Filmbilder

En kort liten natt-noir: Parole, Inc. börjar med en sedelärande liten textrulle om korruptionen inom det villkorliga frigivningssystemet i USA och fortsätter till en härligt retro inledning med agent Richard som talar in till en vaxdiktafon från sin sjukhusäng. Vi får sedan följa honom när han går under ytan för att avslöja ett korrupt frigivningsråd. Parole, Inc. ligger någonstans mellan brott och noir/A och B och är ganska rutinmässig, men det är å andra sidan sällsynt med riktigt dåliga 40-talsthrillers och betyget blir en trea. Absolut sevärd - en gång!

Från B-filmskungen Phil Rosen och -studion Monogram Pictures (det har blivit en del sånt på sistone) kommer den här korta långfilmen med en snaskig historia om en man som återupplivas samtidigt som en annan avrättas i elektriska stolen. Inte helt oväntat har den första mannens själ tagits över av gangstern och han ger sig ut på en brottsvåg. En lättglömd fyrtiotalsbagatell, som påminde mig om att se lite mer från årtiondet snart.

Betyg: 2

Galleri (3 bilder)

Døden er et kjærtegn är något så ovanligt som Norges första noir, regisserad av Norges första kvinnliga regissör Edith Carlmar som hennes första film av tio, efter en kontroversiell men numera bortglömd roman av Arne Moen (den skymtar förbi i de snitsiga förtexterna i galleriet). Ett fint foto och en typisk noirhandling om en rik femme fatale-direktörsfru som får en inte fullt så rik bilmekaniker på fullt fall räcker gott och väl till en mycket stark trea.

Galleri (2 bilder)

Marilyn Monroe gjorde sin första krediterade filmroll i Ladies of the Chorus, som klockar in på knappt över timmen. Även om Marilyn känns igen är hon i högsta grad en oslipad diamant (se fotot i galleriet) i sin roll som sin före detta burleskmammas dotter, som blir kär i en rik man från "fel klass". En kort men god fredagsfilm med bitchig dialog och fina framträdanden - en typisk trea.

Galleri (3 bilder)

Med en distanskurs på gång blir det ont om tid över att se film, så jag bjuder på ett filmprogram för Glenn Ford-noiren Framed från 1947 så länge.

En stark thriller! Med berått mod drev den blonda lockfågeln in honom i en fälla.......så farlig att han misstänktes vara en mördare!!

Doña Bárbara är ett mexikanskt melodrama på hög nivå, efter en omtyckt roman av Rómulo Gallegos. Titelns Doña Bárbara är en kvinna som efter en gruppvåldtäkt i sin ungdom blivit hårdhudad och gjort sig en förmögenhet på sina stora landarealer.

Hon har hela tiden utökat sin egendom genom att utnyttja män och myndigheter och den hemvändande Santos är den enda som har något kvar. Han misstänker att hon stulit boskap av honom men kan inte bevisa något. Det dröjer inte länge innan både Doña och hennes dotter Marisela, som hon inte bryr sig om, blir kära i Santos. Nu gör Doña allt för att få Santos att gå under.

Mexiko har en lång tradition av välgjorda melodraman och Doña Bárbara är ett välgjort sådant, med stilfullt svart-vitt foto och mycket vackra María Félix i huvudrollen. Möjligen drar den ut lite väl länge på tiden med lite över två timmar, men detta är klassiskt filmskapande och betyget blir en något naggad fyra.

Se även: Aventurera, ett annat sevärt mexikanskt melodrama med Garbolika Andrea Palma.

I den här fyrtiotalsmusikalen från 20th Century Fox blir en bandledare involverad i en politisk kampanj och måste besluta sig för vilken av karriärerna han ska välja. Handlingen är förstås sekundär som i alla filmer av det här slaget och största delen upptas av härliga musikalnummer - tyvärr i svart-vitt istället för Technicolor - som nästan alltid fungerar bättre i renodlade musikaler. Carmen Miranda, som på sätt och vis personifierar "fruktskålen på huvudet"-dansösen, är som alltid rolig att se på. Betyget blir en stabil trea för stabil underhållning i åttio minuter.

Jules Dassin var en av flera franska regissörer som kom till Hollywood från Frankrike under andra världskriget och (ofta) gjorde stenhårda films noir. Här är en fängelse-noir om en intagen (Burt Lancaster) som tröttnar på det överfulla fängelset och en sadistisk fångvaktare (Hume Cronyn) och utformar en spektakulär rymningsplan.

Dassin ödslar inte en minut utan kör på från första minuten med den typiskt hårda 40-talsstilen och snabb dialog och skådisarna gör riktigt bra ifrån sig. En minnesvärd scen som David Lynch inspirerades av till Twin Peaks är när den tidigare nämnda fångvaktaren spelar Wagner på högsta volym för att dölja skriken från den fånge han misshandlar!

Betyg: 4

Dags för lite midnattsmatiné i form av Technicolorfluff baserat på en tysk operett med Betty Grable som en grevinna i en grav situation. Hon får hjälp av en dubbelgångare (Grable igen) som kommer till liv från en tavla.

Som det förmodligen framgår är handlingen sekundär och krutet läggs istället på komedi och musikal som inte alltid fungerar. Ernst Lubitsch dog olyckligt under inspelningen och Otto Preminger fick ta över vilket säkert kan bidra till att filmen inte helt har "that Lubitsch touch".

Betyg: 3

Kvällens andra och sista Hitchrulle blev Repet - ett intressant formexperiment som är mycket bra även om jag inte riktigt tycker den når upp till Fåglarnas höjder (höhö!).

Betyg: 4-