Filmbilder

Det var ett bra tag sedan jag såg en film av Michael Powell - Contraband kom fem år efter The Phantom Light - och här har regissören utvecklats ytterligare. Det är svårt att sätta en specifik genre på Contraband - en del brittisk noir - en del semipropaganda och en del svart Hitchcocks humor mixas ihop till en brittiskt torr och underhållande spionthriller.

En märkbart sliten Conrad Veidt, som dog tre år senare, spelar den danska kaptenen som blir indragen i en spionhärva i ett mörklagt London. Just mörkläggningen (filmens amerikanska titel är Blackout som synes ovan) och frågeställningen kring Danmarks neutralitet är intressanta inslag i filmen. Lägg till det anspelningar på bondage, expressionistiskt foto och ett "White Negro"(!)-dansnummer och resultatet blir ett trevligt sätt att tillbringa en och en halv timme på.

Betyg: 3+

Ledsen Cameron, men din idealistiska FernGully-Pocahontas-pojkdröm (gjordes möjligen manuset och postern också i unga år?) imponerar inte på mig. Det enda som räddar den här halvsuddiga View-Master-sörjan från en etta är Sigourney Weaver (och då inte som blå apekatt) och några få (svaga) ljuspunkter. Att Avatar ligger på IMDb:s topplista är årets aprilskämt i förskott.

Betyg: 2-

En av de bästa Sci-Fi/Star Trek-parodierna där ute. Sigourney Weaver och Alan Rickman står ut bland flera minnesvärda roller - jag applåderar på bästa Thermianvis!

Betyg: 4

Jag vet inte riktigt varför Le renard et l'enfant översatts till Flickan och räven på svenska, men det sammanfattar i vilket fall som helst hela filmen på ett ganska bra sätt. En sedelärande liten historia från Frankrike, med en något irriterande flicka och vackra rävar.

Betyg: 3

Coraline är inte helt utan förtjänster, men det är märkligt att så mycket handarbete kan kännas så själlöst syntetiskt. Och Dakota Fanning sänker förstås varenda film hon är med i med minst ett betygssteg.

Betyg: 3

Jag blev inte särskilt förtjust i Primer när den kom, en film som liknar Los cronocrímenes på många sätt. De halvdana skådespelarna, deras rollers fåraktighet och den trista tidsenliga färgkorrigeringen irriterar och tråkar mest ut mig - då föredrar jag inom hjärnvridarsegmentet Memento, eller en charmigare tidsresefilm som Time After Time.

Betyg: 3-

Vad skulle vi ta oss till utan 70-talet, Charlton Heston och (flyg)katastroffilmer? Förmodligen haft det mycket tråkigare.

Betyg: 2

Oliver & Company var en av de första tecknade långfilmerna som använde sig av datoranimation i större utsträckning - och det var också huvudanledningen till att jag såg den. Själva manuset (baserat på Dickens klassiker), om den orange katten Oliver som tvingas klara sig själv i New York, är ganska svagt och den förutnämnda datoranimation ser i dag primitiv ut. Utöver det drar den sliskiga synthmusiken och några stereotyper (en del roligare än andra) ned betyget, även om jag kan tänka mig sämre sätt att tillbringa lite mer än en timme på. New Yorks coolest quadropeds!

Betyg: 3

Ridley Scott, regissör av bland andra Alien och min favoritfilm Blade Runner, har en lång historia av problematiska inspelningar och bråk med filmbolag. Legend, som kom tre år efter BR, är inget undantag. En ung Tom Cruise innehar, efter genombrottet med Risky Business, en roll han i dag inte vill kännas vid som alvpojken Jack. Tillsammans med sina alvvänner måste han rädda prinsessan Lili (då blott 15-årige Mia Saras debutroll) och kämpa mot "Darkness", utsökta Tim Curry i enorm kostym, som vill utrota alla enhörningar och skapa evig natt.

Fantasyfilmer var populära på åttiotalet (till exempel Hensonregisserade The Dark Crystal, 1982 och Labyrinth, 1986) och Legend hade svårt att hävda sig, vilket ledde till ett flertal nedklippningar och till och med byten av soundtrack (från Jerry Goldsmith till Tangerine Dream). År 2002 släpptes så slutligen Scotts Director's Cut på 114 minuter. Även om framförallt budgetbristerna fortfarande syns (efter att 007-studion brann ner fick resterande miljöer hastigt och så billigt som möjligt återuppbyggas) är den ett klart lyft från tidigare versioner.

Hur är då själva filmen? Stilen känns igen - det är omsorgsfullt skapade studiomiljöer med silat ljus och mjuka vindar i början för att övergå mot det fuktiga, mörka helvete "Darkness" vill uppnå. Här finns inte ett spår av CGI, vilket alltid är trevligt. Det är gummi och latex som gäller tillsammans med gamla goda specialeffekter. Tom Cruise är alltid rolig att se i tidiga roller, även om rollen som Jack egentligen skulle kunnat axlas av vem som helst. En typisk trea.

Galleri (2 bilder)

Filmen Ghost Ship från 2002 är betydligt mer känd än den här brittiskkanadensiska lågbudgetrysaren från det tidiga åttiotalet, som den stulit både poster- och premissidé från (se galleriet).

I Death Ship spelar B-filmskungen George Kennedy den buttra kaptenen på ett kryssningsfartyg som krockar med ett mystisk nazistskepp och förliser. Förmodligen har hans gage ätit upp stora delar av den magra budgeten, för mycket till skräck står inte att finna i den här soppan av återvunna sekvenser och hysteriska skådespelare.

Jack Hill, en annan B-filmskung, skrev storyn, som i sig räddar betyget från att sjunka lägre än till en tvåa.