Filmbilder

Delta Pi eller Mugsy's Girls, som den även kallades, börjar som ett dåligt teveprogram från åttiotalet och därifrån går det mest utför. Laura Branigan, en av dåtidens stora sångerskor som tyvärr dog alldeles för tidigt, spelar i sin första och näst sista långfilm den ärtiga tjejen Monica. Hon och hennes medföreningssystrar har problem med ekonomin och föredrar fester framför studier.

En dag ser de en annons för gyttjebrottning i tidningen och bestämmer sig för att delta. Föreningsmamman Mugsy (mystanten Ruth Gordon från bland annat Harold och Maude i en av sina sista roller) ställer givetvis upp som lagledare. Delta Pi är åttiotalscamp på hög nivå med billig humor, soundtrack på porrfilmsnivå och lite gyttjebrottning på sidan av. Betyget? En intvålad tvåa.

En snitsig poster för vampyrrullen The Vampire Bat, en av många B-skräckisar från samma tid. Skrikdrottningen Fay Wray, kanske mest känd som King Kongs förälskelse, spelar sekreterare till en doktor (Lionel Atwill) i en liten centraleuropeisk by där några invånare mördats mystiskt på senaste tiden. Doktorn berättar om de vampyrlegender som kretsar kring byn och en excentrisk man som håller fladdermöss som husdjur blir snart misstänkt och lynchas. Trots det upphör inte morden och nu är tiden knapp.

The Vampire Bat, som även fick de mer publikdragande titlarna Blood Sucker och Forced to Sin när den släpptes igen på femtiotalet, är ett kort och relativt sevärt mysterium. Det är dock en ganska långsam och mörk film så det gäller att vara på alerten när man ser den. Att få höra ord som "butt-sucking" i en trettiotalsfilm är en bonus, och betyget blir en svag trea.

Val Guest, en annan Hammerstamregissör, stod för både manus och regi för den här urtidsfilmen (som för övrigt ofta känns tio år äldre än den är). Handlingen är flortunn men innefattar som jag förstår det två rivaliserande stenåldersgäng som ägnar dagarna åt att jaga ett urval enorma, hackigt stop motion-animerade dinosaurier och vattengråsuggor.

Skådisarna är mer eller mindre muskulösa män med gott om brun-utan-sol och blonda kvinnor med större tuttar än talang. Dialogen består som sig bör av några få ord, mest "akita" och "krasta" (det förstnämnda verkar syfta på ett märkligt solfenomen, som ger historian lite science fiction-bismak).

Jag brukar gilla den här sortens C-filmer, men den här fastnade inte riktigt, så betyget blir en tvåa med ett djurhudsbikinilitet plus i kanten.

Alex är en collegestudent som tröttnat på korridorslivet och letar efter ett lugnare boende. Han hittar en perfekt lägenhet som hans flickvän också gillar, men det dröjer inte länge innan märkliga saker börjar ske. Snart visar sig att stackars Alex håller på att bli besatt av en galen slemalkemists ande!

Slime City spelades in på 16mm med skosnörebudget men ser ändå bättre ut än många andra produktioner från samma tid, även om skådespeleriet är extremt träigt. Allting är dock gjort med en stor portion humor vilket gör att man kan ha överseende med bristerna och detta är en skojig liten slemgorefilm.

Betyg: 2+

Turkarna hade en fäbless för nollbudgetremakes på amerikanska filmer under 70- och 80-talet, givetvis helt utan respekt för allt vad copyright innebär. Således kan man se och förundras/förfäras över turkiska kopior på Star Wars, Stålmannen, James Bond och en uppsjö andra filmklassiker. Här har vi en rip-off från tidigt 80-tal på Spielbergs E.T. och jag sammanfattar min recension på klassiskt filmpostervis:

SE när E.T. bläddrar i en porrtidning!
FÖRUNDRAS över när han fiser ett stort gasmoln!
NJUT av en fantastisk färd över Istanbul i en barnvagn!
TA BORT bokstaven "i" på slutet av titeln, och du har mitt omdöme på denna film!

Betyg: 1-

En bra tumregel är att ju fler alternativa titlar en film har, desto sämre är den. Den här amatörmässiga produktionen som man kan tänka sig visades på den lokala drive-in-biografen har hela fem: Coven, Demon Master, Demon Tower, Master of Evil och The Devil Master. Filmens flortunna handling kretsar kring en djävulsdyrkande krets hippies som uppkallar en demon från helvetet, vilket räcker i ungefär 20 minuter.Resterande 50 minuter fylls ut med meningslös dialog (som är så dåligt inspelad att man knappt hör den), flummande och lite karate till tonerna av fruktansvärt synth-plink-plonk. Detta är inte riktigt så dåligt att det inte ens blir underhållande, men inte långt ifrån.

Betyg: 1+

The Brain Leeches är en film från den (ö)kände B-filmsregissören Fred Olen Ray (helt i klass med Edward D. Wood Jr; om inte värre) som nyligen återfunnits. Titeln berättar det mesta om den lilla handling som finns och den 55 minuter långa historian producerades för 298 dollar, vilket syns mycket väl. Dessutom ackompanjeras allt av stulen klassisk musik, vilket ger ett något märkligt intryck. Höjdpunkten i filmen är inledningens countrysång ur hjärniglarnas perspektiv:

We only mean to show you what you could be worth
We just want your body, we already have a mind
So if you will cooperate, you'll be helping all mankind! ♫

Två andra hjärnigelsfilmer att se:

• Night of the Creeps (1986)
• Slither (2006)

Betyg: 1-

Vi fortsätter på sci-fi-temat med C-filmen Queen of Outer Space med Zsa Zsa Gabor i titelrollen.

Skojig poster för B-filmen The Beast with a Million Eyes där det stackars kvinnooffret inte är mycket snyggare än monstret.

Denna turkiska C-film är en i raden av fullständigt skamlösa rip-offs på amerikanska filmer, i det här fallet Superman från året före som man till och med stulit musiken från. Jag saknar ord.

Betyg: 1