Filmbilder

Årets sista film blev Claude Chabrols Les cousins, en slags mellanfilm och föregångare till den franska nya vågen.

Den bokstavlige kusinen från landet Charles (med en stark mammaanknytning) kommer till storstaden (Paris) och sin outhärdlige, borgerlige kusin Paul som har en fäbless för att lyssna på Wagner och prata tyska. De bor i en lyxig våning där det hålls vilda fester när de inte lever 50-talsstudentliv med Bridgespel och barbesök. Charles har svårt att anpassa sig till sitt nya liv och dras in i en nedåtgående spiral.

Les cousins är en fin och historiskt intressant tidsskildring med bitvis strålande foto och kompositioner, men fylld av osympatiska roller och med en viss överlängd och melodramatik. Som en film i gränslandet mellan gammalt och nytt franskt filmskapande är den dock absolut sevärd.

Betyg: 3+

Arne Mattssons färgsprakande Mannekäng i rött börjar bra men släpper på gasen ganska snart. De fantastiska färgerna, estetiken, fotot och Magos kläder räddar dock en svag fyra. En fräscht osvensk svensk deckare.

Betyg: 4-

Shichinin no samurai brukar framhållas som en av de bästa filmerna genom tiderna och Akira Kurosawas mästerverk, men imponerade tyvärr inte på mig ens på Cinematekets stora duk. Visst var den banbrytande på sin tid, men det räcker inte med att skapa historia, man måste engagera tittaren också.

Jag fattar varken intresse eller tycke för varken bönderna (som Kurosawa skildrar ganska nedlåtande med sina Buttericksskalper och dumspelande) eller samurajerna (en halvnaken Toshirô Mifune med ADHD går mig mest på nerverna). En del stridsscener är sevärda, men samtidigt daterade med den variabla filmhastigheten som mest ter sig märklig och de uppenbara fejkstriderna där det är allt för tydligt att ingen ens spetsas på låtsas.

Visst ligger det ett intressant mänskligt drama under allt detta, men det har skildrats bättre i andra av Kurosawas filmer.

Betyg: 3+

Läsvärt: Japansk films kompromisslösa samuraj (SvD).

Elizabeth Taylor och Katharine Hepburn gör båda strålande insatser i Suddenly, Last Summer, Joseph L. Mankiewicz för tiden lyckade filmadaption av Tennessee Williams smutsiga teaterpjäs om galenskap, homosexualitet och kannibalism(!).

Betyg: 4

Barbro Boman, som länge var verksam som bland annat manusförfattare på SF, regidebuterade med skilsmässodramat Det är aldrig för sent 1956, som skulle bli den första av endast två filmer (två filmer till antalet var för övrigt allt som regisserades av kvinnor under hela femtiotalet!). Inga Landgré, som mångt och mycket håller allt under armarna, spelar Görel Rocke, gift med fattigarkitekten Arne (Bengt Blomgren) och genom flashbacks spelas trassliga mor-dotter-relationer upp som går igen genom generationerna. Det är en namnkunnig och lite tafatt debut med ett något påklistrat slut men med en del minnesvärda scener (bland annat en ute på Djurgården som skulle vara svårrealiserad i dag) och tidsskildringar som är värd att se åtminstone en gång.

Betyg: 3

Western tillhör inte mina favoritgenrer, kanske för att den är så begränsad i sig.

Men i den barocka, freudianska westernoperan Johnny Guitar vänder en av mina favoritregissörer Nicholas Ray upp och ner på alla begrepp och konventioner och placerar dessutom underbara Joan Crawford i huvudrollen som Vienna, en saloonägarinna som kämpar mot lokalinvånarna som leds av bitchiga och lika butchlesbiska Emma (en slags allegorisk Joseph McCarthy spelad av Mercedes McCambridge).

Allt utspelar sig bland expressionistiska kulisser i nästan surrealistisk, självlysande Trucolor och jag är alldeles lyrisk. "I intend to be buried here - in the 20th century!"

Betyg: 4

Marilyn Monroe gör en av sina bättre insatser, bitvis nästan självbiografiskt, i den korta men hårdkokta dramathrillern Don't Bother to Knock, kryddad med ett ansjovisburkstätt manus och en knivsudd noir.

