Filmbilder

Chuecatown är en smårolig spansk HBT-komedi som dock snabbt tappar fart för att sedan återhämta sig svagt mot slutet.

Betyg: 3

Ospännande, testosteronstinn och överlång rånarhistoria av och med bekymrad Ben Affleck.

Betyg: 3-

I kväll var det äntligen tid att se Tim Robbins familjeprojekt Dead Man Walking från 1995. Den känns på något märkligt sätt som en typisk film från mitten av nittiotalet med sina varma färger och sin verklighetsbaserade samhällshistoria. Susan Sarandon och Sean Penn är lika bra som de brukar vara och den övriga ensemblen gör sin plikt. Nu påverkade inte Dead Man Walking min åsikt om dödsstraffet, men den är intressant i den meningen att jag tror den kan tilltala båda "läger". Sevärd.

Betyg: 4

Arbetarklassfientlig, halvrasistisk och unken brittisk Funny Games-wannabe. Haneke does not approve.

Betyg: 2-

The Long Goodbye, Robert Altmans hårdkokta post-noir-tolkning av Raymond Chandlers privatdeckare Philip Marlowe (briljant spelad av en ihopsjunken Elliott Gould, som tänder en cigarett i varje scen) kan mycket väl vara ett av regissörens mest tillgängliga filmer. Det pastellfärgade, efterbelysta, flytande fotot signerat Vilmos Zsigmond bidrar till den sköna sjuttiotalskänslan och slutet känns oväntat och tillfredsställande. Plus för filmreferenserna (bland annat en improviserad förhörsscen och Ken Sansoms härliga filmnördsparkeringsvakt). It's okay with me!

Betyg: 4

Akira Kurosawas Rashômon fick flera priser när den kom och kändes säkert fräsch då med sin historia (eller avsaknad av densamme) om hur ett överfall i en skogsdunge gick till. I dag sitter jag mest och irritar mig på överspelet, Toshirô Mifunes rollfigur som återigen verkar ha någon slags högfungerande autism (han nämner att han en gång utdelade exakt tjugofyra svärdslag i en strid), Kurosawas unkna kvinnosyn men även den hysteriska japanska Joan Crawford-kopian i filmen. I en scen yttrar hon att "I'm already tired of this melodrama" och jag kan bara hålla med. Även om den amerikanska remaken The Outrage, med Paul Newman som mexikansk skurk, också har sina brister gav den mig mer.

Betyg: 3-

Olle Bornedal, som slog igenom med Nattevagten 1994, som jag sågade när jag såg den för ett par år sedan, har tagit sig med Kærlighed på film från 2007. En stilfull thriller, från den Hitchcockska postern till den invecklade men ändå lättfattliga handlingen med några få brister som drar ner helhetsintrycket.

Betyg: 3+

Night and the City är en stilfull brit-noir med alltid skicklige Richard Widmark (som samtidigt överraskande drar ner helhetsintrycket mest genom sin rollfigurs hysteriska personlighet) och vackra Gene Tierney. En tajt och spännande berättelse som dessutom lyckas hålla mitt intresse uppe trots sportinslagen (boxning), vilket annars brukar göra mig gäspig ganska fort.

Betyg: 4-

Jag vet inte om jag kan tillägga så mycket till allt som sagts och skrivits om en av de bästa film noir-filmerna genom tiderna, Double Indemnity. En solklar femma!

Betyg: 5

En av hamburgare, pizza och öl något plufsig Matt Damon, som knappast är någon av mina favoritskådisar, gör en av sina bästa (av mig sedda) roller i Steven Soderberghs udda komedi baserad på verkliga händelser. Jag gillade Soderberghproducerade Michael Clayton (mer än många andra, känns det som) med sin konspiratoriska stämning och den finns även här, tillsammans med en intressanta och välgjort gestaltade 90-talstidsmiljöer. Men The Informant! är inte helt utan brister - blandningen av drama och komedi fungerar inte alltid och det blir bitvis lite långtråkigt med businessbabbel och kontorsmiljöer. Betyget blir en trea.