Filmbilder

Den magiska cirkeln, om Salaligans härjningar på 30-talet, är en intressant tidsskildring och infallsvinkel på hur (små)samhället påverkar människor socialt (vilket säkert delvis kan härledas till Stefan Jarls manusarbete) i murrig Interscope med många kända ansikten. Sevärd, men viss påläsning rekommenderas före titten.

Betyg: 3

Claude Chabrols naturalistiska fjärde film Les bonnes femmes släpptes året efter Les cousins (som var den sista filmen jag såg i fjol). Medan Les Cousins var en fin nya vågen-föregångare med bra (ute)foto känns det som tiden redan sprungit ifrån Chabrol ett år senare, för det är helt enkelt rätt ospännande att följa de ganska banala fyra väninnorna, deras banala liv och banala småprat. Inte dåligt, men inte heller något man inte kan vara utan.

Betyg: 3

HBT-regissören Ferzan Ozpeteks debutfilm Hamam imponerade mig inte nämnvärt trots att den blev officiellt utvald till Cannes när den kom och fick en svag tvåa. Hans tredje film Le fate ignoranti (med den lite lustiga amerikanska titeln The Ignorant Fairies) gick några varv i DVD-spelaren i kväll.

Historien om frun till en AIDS-forskare som efter hans död i en bilolycka börjar nysta i hans förflutna och upptäcker homosexuella otrohetsaffärer är lite mer utvecklad och Ozpetek har lite mer kött på benen, men helheten har fortfarande framtoningen av en utdragen tevesåpa med övermättade färger.

Samtidigt som ett bögkollektiv skildras utan försök till humor- eller ironisering lyckas regissören inte helt undvika klyschorna och betyget slutar på en svag trea.

Årets sista film blev Claude Chabrols Les cousins, en slags mellanfilm och föregångare till den franska nya vågen.

Den bokstavlige kusinen från landet Charles (med en stark mammaanknytning) kommer till storstaden (Paris) och sin outhärdlige, borgerlige kusin Paul som har en fäbless för att lyssna på Wagner och prata tyska. De bor i en lyxig våning där det hålls vilda fester när de inte lever 50-talsstudentliv med Bridgespel och barbesök. Charles har svårt att anpassa sig till sitt nya liv och dras in i en nedåtgående spiral.

Les cousins är en fin och historiskt intressant tidsskildring med bitvis strålande foto och kompositioner, men fylld av osympatiska roller och med en viss överlängd och melodramatik. Som en film i gränslandet mellan gammalt och nytt franskt filmskapande är den dock absolut sevärd.

Betyg: 3+

Hachiko är ännu ett rörligt, sentimentalt Hallmarkvykort från Lasse Hallström - det är något med Hollywood och remakes på japanska filmer med hund(ar)… Richard Gere & Co. gör vad de ska och gör det bra och om man lyckas gå in i Spielberg-läge blir man möjligtvis en smula berörd av den dumtrogna vovven, men förmodligen mest sugen på att se originalet.

Betyg: 3

Synnöve Solbakken från 1919, som visades med magnifikt stumfilmsackompanjemang på Cinemateket i kväll, var den första av tre svenska adaptioner av Nobelprisvinnaren Bjørnstjerne Bjørnsons naturromantiska roman. En charmig, oomstörtande stumfilmberättelse.

Betyg: 3

Ospännande, testosteronstinn och överlång rånarhistoria av och med bekymrad Ben Affleck.

Betyg: 3-

Så här någon vecka senare inser jag att jag inte minns så mycket av Unstoppable förutom att det var en snygg dramaactionthriller om ett skenande tåg med stabila insatser av Denzel Washington och Chris Pine, vilket är precis vad man vill se på nattbio ibland.

Betyg: 3+

The Mission av Roland Joffé börjar storslaget med en jesuitpräst som symboliskt kastas nedför ett vattenfall av de sydamerikanska indianer han försökt övertyga om sin tro. Senare skall fader Gabriel (Jeremy Irons) lyckas bättre, i sällskap av bland andra Rodrigo Mendoza (Robert De Niro).

Efter en bra start saktar filmen ner tills den stora slutstriden som med några undantag inte känns helt övertygande genomförd. The Mission vann en välförtjänt Oscar för bästa foto och känns också som en typisk Oscarflört - med ett vackert soundtrack av Ennio Morricone. Som många andra i sin genré gör den sig kanske bäst på stor duk och inte på en liten teve, samt i det här fallet med lite mer spirituell känsla än jag lyckas uppbringa.

Betyg: 3+

Blame It on Rio från mitt födelseår kom att bli den under åttiotalet något svajige regissören Stanley Donens sista långfilm och den sågades i min mening något orättvist jäms med fotknölarna.

Michael Caine (i sin "gör vilken film som helst för pengar"-period) är rolig i sin roll som den medelålders Matthew Hollis, som förälskar sig i sin bäste väns (Joseph Bologna) dotter (Michelle Johnson) under en bildskön semester i Rio. Det blir dans, förvecklingar, sköna tidstypiska miljöer (ibland känns det mer sjuttio- än åttiotal) och Woody Allenska "intervjuer" som mellanspel.

Som en bonus bjuds på gott om tuttar och lite Demi Moore i en, om man släpper lite på moralen, rätt underhållande svansång.

Betyg: 3