Betyg: 3+

Så här kunde en bionotis te sig i Kristianstadsbladet 1955. Ett urklipp som omsorgsfullt tejpats upp på fint papper med stämpeln "A-B Stockholm Film", säkert för att skickas som filmtips till biograferna. Natt i Paris har jag inte lyckats hitta någon närmare information om, men Fasornas djungel eller White Goddess var egentligen till en långfilm ihopklippta avsnitt från teveserien Ramar of the Jungle. Högklassig underhållning var det alltså inte, men för dåtidens publik var det uppenbarligen spännande och visst är det roligt att läsa det charmiga femtiotalsspråket?

Rubriken här ovan är egentligen missvisande, ty Sagas program består av två filmer — man kan inte kalla den första, "Natt i Paris", ett förspel, eftersom den upptager gott och väl en tredjedel av speltiden. "Natt i Paris" säjer mycket, men det säjer inte för mycket: svepet från varietéerna, de mondäna såväl som de enklare, är äkta parisiskt. Det är dans och musik och akrobatik av hög klass, avklädningsscener sådana som man troligen endast kan få se i dagens Paris, där absolut varenda tråd faller till golvet och blottar hänsynslöst allt det välskapta som dolts därunder. Läckert och naket, billig glädje och väl genomförd konst i en enda snurrig blandning Som det måste vara när man gör en planerad nattrond genom Städernas stad

Om "Fasornas djungel" skulle man kunna nöja sig med att säga, att den är precis vad namnet anger. En av de bästa djungelfilmerna vi någonsin sett, så spännande att det faktiskt kändes kallt efter ryggraden. Massor av vilda djur och vilda människor, som måste vara autentiska — det är utan tvekan tekniskt omöjligt att "göra" en sådan film, vilka studion än har tillgång till. Själva händelsen — den vita kvinnan som hypnotiserats av medicinmannen och blivit stammens drottning — är naturligtvis fantasi av det otroliga slaget. Men det betyder mindre. Man får så mycket man tål och mer till av fasor och skräck, som lurar i varje vrå av djungeln, och det finns tillfällen då mer än en blundar när spänningen når sin höjdpunkt. Som avkoppling kan man rekommendera Sagas nuvarande program — bättre sådan har sällan visats.

It's in the trees! It's coming!

Känns det igen? Förutom en replik är det också inledningen till Kate Bush popdänga Hounds of Love från 1985. Hon blev inspirerad av Night of the Demon (även känd som Curse of the Demon i USA) - en film som skulle ha kunnat bli en klassiker om det inte vore för dessa producenter med sina idiotiska idéer. Fransmannen Jacques Tourneur som emigrerade till Hollywood, där han gjorde många atmosfäriska filmer, blev förkrossad när de tvingade honom att flika in ett skrattframkallande gummimonster (som kan ses på den amerikanska postern ovan) i den här. Det är förståeligt, för om man bortser från det är detta riktigt bra ockult skräck, som lämnar öppet för olika tolkningar.

Dana Andrews, en stamskådespelare i film-noir-genren, spelar doktor John Holden som reser till London för att undersöka en lokal djävulskultledare. Han är en rationell man och låter sig inte övertygas av rapporter om en elddemon i trakterna, eller att ledaren säger åt honom att han ska dö om tre dagar. I slutändan kan egentligen varken han eller vi vara säkra på vad som egentligen var på riktigt eller inte. Night of the Demon är - trots sina brister - en film som fortfarande fungerar och betyget kan inte bli något annat än en fyra.

Tammy and the Bachelor är en mycket märklig film som börjar med ett panorama över träskmarkerna kring Mississippifloden till tonerna av The Ames Brother. Titelns Tammy är en osofistikerad sjuttonåring (spelad av då tjugofemåriga Debbie Reynolds) som bor på en flodbåt och ägnar dagarna åt att bland annat prata med sin get.

En dag kraschar Peter Brent (en ung Leslie "Nakna pistolen" Nielsen) med sitt flygplan i närheten och Tammy tar hand om honom. Skrikdrottningen i King Kong, Fay Wray, har för övrigt en roll som hans mamma. Detta är en intressant flickboksmusikal - inspelad i en illa dold studiomiljö med ett svulstigt ackompanjemang - och givetvis omöjlig att ogilla. Tammy får en trea.