Ari Folman, regissören till Waltz with Bashir, var själv med i Israels invasion av Beirut 1982, och gjorde filmen som en slags uppgörelse med sig själv och ett försök att minnas vad som egentligen hände. Till sin hjälp har han intervjuat sina medsoldater som var med vid invasionen och alla har de olika syn på vad som egentligen hände.
I filmen blandas (upplevda) händelser med rena dagdrömmar och man förstår varför Ari valt att animera (i mycket välgjord Flashanimation!) istället för att använda det filmade material animationen är baserad på direkt. Stilgreppet fungerar - för att titta på "pratande huvud" blir faktiskt ganska trist i längden - och hur filmatiserar man egentligen en dröm? De sista minuterna består dock av arkivmaterial från tiden, en passande avslutning som tar oss tillbaka till verkligheten.
I början rusar en flock aggressiva hundar fram genom gatorna och tittar upp mot ett ensligt fönster där Ari själv sitter och ser ner mot dem. (Vi får senare veta att han fick i uppdrag att skjuta de hundar som kunde skälla och på så sätt avslöja honom under hans uppdrag). I en annan återkommande drömscen vadar han och hans medsoldater nakna i vattnet mot Beiruts strand medan lysraketer faller ned ovanför dem.
Ari konstruerar sin film som en drömsk dokumentär, som försöker reda ut hur massakern kunde ske, varför ingen stoppade den och om han och de andra soldaterna egentligen var medvetna om vad som hände. Svaren varierar som sagt, och de presenteras som animerade drömmar och segment, ofta lite milt cyniskt satta till populära popdängor från tiden, som OMD:s Enola Gay. Slutsatsen blir att någon universell sanning om vad som egentligen hänt, och varför, är omöjlig att komma fram till. En journalist frågade Ari om han gjort filmen som en slags terapi. Jodå, svarade han, men det var i så fall en ganska usel terapi; han hade egentligen inte kommit fram till några nya svar.
Och så är det väl, det finns inga enkla lösningar eller svar i ett krig och i slutändan är det förstås de enskilda soldaterna som får ta det största ansvaret och bära den tyngsta bördan. Utredningar och ursäkter från det invaderande landet - i det här fallet Israel - är ganska enkla för makthavarna (Ariel Sharon förklarades som "indirekt ansvarig" och fick avgå), men desto svårare för soldaterna. De upplever kriget och massakern på nära håll och kommer hem skuldbärande och traumatiserade, oftast utan att få någon hjälp eller stöd, och förväntas att gå vidare som om inget har hänt.
Andra har tolkat Waltz som en stark kritik mot Israel i sig, men den är snarare det är en mycket stark frågeställning och kritik till de blodiga krig som fortfarande pågår i vår tid. Som sådan är den knappast politisk, även om politik är inblandad, utan en film som alla kan se och kanske lära sig något av oavsett sina personliga åsikter. Själv gick jag och fick lite välbehövlig påläsning om händelsen efteråt. Varken Ari eller vi får kanske några klara svar, men däremot en mycket stark filmupplevelse, som jag kan rekommendera varmt - betyget blir en välförtjänt fyra.
Se även:
• Apocalypse Now
• Zozo
