Filmbilder

Favorit i repris: i år såg jag i enlighet med min jultradition om Ingmar Bergmans mästerverk Fanny och Alexander (som ligger på delad förstaplats med Persona i mitt tycke) på stor duk i samband med Cinematekets säsongsavslutning i Filmhuset med årets godaste julfika. En film som tål att ses om många gånger för att upptäcka alla nyanser och det är förstås förkastligt att se något annat än den fem timmar långa TV-versionen som Ingmar ville. En riktig upplevelse - som till min och många andras lycka verkar återkomma nästa år!

Betyg: 5+

The Mission av Roland Joffé börjar storslaget med en jesuitpräst som symboliskt kastas nedför ett vattenfall av de sydamerikanska indianer han försökt övertyga om sin tro. Senare skall fader Gabriel (Jeremy Irons) lyckas bättre, i sällskap av bland andra Rodrigo Mendoza (Robert De Niro).

Efter en bra start saktar filmen ner tills den stora slutstriden som med några undantag inte känns helt övertygande genomförd. The Mission vann en välförtjänt Oscar för bästa foto och känns också som en typisk Oscarflört - med ett vackert soundtrack av Ennio Morricone. Som många andra i sin genré gör den sig kanske bäst på stor duk och inte på en liten teve, samt i det här fallet med lite mer spirituell känsla än jag lyckas uppbringa.

Betyg: 3+

Blame It on Rio från mitt födelseår kom att bli den under åttiotalet något svajige regissören Stanley Donens sista långfilm och den sågades i min mening något orättvist jäms med fotknölarna.

Michael Caine (i sin "gör vilken film som helst för pengar"-period) är rolig i sin roll som den medelålders Matthew Hollis, som förälskar sig i sin bäste väns (Joseph Bologna) dotter (Michelle Johnson) under en bildskön semester i Rio. Det blir dans, förvecklingar, sköna tidstypiska miljöer (ibland känns det mer sjuttio- än åttiotal) och Woody Allenska "intervjuer" som mellanspel.

Som en bonus bjuds på gott om tuttar och lite Demi Moore i en, om man släpper lite på moralen, rätt underhållande svansång.

Betyg: 3

Antonia Birds sällsamma blandning av kannibalism, inbördeskrig, komedi och skräckthriller Ravenous drunknade tyvärr lite i spåren av dålig marknadsföring och The Blair Witch Project men är en sevärd och udda utflykt med vegetarianen(!) Guy Pearce i ett vintrigt skogslandskap till tonerna av Michael Nyman.

Betyg: 3+

Bei qing cheng shi är en intresseväckande och gripande familjekrönika signerad Hou Hsiao-hsien från en turbulent tid i Taiwans historia, som lider av en något bullrig familjefar, överlängd och med tiden visserligen lindrade svårigheter att följa med i handlingen.

Betyg: 4-

Att jag inte riktigt kommer ihåg vad en film handlade om eller vad jag tyckte om den dagen efter är oftast inget bra tecken, men i det här fallet beror det nog mer på att HHH:s Lian lian feng chen är en vardaglig bagatell än på att den skulle vara dålig på något sätt.

Betyg: 3

Bitvis fånigt, bitvis fantastiskt (särskilt en spa-scen och slutet) löst Tjechovbaserat introspektiv med Marcello Mastroianni.

Betyg: 3

Det var en härlig upplevelse att se Barnens ö i en restaurerad kopia på Cinemateket efter att ha varit hänvisad till piratkopior med dålig synk - på stora duken växer Kay Pollaks skildring av en iskall vuxenvärld i ett kokhett Stockholm 1979, bland affischer om löntagarfonder och riksdagsval. Samtidigt märks bristerna tydligare, som den ibland taffliga synkningen och (mindre viktigt) att Reine är en utklippt pappersfigur i fönstret på tunneltåget. Efter en stark inledning tappar filmen i andra och tredje akten som är lite löst sammanhållna men det är ändå en sevärd och stark adaption av boken, med passande elektroniskt musikackompanjemang av Jean Michel Jarre.

Betyg: 3+

Rampage är förmodligen en av William Friedkins mindre kända filmer; den spelades in 1986 och släpptes på några europeiska filmfestivaler året därpå men fick inte någon större release förrän 1992.

Filmen, som kan ses som ett inlägg i dödsstraffsdebatten, är löst baserad på en seriemördare som härjade i Kalifornien på sjuttiotalet och blandar mildare gore/thriller med rättegångsdrama. Alex McArthur gör en bra insats som mördaren men det hela får väl mest anses som en dammig VHS-parantes i Friedkins karriär.

Betyg: 3-

Jag ska erkänna att jag inte minns mycket av Joel Schumachers Cousins vilket kan bero på att jag skriver detta nästan två månader efter och/eller att jag var otroligt trött när jag såg den, men Isabella Rossellini och Sean Young är alltid ett plus och det är en uthärdlig romantisk komedi med lite udd så betyget blir en svag trea.