Hitchcock vågade sig egentligen bara på komedigenren tre gånger trots humorn i hans andra filmer: med The Lady Vanishes, den udda Mr. & Mrs. Smith och The Trouble with Harry. Denna är med sin torra trettiotalshumor och vågade scener Hitch bästa talfilm från den brittiska perioden.
Betyg: 4
Min Shirley Temple-kronologi är "Totally F***ed Up", men vad gör det? I Little Miss Broadway eller Fröken ordnar allt blir den lilla steppande tösabiten återigen adopterad från barnhemmet, den här gången till en vaudevillegrupp som huserar i ett New York-hotell. Inte helt oväntat bjuds det på mycket dans och underhållning av bland annat buktalardockor, dvärgar och pingviner - fluffigt så det förslår men lagom långt och underhållande. Betyget kanske inte blir så överraskande - ännu en Temple-trea.
Från noir till pre-code med Stolen Heaven, där Nancy Carroll (foto ovan) spelar en ung prostituterad kvinna i en mörk stad mitt i depressionen. En natt träffar hon Joe, som just rånat en radiofabrik. Hon bestämmer sig för att skydda honom från polisen och tillsammans bestämmer de sig för att sätta sprätt på alla pengar och sen ta livet av sig tillsammans.
Stolen Heaven är ett aningen föråldrat melodrama (det sistnämnda kan ju förvisso vara ganska roande) med scenkänsla, men skådespelarinsatserna och stämningen (särskilt i början) räddar trean.
I Curly Top, som kom två år innan Heidi, spelar Shirley Temple en föräldralös flicka som bor tillsammans med sin syster Mary (Rochelle Hudson, som bland annat bidrog med sin röst åt ett antal animerade Bosko-kortfilmer) på ett barnhem.
En dag kommer den rike Edward på besök och faller handlöst för de tu. Han syr ihop en historia om att han agerar åt en klient och bestämmer sig för att skämma bort dem i sin pampiga strandvilla i Southampton, men räknar inte direkt med komplikationen att bli kär i Mary. Arthur Treacher har även här en butlerroll (typecasting?) vars "My word!" bara överröstas av Temples flitigt använda "Oh, my goodness!".
Curly Top balanserar ofta på klämkäckhetsgränsen (särskilt när sackarinsöta Temple står i centrum) och moralen känns inte helt fräsch, men antingen irriterar man sig på det eller följer flödet. Jag väljer att göra det senare och delar ut en trea i betyg - och bjuder på ett postergalleri för första gången på länge!
Det var längesen jag såg en trettiotalsrulle men det rådde jag bot på i natt med sockersöta Shirley Temple i westernregissören Allan Dwans Heidi från 1937. Det är en lättsmält liten historia som klipper och klistar lite ur böckerna (som jag läste som liten) och som utspelar sig i en fascinerande studiomiljö med malmedel som snö (Temple hospitaliserades i ett par dagar efter att ha svalt lite "snö" av misstag!).
Heidi finns i både sitt svart-vita original och en kolorerad version. Trots mångas hat mot kolorerade äldre filmer tycker jag det bidrar lite till den artificiella studiokänslan på ett positivt sätt.
Betyg: 3
Den brittiske demonproducenten Alexander Korda producerade den här charmiga fantasyn efter H. G. Wells korta novell med samma titel från 1898 (som även den högerkristna Bruce Almighty inspirerats av).
Roland Young spelar det timida butiksbiträdet med det lustiga namnet George McWhirter Fotheringay som en dag får obegränsad makt att utöva mirakel av tre gudar som som bokstavligen ser ner på jorden. Det leder givetvis till allt allvarligare komplikationer, trots Georges vilja att göra gott.
The Man Who Could Work Miracles är en humanistisk och vimsig brittisk komedi, med för tiden fina specialeffekter, som nästan tar slut för snabbt - en film jag kan rekommendera!
Betyg: 4-
En snitsig poster för vampyrrullen The Vampire Bat, en av många B-skräckisar från samma tid. Skrikdrottningen Fay Wray, kanske mest känd som King Kongs förälskelse, spelar sekreterare till en doktor (Lionel Atwill) i en liten centraleuropeisk by där några invånare mördats mystiskt på senaste tiden. Doktorn berättar om de vampyrlegender som kretsar kring byn och en excentrisk man som håller fladdermöss som husdjur blir snart misstänkt och lynchas. Trots det upphör inte morden och nu är tiden knapp.
The Vampire Bat, som även fick de mer publikdragande titlarna Blood Sucker och Forced to Sin när den släpptes igen på femtiotalet, är ett kort och relativt sevärt mysterium. Det är dock en ganska långsam och mörk film så det gäller att vara på alerten när man ser den. Att få höra ord som "butt-sucking" i en trettiotalsfilm är en bonus, och betyget blir en svag trea.
När man är trött och sliten är det skönt med en kortkort gammaldags mordgåta som utspelar sig i en stor gammal herrgård om natten med regn och åska utanför. Här ska en excentrisk miljonär fördela sin förmögenhet bland husfolk och släktingar då han inte kan hitta sin sondotter. Mitt i natten dyker två kvinnor upp som båda påstår sig vara den försvunna sondottern och mysteriet kan börja. En halvdammig och gammaldags rulle som dock fortfarande fungerar - betyget blir en trea.
Vad den här relativt bortglömda rullen av G.W. Pabst egentligen handlar om är svårt att säga, men den kretsar kring två franska legionärer som går vilse i öknen och råkar på en slags grotta (jag trodde Atlantis låg på havsbotten) där en ond drottning härskar. Brigitte Helm, kanske mest känd som roboten från Metropolis, spelar den sistnämnda iförd stenhårt vaxade papiljottlockar. Allt som allt är det ett relativt underhållande sätt att tillbringa en timme och tjugo minuter på.
Betyg: 3-
Välkommen till Filmbilder, min filmdagbok med kommentarer, recensioner och klassiska filmposters, lobbykort, foton och klipp.
Om du ser en handpekare ovanför en bild kan du klicka på den för att se den i större format.
Om ett inlägg har etiketten DVD finns filmen utgiven på DVD som kan köpas till exempel på axelmusic.com, discshop.se eller play.com (jag rekommenderar alla tre).
