Filmbilder

Jag tappade snabbt räkningen på hur många gånger jag såg Toy Story på min lillebrors VHS-kassett men redan då kändes den som något annorlunda och framtidssiande. Tvåan var rolig men inte så mycket mer än så. Med Toy Story 3 avslutar Pixar serien på topp och det är intressant att se hur utvecklingen gått framåt på femton år, både i handling och teknik.

Betyg: 4+

Mike Leigh alltså, vilken människoskildrare!

Betyg: 4-

Josh Radnors regidebut Happythankyoumoreplease är indiemys på högsta nivå! Happy? Yes, more please! En av årets starkaste fyror.

Betyg: 4+

Jag har inte för vana att skriva om miniserier, men This Is England '86 är en uppföljare som jag varmt kan rekommendera för den som sett filmen (för de som inte gjort det föreslår jag ett maraton), från den spännande regissören Shane Meadows. Bonus för Thomas Turgoose som moonade publiken med skådespelarlistan han tatuerat in där bak vid visningen på Stockholms filmfestival!

Betyg: 4-

Steamboat Bill, Jr. brukar, tillsammans med The General som jag såg i början av september, anses vara en av de bästa långfilmerna ur Buster Keatons senare period; innan han gick över till MGM (där The Cameraman som släpptes samma år redan bar spår av den nedgång som skulle följa med bland annat alkoholism som följd).

Här återfinns flera klassiska Keatonscener, framförallt den välkända orkanscenen förstås, där Keaton var nära att sätta livet till när en riktig husvägg föll över honom med sin fulla tyngd, förutom den lilla dörröppningen då. Även om inledningen kanske är lite långsam finns det minnesvärda ögonblick även där (hattscenen!) och gott om slapstick som gör att 71 minuter formligen blåser förbi.

Betyg: 4

Dussinregissören Hannes Holm är väl ingen man direkt förknippar med kvalitet, eller uselhet för den delen. Han har helt enkelt tryckt ut fisljumna filmer på löpande band, men Himlen är oskyldigt blå, som är baserad på den sanna historien om Sandhamnsligan, är ett klart undantag. En stark sjuttiotalsskildring om familj, knark, korruption och relationer och en stark insats (trots att rollen gör att det är svårt att se om det är bra eller bara slappt skådespeleri) av Bill Skarsgård. Peter Dalle gör även han sin klart bästa skådisinsats på länge. Jag rekommenderar ett biobesök och så klart Ted Gärdestads låt med samma namn.

Betyg: 4

Med Hugo och Josefin visade långfilmsdebutanten Kjell Grede tidigt att det går att göra både bra och sevärd film som kan ses av både barn och vuxna, vilket också gjordes på Cinemateket i eftermiddags. Inga Landgré är i bra form (jag såg henne senast i Det är aldrig för sent) liksom barnskådisarna och mysfarbrorn Beppe Wolgers. De som nu läst boken brukar ju säga att den är bättre och det må hända, men det här är en mycket fin svensk sommarfilm av lagom längd och betyget kan inte bli något annat än en fyra.

Man kan undra om posterdesignern sett filmen i fråga, The Thief of Bagdad, med teaterhunken John Justin och barnskådespelaren (som här vuxit till sig lite) Sabu, som slåss mot den ondskefulle Jaffar spelad av gamle stumfilmsräven Conrad Veidt.

Det är fråga om ett klassiskt matinéäventyr i sprakande Technicolor, som inspirerat både Martin Scorsese och Francis Ford Coppola. The Thief… fick på sin tid kritik för att koncentrera sig allt för mycket på (i dag charmigt ostiga) effekter och mindre på manus, men jag tycker att smeten håller ihop oväntat bra trots de många kockarna. Att den även inspirerat till bland annat Disneys Aladdin säger väl en del och betyget blir en frikostig fyra.

Bei qing cheng shi är en intresseväckande och gripande familjekrönika signerad Hou Hsiao-hsien från en turbulent tid i Taiwans historia, som lider av en något bullrig familjefar, överlängd och med tiden visserligen lindrade svårigheter att följa med i handlingen.

Betyg: 4-

Elizabeth Taylor och Katharine Hepburn gör båda strålande insatser i Suddenly, Last Summer, Joseph L. Mankiewicz för tiden lyckade filmadaption av Tennessee Williams smutsiga teaterpjäs om galenskap, homosexualitet och kannibalism(!).

Betyg: 4