Filmbilder

Orson Welles slaktade The Magnificent Ambersons kom året efter hans mästerverk Citizen Kane och även här syns det innovativa kameraarbetet och miljöerna. Welles byggde Ambersonvillan från grunden utan kulisser, med flyttbara väggar i likhet med Hitchcocks Rope sex år senare och spelade in utomhusscenerna i ett stort fryshus.

Berättelsen om en rik familjs uppgång och fall under en händelserik tid i USA:s historia med uppfinnandet av bilen är just historiskt intressant vilket säkert bidragit till att den upptagits i National Film Registry, men en viss rörighet, ett påklistrat lyckligt slut och mycket melodrama som studions inblandning säkert bidragit till är pckså närvarande. Kanske ett typexempel på ett "masterpiece that never was".

Betyg: 4-

Betyg: 3+

Stig Wessléns Sampo Lappelill som släpptes nio år (ungefär lika lång tid säger sig Stig i förtexterna ha arbetat med inspelningen) efter I lapplandsbjörnens rike är en märklig dokumentärupplevelse. Samer spelade av svenskar regisseras på bland annat Skansen(!) mellan inklippta partier från den första filmen, som inte var särskilt intressanta ens då, vilket resulterar i en väldigt otidsenlig etnochic röra. Dessutom tycker jag Sampo har en något ohälsosam hållning till sin hund, eller kanske vice versa…

Betyg: 2

Efter Hugo och Josefin följde en ganska svag Kurosawakväll med två av hans lesser efforts. Den första, Shizukanaru kettô, handlar om en kirurg (en för en gångs skull inte allt för överspelande Toshirô Mifune) som smittas av syfilis under en operation. Även om filmen bitvis är lite för melodramatisk och utdragen är det en mänsklig berättelse om samvetskval och efterkrigstid, som Kurosawa skulle återkomma till i Nora inu (Stray Dog) senare samma år.

Betyg: 3-

I dag var det Stig Wesslén-kväll på Cinemateket med samtal, kortfilm och långfilmsdokumentären I lapplandsbjörnens rike från 1940. Den är förstås ganska daterad, med Wessléns högtravande narration och sina hoppiga, inzoomade bilder på djurlivet. Men, ur ett historiskt perspektiv är den desto mer intressant med sin skildring av den tunga filmkameran och mödorna att kamouflera, ljuddämpa och få den på plats och sin första skildring av bland annat en albinobjörn i det vilda. Jag rekommenderar en titt, det finns goda chanser att fånga Wessléns dokumentärer på SVT lite då och då.

Betyg: 3

Man kan undra om posterdesignern sett filmen i fråga, The Thief of Bagdad, med teaterhunken John Justin och barnskådespelaren (som här vuxit till sig lite) Sabu, som slåss mot den ondskefulle Jaffar spelad av gamle stumfilmsräven Conrad Veidt.

Det är fråga om ett klassiskt matinéäventyr i sprakande Technicolor, som inspirerat både Martin Scorsese och Francis Ford Coppola. The Thief… fick på sin tid kritik för att koncentrera sig allt för mycket på (i dag charmigt ostiga) effekter och mindre på manus, men jag tycker att smeten håller ihop oväntat bra trots de många kockarna. Att den även inspirerat till bland annat Disneys Aladdin säger väl en del och betyget blir en frikostig fyra.

Spellbound, en av de första filmerna om psykoanalys, togs emot väl när den kom 1945 men har sedan sjunkit något i anseende, mycket på grund av de daterade idéerna den är uppbyggd på. Ingrid Bergman gör en strålande insats som psykiatern Constance Peters men en ganska stel Gregory Peck passar inte alls i sin roll som en möjlig mördare med minnesförlust.

Förutom några höjdpunkter som Dalís drömsekvens (inte ens regisserad av Hitchcock) är det hela som Hitchcock själv uttryckte det "just another manhunt story wrapped up in pseudo-psychoanalysis". Vilket nu inte gör Spellbound till en dålig film - allt är mästerfullt genomfört - utan snarare ett helt okej film noir-mysterium.

Betyg: 3+

Jag vet inte om jag kan tillägga så mycket till allt som sagts och skrivits om en av de bästa film noir-filmerna genom tiderna, Double Indemnity. En solklar femma!

Betyg: 5

Galleri (6 bilder)

Ingrid Bergman vann en Oscar för Gaslight, kanske något tidigt med tanke på hennes magnifika insats i Hitchcocks Notorious två år senare. Med det menar jag inte att hon spelar dåligt i Cukors 1800-tals-noir, snarare att hennes roll som den lättpåverkat neurotiske Paula Ahlqvist kräver en viss "suspension of disbelief". Charles Boyer passar utmärkt som illvillig make med sina Jack Nicholsonska ögonbryn och det är roligt att se Angela Lansbury i sin första roll, som ett bitchigt och trashigt hembiträde. Nog namedropping nu - Gaslight får en fladdrande gasfyra!

Det var ett bra tag sedan jag såg en film av Michael Powell - Contraband kom fem år efter The Phantom Light - och här har regissören utvecklats ytterligare. Det är svårt att sätta en specifik genre på Contraband - en del brittisk noir - en del semipropaganda och en del svart Hitchcocks humor mixas ihop till en brittiskt torr och underhållande spionthriller.

En märkbart sliten Conrad Veidt, som dog tre år senare, spelar den danska kaptenen som blir indragen i en spionhärva i ett mörklagt London. Just mörkläggningen (filmens amerikanska titel är Blackout som synes ovan) och frågeställningen kring Danmarks neutralitet är intressanta inslag i filmen. Lägg till det anspelningar på bondage, expressionistiskt foto och ett "White Negro"(!)-dansnummer och resultatet blir ett trevligt sätt att tillbringa en och en halv timme på.

Betyg: 3+