Filmbilder

Blame It on Rio från mitt födelseår kom att bli den under åttiotalet något svajige regissören Stanley Donens sista långfilm och den sågades i min mening något orättvist jäms med fotknölarna.

Michael Caine (i sin "gör vilken film som helst för pengar"-period) är rolig i sin roll som den medelålders Matthew Hollis, som förälskar sig i sin bäste väns (Joseph Bologna) dotter (Michelle Johnson) under en bildskön semester i Rio. Det blir dans, förvecklingar, sköna tidstypiska miljöer (ibland känns det mer sjuttio- än åttiotal) och Woody Allenska "intervjuer" som mellanspel.

Som en bonus bjuds på gott om tuttar och lite Demi Moore i en, om man släpper lite på moralen, rätt underhållande svansång.

Betyg: 3

Jag blev positivt överraskad av I Love You, Man om Peter Klaven som ska gifta sig och försöker skaffa sig lite manlig vänskap, lättare sagt än gjort (jag har liknande erfarenheter!). Samspelet mellan Paul Rudd och Jason Segel är briljant, de övriga skådisarna gör ett bra jobb och en dos Rush gör sitt till för en feelgoodupplevelse som inte känns drypande eller sockrig. Sådana filmer växer inte på träd.

Betyg: 4-

I kväll var det äntligen tid att se Tim Robbins familjeprojekt Dead Man Walking från 1995. Den känns på något märkligt sätt som en typisk film från mitten av nittiotalet med sina varma färger och sin verklighetsbaserade samhällshistoria. Susan Sarandon och Sean Penn är lika bra som de brukar vara och den övriga ensemblen gör sin plikt. Nu påverkade inte Dead Man Walking min åsikt om dödsstraffet, men den är intressant i den meningen att jag tror den kan tilltala båda "läger". Sevärd.

Betyg: 4

Med Harry Potter and the Deathly Hallows: Part 1 är David Yates och Harry Potter-serien tillbaka på banan - fartfyllt, spännande och med lagom mycket datoranimation. Ser fram emot den sista delen i sommar!

Betyg: 3+

Jag tappade snabbt räkningen på hur många gånger jag såg Toy Story på min lillebrors VHS-kassett men redan då kändes den som något annorlunda och framtidssiande. Tvåan var rolig men inte så mycket mer än så. Med Toy Story 3 avslutar Pixar serien på topp och det är intressant att se hur utvecklingen gått framåt på femton år, både i handling och teknik.

Betyg: 4+

En fantastisk poster (och tagline) från Fantastic Fest för den minst sagt oväntade drama-komedi-mysterium-sci-fi-skräckfilm-i-filmen Rubber om ett mordiskt däck som kärar ner sig i en fransk brunett.

Betyg: 3+

Josh Radnors regidebut Happythankyoumoreplease är indiemys på högsta nivå! Happy? Yes, more please! En av årets starkaste fyror.

Betyg: 4+

The Long Goodbye, Robert Altmans hårdkokta post-noir-tolkning av Raymond Chandlers privatdeckare Philip Marlowe (briljant spelad av en ihopsjunken Elliott Gould, som tänder en cigarett i varje scen) kan mycket väl vara ett av regissörens mest tillgängliga filmer. Det pastellfärgade, efterbelysta, flytande fotot signerat Vilmos Zsigmond bidrar till den sköna sjuttiotalskänslan och slutet känns oväntat och tillfredsställande. Plus för filmreferenserna (bland annat en improviserad förhörsscen och Ken Sansoms härliga filmnördsparkeringsvakt). It's okay with me!

Betyg: 4

Galleri (2 bilder)

Woody Allen är tillbaka med sin senaste film, You Will Meet a Tall Dark Stranger, som jag bevistade förhandsvisningen av på Cinemateket i kväll. Inget är nytt under solen, vilket kan kännas antingen betryggande eller frustrerande beroende på hur man känner för dagen. Det är samma slags relationsdrama som vi sett tidigare, med en släng av av Anthony Hopkins välgestaltad gubbsjuka och en släng spiritualism. Redan vid förtexterna, som haft samma utseende i över tjugo år, känns det som att man vet vad man får och det är en ganska skön känsla även om jag hoppas att Allen vågar prova på något nytt nästa gång som inte utspelar sig i, och ser ut som, turistreklam för Barcelona eller London.

Betyg: 3+

Sandra Bullock (vars mjölkchokladhalsröst jag aldrig upphör att irritera mig på) spelar god medelklasshemmafru som tar svart fotbollsspelare under sina vingar. The Blind Side är socialt filmskapande helt enligt Hollywoodmallen med 2009 års utan konkurrens fulaste och mest påfrestande barnskådespelare, Jae Head, som får heta "S.J." i filmen, stackaren. Och amerikansk fotboll är. så. förbannat. tråkigt.

Betyg: 2-