Filmbilder

Meryl Streep gör en av sina bästa tolkningar i Julie & Julia och väger mer än nog upp för medelmåttige och gråtmilde Amy Adams i en skrattframkallande och varm berättelse som passar fint så här i vintertider.

Betyg: 4-

Stilig kostymdramasåpa med stilige Eric Bana och Natalie Portman i The Duchess-stil, men inte så mycket mer än så.

Betyg: 3

Persepolis har legat i vill se-listan en längre tid, och innan det i kväll blev dags att se den såg jag och gillade Waltz with Bashir från i fjol (nu har de inte så mycket mer gemensamt än att de är animerade och involverar krig, men ändå).

Persepolis baseras på Marjane Satrapis självbiografiska serieromaner med samma titel och handlar om hennes uppväxt i Iran före, under och efter revolutionen med några sidospår i Europa. Animationen är påhittig och kontrastrik i mestadels svart-vitt, och en självdistansierad humor finns alltid i bakgrunden trots allvaret, vilket känns uppfriskande.

Samtidigt är jag kluven - för den som inte läst på om ämnet blir det lätt förvirrande och den som har det vill veta mer - känslan blir lite avhuggen. Kanske söker jag upp serieromanerna och får en större helhet, men som film på egna ben förtjänar Persepolis en stabil fyra.

Anton Corbijn har länge fotograferat kända band som just Joy Division, Depeche Mode och U2 och även regisserat en del musikvideor. Control är hans första långfilm, och en stark prestation. Fotot är i kontrastrikt svart-vitt, precis som hans kända foton på bandet och dess sångare Ian Curtis.

Sam Riley gör även han en (enastående) långfilmsdebut och är ofta skrämmande lik den riktige Curtis. I filmen får vi följa honom och hans band under några få, intensiva år. Han gifter sig som 19-åring med Deborah Woodruff, vars bok Touching From a Distance manuset är baserat på, men tappar snart intresset. 22 år gammal blir han pappa och 23 år gammal tar han livet av sig.

Bandet Joy Division bildas som Warsaw efter att Curtis träffat några musiker på en Sex Pistols-konsert i Manchester. Snart byter de namn till Joy Division, som bordellerna de tyska soldaterna besökte under andra världskriget kallades, och spelar in en demo. Musikmogulen Tony Wilson ser ett av deras framträdande och erbjuder dem snart att framträda i hans teveprogram - och så småningom ett skivkontrakt för hans nystartade Factory Records.

Det dröjer inte länge innan de ger sig ut på en turné, där Curtis får ett av sina första epileptiska anfall. Läkarna vet inte hur de ska behandla honom utan skriver ut en medicincocktail med en lång lista biverkningar, och ordinerar mindre alkohol och mycket sömn. En dag kommer den belgiska ambassadarbeterskan Annik Honoré för att be om en intervju till ett fanzine och de två faller för varandra. Deborah blir alltmer övergiven samtidigt som Curtis blir sämre och får fler anfall, tills det bittra slutet (det sägs att han såg slutscenen av Werner Herzogs Stroszek innan han hängde sig själv).

Biografier är alltid en svår balansgång, eftersom de flesta tittarna dels antas ha ett intresse för den/de filmerna handlar om och dels förmodligen redan vet vad som kommer att hända från början till slut. Även om det förmodligen är en fördel om man är intresserad av Joy Division, tror jag faktiskt att även andra kan se Control och få ut något av det. Corbijn lyckas på många sätt destillera ner hela känslan av grått brittiskt sjuttiotal, postpunk-scenen kring Manchester, Curtis gradvisa försämring och känslan av förlorad kärlek till två timmar utan att man tittar på klockan en enda gång. Vi får en slags lektion i musikhistoria samtidigt som Control är ett mänskligt och tragiskt drama som har potential att beröra många.

Jag kan starkt rekommendera denna på sätt och vis poetiska biografi som varken glorifierar eller glamouriserar dem den handlar om, ett misstag som annars är vanligt. En stark fyra.

Se även:

• 24 Hour Party People, om Factory Records uppgång och fall.
• Joy Division från samma år, Grant Gees utmärkta om än något torra dokumentär.
• Last Days, Gus Van Sants intressanta och knepiga film om Kurt Cobain, en annan ung och plågad artists sista dagar.

Ari Folman, regissören till Waltz with Bashir, var själv med i Israels invasion av Beirut 1982, och gjorde filmen som en slags uppgörelse med sig själv och ett försök att minnas vad som egentligen hände. Till sin hjälp har han intervjuat sina medsoldater som var med vid invasionen och alla har de olika syn på vad som egentligen hände.

I filmen blandas (upplevda) händelser med rena dagdrömmar och man förstår varför Ari valt att animera (i mycket välgjord Flashanimation!) istället för att använda det filmade material animationen är baserad på direkt. Stilgreppet fungerar - för att titta på "pratande huvud" blir faktiskt ganska trist i längden - och hur filmatiserar man egentligen en dröm? De sista minuterna består dock av arkivmaterial från tiden, en passande avslutning som tar oss tillbaka till verkligheten.

