Filmbilder

Jag har läst lite men hört och sett desto mer om den inflytelserike beatpoeten Allen Ginsberg genom dokumentärer, kort- och långfilmer och mitt intresse för Bob Dylan. Howl, producerad av bland andra Gus Van Sant, handlar om den omskrivna och uppmärksammade rättegången kring dikten med samma namn.

Jag var till en början inte helt övertygad av blandningen mellan de datoranimerade sekvenserna på ett skosnöre, diktuppläsning och rättegång men föll fort in i flödet. James Franco, en favorit, imponerar som vanligt, Aaron Tveit spelar en fager livskamrat och Jon "Mad Men" Hamm gör en stabil insats som hans försvarsadvokat.

En lagom lång och sevärd film som väcker intresse.

Betyg: 3+

Inside I'm Dancing är inte helt utan brister men det görs alldeles för få (lyckade) filmer på ämnet funktionshinder.

Betyg: 3+

Kanadicken Vincenzo Natali har gjort en rad intressanta filmer med början i den numera moderna Sci-Fi-klassikern Cube från 1997, som jag drabbades hårt av då och fortfarande håller högt. Splice är något av ett misslyckat mästerverk, en film Natali ville göra för över tio år sedan men saknade teknik för, tills nu.

Tyvärr lyckas han inte riktigt pussla ihop flera intressanta delar om föräldraskap, genmanipulation och vår bestämmanderätt över andra varelser utan att helheten rinner ut i en standardthriller vilket är synd på en bra premiss. Bättre lycka nästa gång!

Betyg: 2

Spanjoren Rodrigo Cortés har gjort ett intressant val av amerikansk långfilmsdebut med sitt minimalistiska mysterium Buried, med Ryan Reynolds i en kista i Irak(?). Hitchcockreferenserna är kanske som mest tydliga på den fina postern, men även bitvis under filmen trots att Cortés knappast ens når upp till mästarens knän. Men, Reynolds går alltid att titta på, en osympatisk rollfigur till trots och Buried når ner till två av sex fot under (jag gör ett undantag från min vanliga femgradiga betygsskala).

Med The Rite bevisar medelmåttan Håfström än en gång att svenskar inte bör göra film i Hollywood. Synd att Anthony Hopkins medverkar i dylikt skräp, tur att ögonen kan vila på Colin O'Donoghue.

Betyg: 2-

John Cameron Mitchell är en intressant regissör som sannerligen inte stressar fram sina filmer. Jag gillar Hedwig and the Angry Inch för sin glamm- och kitschighet (och om sanningen ska fram för delarna från Östtyskland), tycker att Shortbus är ett intressant experiment men inte mer och visste väl inte riktigt vad jag skulle vänta mig av Rabbit Hole, som förhandsvisades på Cinemateket i kväll.

Så är efteråt är jag fortfarande inte säker på eller… tillfredsställd av Mitchells medelklassförortshistoria där Nicole Kidman (med lite mindre Botox) bearbetar och sörjer tillsammans med en hunkig Aaron Eckhart i en lantligt inredd villa. Jag fattar aldrig riktigt varken intresse eller sympati för de tus rollfigurer och filmen, om än välgjord och med subtil humor, går mig liksom förbi.

Betyg: 3

Afterlife är den fjärde filmen i Paul W.S. Anderson oändliga tevespelssaga med frugan Milla Jovovich och jag finner den ganska svår att skilja från de andra filmerna (åtminstone förutom ettan).

Men, zombiefilmer med en viss budget har alltid sin charm, särskilt när de har glimten i ögat ("Prison Break"-Wentworth Miller i en fängelsecell, en ondskefull filmproducent). Mest sitter jag och önskar att Jovovich skulle få eller välja bättre roller och har en ambivalent önskan att jag sett den i 3D på bio (utan att betala).

Betyg: 2-

Fräscht oklyschig romcom med fint samspel mellan hunken Jake Gyllenhaal och rådjuret Anne Hathaway.

Betyg: 4-

Ospännande, testosteronstinn och överlång rånarhistoria av och med bekymrad Ben Affleck.

Betyg: 3-

Så här någon vecka senare inser jag att jag inte minns så mycket av Unstoppable förutom att det var en snygg dramaactionthriller om ett skenande tåg med stabila insatser av Denzel Washington och Chris Pine, vilket är precis vad man vill se på nattbio ibland.

Betyg: 3+