Clintan intar återigen rollen som regissör och huvudrollsinnehavare i Gran Torino, där han spelar den pensionerade före detta Fordarbetaren Walt Kowalski, vars fru just har avlidit. Hans barn som han haft ett något avlägset förhållande till föreslår en flytt till ett lyxigt äldreboende, men Walt vägrar. Han bor kvar i sitt vitmålade och välskötta hus med amerikansk flagga, där han sitter på verandan och dricker Pabst Blue Ribbon (som Dennis Hoppers karaktär i Blue Velvet). Grannarna, som före detta Koreakrigssoldaten Walt inte är allt för förtjust i, är immigranter av kinesiskt Hmongursprung och Detroitgrannskapet har förfallit allt mer med åren. Närmast bor en större familj bestående bland annat av tonåringarna Sue och Thao.
Thao pressas av sin kusin att gå med i deras gäng, och som initiationsrit ska han stjäla Walts välskötta Gran Torino från 1972. Stölden misslyckas, men när gänget kommer tillbaka och försöker kidnappa Thao skjuter Walt skarpt. Han överöses av gåvor som tack och även om han i början kastar dem direkt i soptunnan mjuknar han så småningom upp. Thaos familj insisterar på att han ska arbeta för Walt i en vecka som straff för sin handling. Walt ger honom i uppdrag att renovera ett grannhus och ordnar så småningom ett arbete åt honom på en lokal byggfirma. Men Thaos kusiner vägrar att ge upp och snart dras alla parter in i en eskalerande våldsspiral.
Clint Eastwood har sagt att detta är hans sista film som regissör. Det har vi hört förut från andra, men om det nu är så är det ett värdigt avslut på en lång karriär. Walt Kowalski är i början en slags klichéartad men underhållande mall för griniga gubbar som hatar och morrar(!) mot allt och alla, till en protegé för den unga och vilsna Thao. Hans rasistiska åsikter försvinner aldrig riktigt, men han lär sig både ett och annat under sin oundvikliga resa mot slutet.
Gran Torino är inte utan brister. Hmongskådespelarna är till exempel ett problematiskt kapitel. De flesta roller spelas av amatörer, vilket ofta syns och distraherar, men samtidigt ger de ibland ett naturligt intryck. Kontrasten mellan dem och Clint märks, trots att han inte är någon fantastisk skådespelare själv och sjuttioåtta år gammal. Gran Torino är också en film som mot slutet ofta balanserar farligt nära melodrama, men alltid lyckas hålla sig på precis rätt sida. Men, detta är trots allt en av det något innehållsfattiga 2008 års bästa filmer och betyget blir en fyra med förbehåll.
