Filmbilder

Coraline är inte helt utan förtjänster, men det är märkligt att så mycket handarbete kan kännas så själlöst syntetiskt. Och Dakota Fanning sänker förstås varenda film hon är med i med minst ett betygssteg.

Betyg: 3

Jag blev inte särskilt förtjust i Primer när den kom, en film som liknar Los cronocrímenes på många sätt. De halvdana skådespelarna, deras rollers fåraktighet och den trista tidsenliga färgkorrigeringen irriterar och tråkar mest ut mig - då föredrar jag inom hjärnvridarsegmentet Memento, eller en charmigare tidsresefilm som Time After Time.

Betyg: 3-

Vad skulle vi ta oss till utan 70-talet, Charlton Heston och (flyg)katastroffilmer? Förmodligen haft det mycket tråkigare.

Betyg: 2

Oliver & Company var en av de första tecknade långfilmerna som använde sig av datoranimation i större utsträckning - och det var också huvudanledningen till att jag såg den. Själva manuset (baserat på Dickens klassiker), om den orange katten Oliver som tvingas klara sig själv i New York, är ganska svagt och den förutnämnda datoranimation ser i dag primitiv ut. Utöver det drar den sliskiga synthmusiken och några stereotyper (en del roligare än andra) ned betyget, även om jag kan tänka mig sämre sätt att tillbringa lite mer än en timme på. New Yorks coolest quadropeds!

Betyg: 3

Ridley Scott, regissör av bland andra Alien och min favoritfilm Blade Runner, har en lång historia av problematiska inspelningar och bråk med filmbolag. Legend, som kom tre år efter BR, är inget undantag. En ung Tom Cruise innehar, efter genombrottet med Risky Business, en roll han i dag inte vill kännas vid som alvpojken Jack. Tillsammans med sina alvvänner måste han rädda prinsessan Lili (då blott 15-årige Mia Saras debutroll) och kämpa mot "Darkness", utsökta Tim Curry i enorm kostym, som vill utrota alla enhörningar och skapa evig natt.

Fantasyfilmer var populära på åttiotalet (till exempel Hensonregisserade The Dark Crystal, 1982 och Labyrinth, 1986) och Legend hade svårt att hävda sig, vilket ledde till ett flertal nedklippningar och till och med byten av soundtrack (från Jerry Goldsmith till Tangerine Dream). År 2002 släpptes så slutligen Scotts Director's Cut på 114 minuter. Även om framförallt budgetbristerna fortfarande syns (efter att 007-studion brann ner fick resterande miljöer hastigt och så billigt som möjligt återuppbyggas) är den ett klart lyft från tidigare versioner.

Hur är då själva filmen? Stilen känns igen - det är omsorgsfullt skapade studiomiljöer med silat ljus och mjuka vindar i början för att övergå mot det fuktiga, mörka helvete "Darkness" vill uppnå. Här finns inte ett spår av CGI, vilket alltid är trevligt. Det är gummi och latex som gäller tillsammans med gamla goda specialeffekter. Tom Cruise är alltid rolig att se i tidiga roller, även om rollen som Jack egentligen skulle kunnat axlas av vem som helst. En typisk trea.

Galleri (2 bilder)

Filmen Ghost Ship från 2002 är betydligt mer känd än den här brittiskkanadensiska lågbudgetrysaren från det tidiga åttiotalet, som den stulit både poster- och premissidé från (se galleriet).

I Death Ship spelar B-filmskungen George Kennedy den buttra kaptenen på ett kryssningsfartyg som krockar med ett mystisk nazistskepp och förliser. Förmodligen har hans gage ätit upp stora delar av den magra budgeten, för mycket till skräck står inte att finna i den här soppan av återvunna sekvenser och hysteriska skådespelare.

Jack Hill, en annan B-filmskung, skrev storyn, som i sig räddar betyget från att sjunka lägre än till en tvåa.

Night of the Demons ockultism inspirerade mig till att se den här B-filmen om några ungdomar som upptäcker en mystisk bok och släpper lös stop motion-animerade demoner i skogen. Equinox började som en 16mm-amatörfilm med extremt låg budget, innan en producent gick in med mer scener och pengar och tog åt sig äran som regissör. Både filmen och postern är retro - de skulle nästan lika gärna kunna komma från 1950. En "late late night movie" med glimten i ögat.

Betyg: 2+

2002 regisserade manusförfattaren till Tillbaka till framtiden, Bob Gale, sin förmodligen första och sista långfilm. Interstate 60 är ett juvenilt, konservativt moralkakeförsök till komedi, som med nöd och näppe var värt en tia på Ginza och två timmar av mitt liv.

Betyg: 2-

Från Nathan Juran, regissören bakom bland annat Attack of the 50 Foot Woman kommer den här filmen i Dynamation, MegaScope och Technicolor(!).

Handlingen kommer som brukligt i andra hand när Sinbad (B-filmshunken Kerwin Mathews) slåss mot cykloper, drakar och levande skelett, alla animerade av stop motion-mästaren Ray Harryhausen. Bernard Herrmann står för den mycket välskrivna musiken. En film jag varmt rekommenderar till alla som gillar gammaldags, klassiska äventyr!

Betyg: 4-

Val Guest, en annan Hammerstamregissör, stod för både manus och regi för den här urtidsfilmen (som för övrigt ofta känns tio år äldre än den är). Handlingen är flortunn men innefattar som jag förstår det två rivaliserande stenåldersgäng som ägnar dagarna åt att jaga ett urval enorma, hackigt stop motion-animerade dinosaurier och vattengråsuggor.

Skådisarna är mer eller mindre muskulösa män med gott om brun-utan-sol och blonda kvinnor med större tuttar än talang. Dialogen består som sig bör av några få ord, mest "akita" och "krasta" (det förstnämnda verkar syfta på ett märkligt solfenomen, som ger historian lite science fiction-bismak).

Jag brukar gilla den här sortens C-filmer, men den här fastnade inte riktigt, så betyget blir en tvåa med ett djurhudsbikinilitet plus i kanten.