Filmbilder

En kort liten natt-noir: Parole, Inc. börjar med en sedelärande liten textrulle om korruptionen inom det villkorliga frigivningssystemet i USA och fortsätter till en härligt retro inledning med agent Richard som talar in till en vaxdiktafon från sin sjukhusäng. Vi får sedan följa honom när han går under ytan för att avslöja ett korrupt frigivningsråd. Parole, Inc. ligger någonstans mellan brott och noir/A och B och är ganska rutinmässig, men det är å andra sidan sällsynt med riktigt dåliga 40-talsthrillers och betyget blir en trea. Absolut sevärd - en gång!

En smärre Argento med daterade specialeffekter (de första 3D-effekterna i Italien, tydligen). En intressant grundpremiss som tyvärr schabblas bort till en ganska förutsägbar historia.

Betyg: 3

Jag gillade den kanadensiska regissören Robert LePages fantasifulla bagatell La face cachée de la lune när den kom 2003, men har skjutit på i snart två år att se den mer allvarsamme Possible Worlds. I natt såg jag så äntligen denna filosofiska och lågmälda berättelse, där Tilda Swinton gör en av sina bästa roller sen Orlando. En av de bästa science fiction-filmerna från 00-talet med vackert foto i grunt skärpedjup och stilig klippning. Tänkvärd och rekommenderad.

Betyg: 4

Galleri (2 bilder)

En smärre men välgjord parantes för Bogart och Davis. (Nu frisläppt av censuren!)

Betyg: 3+

En ganska ful poster för Danny Boyles CCC-film: critic- & crowdpleaser och comeback: en överarbetad, överdriven och överlång film som förvisso lätt charmar den som faller för foto utan vattenpass, hetsig klippning och hög musik (det kändes möjligen lite fräscht i Chungking Express elva år tidigare).

Betyg: 3-

Dags att avrunda filmnatten med lite exploitation från ökända Cannon som kapitaliserar på crackepidemin i Los Angeles slum i slutet av åttiotalet.

En hårfager Gregg Thomsen spelar Rick, pojkvän till Melissa (Cheryl Kay, som verkar ha valts enbart för sitt utseende i sin enda roll). Tillsammans vill de ta sig ur fattigdomen, men när Rick återvänder till sitt gamla gäng för att hämnas sin brors död går allt fel och Melissa lämnas ensam i en crackhandlares klor.

Tarantino ska visst gilla Crack House vilket jag kan förstå med tanke på blandningen av fantastiskt ostig dialog (sista halvan har några oslagbara ordutbyten), åttiotalsrap och sleaze. Så här skrev TV Guide när det begav sig; visst låter det det oemotståndligt?

Crack House isn't so much a crime drama as a collection of cliches tossed into a cinematic cuisinart, spiked with blood-pellet violence, racist pandering, and sicko sex.

Det är bara att beklaga att filmer som den här inte görs längre!

Betyg: 2+

Grabbflåsigt och testosteronstinnt med en del ljuspunkter i mörkret - Zach Galifianakis räddar trean. I tidens tecken på IMDb:s topplista - obegripligt.

Betyg: 3

Om Bo Widerbergs Mannen på taket skulle mycket kunna skrivas men jag nöjer mig efter en omtitt med att konstatera att det är den bästa Beckfilmatiseringen och en av sjuttiotalets höjdpunkter inom svensk film. Socialrealism som underhållning!

Betyg: 4

Andrew Garfield räddar fyran i denna förutsägbara men lågmälda och tankeväckande film som spär på min avsky för Storbritannien.

Betyg: 4-

"Someday a real rain will come and wash all this scum off the streets" sa Travis Bickle en gång i tiden, och i dag har det sannerligen regnat, vilket är bra för filmtittandet. Sista kontraktet, som jag såg, är inte riktigt lika bra, men en habil och något rörig soppthriller baserad på en mystisk bok. Mikael Persbrandt, som ser väldigt ung och fräsch ut, är alltid ett nöje att se men över huvud taget känns åttiotalsskildringen mer intressant än innehållet och betyget blir en tvåa med ett litet plus i kanten.