Filmbilder

Kvällens andra Kurosawa var också hans svansång - över två bitvis tålamodsprövande timmar om en professor, hans hängivna studenter och en försvunnen katt. Beroende på humör kan man antingen se det som en fin om än lite sentimental livsskildring eller otroligt påfrestande rövslickeri och kattmani. Just i kväll kändes det mer åt det första hållet så betyget på Madadayo slutar även här på en svag trea.

Susanne Bier långfilmsdebuterade 1991 med den stökiga, dansk-svenska familjedramakomedin Freud flyttar hemifrån… som fick ett fint mottagande när den kom. Den har inte helt stått emot tidens tand och känns i dag lite för bullrig (med usel dubbning) och lång men har ändå en del ljusglimtar som Gunilla Röör, 90-talsmiljöerna (Peter Anderssons lya vid Årstabron!) och driften/ironin över judendomen som (tyvärr) skulle vara betydligt svårare att skildra i dag. En sevärd debut där flera av Biers drag redan kan skönjas.

Whispers är (tyvärr) ännu en bortschabblad Dean R. Koontz-adaption som jag inte orkar lägga ned någon längre tid på att rekommendera eller skriva om.

Betyg: 2-

At first i was like WTF, but then i LOL'd.

Betyg: 2+

Michele Soavis ganska obskyra La setta (med manus av bland andra Dario Argento) är en riktig mindfucker som beskrivits som Rosemary's Baby på LSD. Med magnifikt foto och scenografi, stabila skådespelarinsatser (Kelly Curtis är sin lillasyster Jamie Lee upp i dagen) och läskig stämning är fyran nära, men den försvinner bland en löjlig och anakronistisk inledning, ett motorcykelgängssidospår och en viss övertid. Och även om många trådar knyts ihop i slutändan lämnas lika många lösa, vilket visserligen är en del i ett mysterium, men inte i en renodlad skräckfilm.

Cronos är en tidig film från Guillermo del Toro, om en man som upptäcker en märklig guldskarabé som gör honom en smula blodtörstig. En skräckkomedi som det är lite svårt att få grepp om, med sin blandning av Werthers Original-reklamfilm och mexikansk Draculamyt - det blir varken himmel eller pannkaka av det hela och kan egentligen mest rekommenderas till del Toro-komplettisten.

Betyg: 3

Les amants du Pont-Neuf blev när den kom lika omskriven för sina budget- och produktionsproblem som för själva innehållet om två människor som hamnat i samhällets utkant av olika anledningar och inleder en romans. Vi får följa det udda paret i en kärlekshistoria med många minnesvärda men också melodramatiska scener som kanske dras till sin spets lite för ofta.

Av någon anledning har jag svårt för Juliette Binoche och Denis Lavant tilltalar mig inte heller riktigt vilket gör att berättelsen inte riktigt berör. Dessutom kunde filmen gott avslutats tjugo minuter tidigare då den sista delen känns lite påklistrad och överlång. Les amants du Pont-Neuf är klart godkänd, men inte riktigt efter förväntningarna, den kändes förmodligen lite fräschare när den kom för snart tjugo år sedan.

Betyg: 3

Shadows and Fog, Woody Allens hommage till den tyska expressionismen och Kafka är en njutbar parantes i hans ouvre med en späckad skådespelarlista men något osammanhängande narrativ.

Betyg: 3

Det känns som att det mesta redan skrivits om Clerks; en klassiker inom slackergenren så jag tillägger inget mer än en välförtjänt fyra.

Jag är otroligt svag för dysfunktionella familjer och personer på film och i den ofta felmarknadsförda Muriel's Wedding (en one-hit wonder för P.J. Hogan som sedermera sålde sig till Hollywood) faller alla bitar perfekt på plats.

Betyg: 4-