I början rusar en flock aggressiva hundar fram genom gatorna och tittar upp mot ett ensligt fönster där Ari själv sitter och ser ner mot dem. (Vi får senare veta att han fick i uppdrag att skjuta de hundar som kunde skälla och på så sätt avslöja honom under hans uppdrag). I en annan återkommande drömscen vadar han och hans medsoldater nakna i vattnet mot Beiruts strand medan lysraketer faller ned ovanför dem.

Ari konstruerar sin film som en drömsk dokumentär, som försöker reda ut hur massakern kunde ske, varför ingen stoppade den och om han och de andra soldaterna egentligen var medvetna om vad som hände. Svaren varierar som sagt, och de presenteras som animerade drömmar och segment, ofta lite milt cyniskt satta till populära popdängor från tiden, som OMD:s Enola Gay. Slutsatsen blir att någon universell sanning om vad som egentligen hänt, och varför, är omöjlig att komma fram till. En journalist frågade Ari om han gjort filmen som en slags terapi. Jodå, svarade han, men det var i så fall en ganska usel terapi; han hade egentligen inte kommit fram till några nya svar.

Och så är det väl, det finns inga enkla lösningar eller svar i ett krig och i slutändan är det förstås de enskilda soldaterna som får ta det största ansvaret och bära den tyngsta bördan. Utredningar och ursäkter från det invaderande landet - i det här fallet Israel - är ganska enkla för makthavarna (Ariel Sharon förklarades som "indirekt ansvarig" och fick avgå), men desto svårare för soldaterna. De upplever kriget och massakern på nära håll och kommer hem skuldbärande och traumatiserade, oftast utan att få någon hjälp eller stöd, och förväntas att gå vidare som om inget har hänt.

Andra har tolkat Waltz som en stark kritik mot Israel i sig, men den är snarare det är en mycket stark frågeställning och kritik till de blodiga krig som fortfarande pågår i vår tid. Som sådan är den knappast politisk, även om politik är inblandad, utan en film som alla kan se och kanske lära sig något av oavsett sina personliga åsikter. Själv gick jag och fick lite välbehövlig påläsning om händelsen efteråt. Varken Ari eller vi får kanske några klara svar, men däremot en mycket stark filmupplevelse, som jag kan rekommendera varmt - betyget blir en välförtjänt fyra.

Se även:
• Apocalypse Now
• Zozo

Wittgenstein blev Derek Jarmans sista film och den handlar som man kan gissa om den kända filosofen Ludwig Wittgenstein. Det är en ganska teatralisk adaption som tar sig stora friheter och utspelar sig helt på en scen som badar i ljus medan kanterna och allt utanför ligger i mörker. Bertrand Russell och Maynard Keynes "deltar" också i den intressanta och vildvuxna filmen som trots sina brister är sevärd, särskilt om man är filosofiintresserad.

Betyg: 3+

Med Milk, som jag i kväll såg förhandsvisningen av, är Gus Van Sant åter i form efter steadicamonanin med Elephant, märkliga Last Days och överarbetade skejtfilmen Paranoid Park.

Jag och förmodligen många med mig kände inte till så mycket om Harvey Milk, som gjorde enormt mycket för HBT-rörelsen i San Francisco och USA under relativt kort tid. Milk är både tankeväckande och tänkvärd och även om vissa stilgrepp inte fungerar så bra är den helt klart en av förra årets - och Sean Penns - bästa filmer.

Jag ser fram emot att läsa på om både Harvey och HBT-historia samt se dokumentären The Times of Harvey Milk som inspirerade Gus. Gå och se!

Betyg: 4+

Ken Russell är en mycket intressant och märklig regissör, som bara gjorde mer och mer bisarra och osammanhängande filmer ju äldre han blev (han är dock inte död än). Han har gjort flera filmer om kända kompositörer och hans filmversion av The Who:s rockopera Tommy är relativt välkänd.

Denna "biografi" (från samma år!) har taglinen "It out-Tommy's 'Tommy'" vilket sannerligen stämmer. Liszt spelas även här av The Who:s sångare Roger Daltrey och framställs som en barock popsångare som framträder inför skrikande, viktorianska tonårsfans. Däremellan får vi bland annat se Ringo Starr som påven, exploderande ånglok, stumfilmsparodi och mycket naket och sex i nära två timmar.

Det är fullständigt over-the-top mer eller mindre konstant och betyget kan inte bli annat än en svag trea (det blir något tröttsamt i längden).

Kirk Douglas på en italiensk poster för Kubricks episka Spartacus.

Kinsey är en välgjord om än något utslätad biografi med lagom avvägda doser humor, hjärta och smärta, från regissören bakom bland annat eminenta Gods and Monsters. En stabil fyra!