Filmbilder

Ridley Scott, regissör av bland andra Alien och min favoritfilm Blade Runner, har en lång historia av problematiska inspelningar och bråk med filmbolag. Legend, som kom tre år efter BR, är inget undantag. En ung Tom Cruise innehar, efter genombrottet med Risky Business, en roll han i dag inte vill kännas vid som alvpojken Jack. Tillsammans med sina alvvänner måste han rädda prinsessan Lili (då blott 15-årige Mia Saras debutroll) och kämpa mot "Darkness", utsökta Tim Curry i enorm kostym, som vill utrota alla enhörningar och skapa evig natt.

Fantasyfilmer var populära på åttiotalet (till exempel Hensonregisserade The Dark Crystal, 1982 och Labyrinth, 1986) och Legend hade svårt att hävda sig, vilket ledde till ett flertal nedklippningar och till och med byten av soundtrack (från Jerry Goldsmith till Tangerine Dream). År 2002 släpptes så slutligen Scotts Director's Cut på 114 minuter. Även om framförallt budgetbristerna fortfarande syns (efter att 007-studion brann ner fick resterande miljöer hastigt och så billigt som möjligt återuppbyggas) är den ett klart lyft från tidigare versioner.

Hur är då själva filmen? Stilen känns igen - det är omsorgsfullt skapade studiomiljöer med silat ljus och mjuka vindar i början för att övergå mot det fuktiga, mörka helvete "Darkness" vill uppnå. Här finns inte ett spår av CGI, vilket alltid är trevligt. Det är gummi och latex som gäller tillsammans med gamla goda specialeffekter. Tom Cruise är alltid rolig att se i tidiga roller, även om rollen som Jack egentligen skulle kunnat axlas av vem som helst. En typisk trea.

Den viktorianska The Innocents var en av de sista svart-vita skräckfilmerna från Storbritannien - innan Hammer Horror tog över - och vilken film sen! Jack Clayton, en inte särskilt produktiv regissör som slog igenom med diskbänksdramat Room at the Top, regisserade efter Henry James spöknovell The Turn of the Screw och bland andra Truman Capote bidrog till manuset.

Deborah Kerr gör sin kanske bästa roll (det tyckte hon i alla fall själv) som den oerfarna och unga guvernanten Miss Giddens. Hon får kring sekelskiftet uppdraget att ta hand om två märkliga barn, Flora och Miles, i ett slottsliknande gotiskt lantställe. Barnens farbror som har vårdnaden vill helst slippa dem och ger henne hela ansvaret. Det dröjer inte länge förrän Miles blir hemskickad från sin internatskola för dåligt uppförande och Miss Giddens börjar se märkliga syner.

Det visar sig att den förra guvernanten hade ett förhållande med en tjänare i huset, som utnyttjade och misshandlade henne tills hon tog livet av sig genom att dränka sig i den närbelägna sjön. Tjänaren, som blev en slags förebild för Miles, dog strax därpå, och det är deras spöken Giddens nu ser, eller tror sig se. Hon tar på sig uppdraget att rädda barnen, som hon är övertygad om är besatta av den förre guvernanten och tjänaren, samtidigt som hon sjunker djupare ner i förtvivlan och oförklarliga upplevelser.

The Innocents är en atmosfärisk och fantastiskt filmad och ljudsatt historia som till skillnad från många andra i sin genre lämnar mycket öppet för tolkning samt vågar ha ett slut som sticker ut. Clayton använder djupt fokus, vinjetterat svart-vitt foto och slow motion för att förmedla en spöklik känsla utan att det känns uträknat eller överdrivet. Kerr ger allt i sin roll som guvernanten som ser spöken (eller kanske har psykiska sådana, det vet varken hon eller vi) och som vill göra gott, "även om det skadar de hon hjälper" och barnskådespelarna är riktigt duktiga och läskiga.

En del inslag kan jag tänka mig är mer kontroversiella i dag än de var när de filmades, som två ganska vuxna kyssar mellan Kerr och Miles, som hon ju tror är besatt av en äldre man. På sin tid visste man inte riktigt hur filmen skulle marknadsföras, vilket kan ses på affischen ovan. De flesta skräckfilmer var ju faktiskt "mysrysare" som man skulle kunna fnissa och skratta till, medan The Innocents är en helt annan slags film. Den fick inte heller något särskilt mottagande när den kom, men har kommit igen på sistone och växt med åren, som så många andra filmer som var före sin tid. En stark fyra.

I den här fyrtiotalsmusikalen från 20th Century Fox blir en bandledare involverad i en politisk kampanj och måste besluta sig för vilken av karriärerna han ska välja. Handlingen är förstås sekundär som i alla filmer av det här slaget och största delen upptas av härliga musikalnummer - tyvärr i svart-vitt istället för Technicolor - som nästan alltid fungerar bättre i renodlade musikaler. Carmen Miranda, som på sätt och vis personifierar "fruktskålen på huvudet"-dansösen, är som alltid rolig att se på. Betyget blir en stabil trea för stabil underhållning i åttio minuter.

Dags för lite midnattsmatiné i form av Technicolorfluff baserat på en tysk operett med Betty Grable som en grevinna i en grav situation. Hon får hjälp av en dubbelgångare (Grable igen) som kommer till liv från en tavla.

Som det förmodligen framgår är handlingen sekundär och krutet läggs istället på komedi och musikal som inte alltid fungerar. Ernst Lubitsch dog olyckligt under inspelningen och Otto Preminger fick ta över vilket säkert kan bidra till att filmen inte helt har "that Lubitsch touch".

Betyg: 3

1941 kom denna romantiserade film om den infamösa "banditdrottningen" Belle Starr, vars familj här har förlorat sitt land till patrioterna i inbördeskriget. Hon gifter sig med den konfederationsgerillaledaren Sam Starr och de kämpar tillsammans.

Vackra Gene Tierney har, samma år som Hudson's Bay, en tidig roll som (tyvärr något fjolliga) Belle, och medverkar gör även duktiga westernstjärnan Randolph Scott samt Gene Tierney. En charmig western med fina miljöer, även om Technicolorfärgskiftningarna i kombination med en starköl gjorde mig något yr.

Notera hur "Een TECHNICOLOR" har klistrats över på postern då biografen saknat antingen möjlighet eller pengar att köpa en färgkopia utan fått nöja sig med svart-vitt.

Betyg: 3

The River, vars centrala tema är åtrå, har kallats den mest erotiska stumfilmen. Frank Borzage gjorde filmen med total artistisk frihet efter tidigare filmframgångar och filmade i enorma uppbyggda naturomgivningar utanför Fox filmstudios i Westwood, Los Angeles. Tyvärr har endast delar av filmen överlevt och de förlorade bitarna ersätts med stillbilder och text, men det som finns kvar är helt klart imponerande och vackert melodrama.

Betyg: 3

Det här klassiska äventyret kretsar kring Kanadas tidiga historia och pälshandlaren Pierre-Esprit Radisson som bildar Nordamerikas tidigaste handelsimperium kring titelns bukt. Frilansande Paul Muni gör sin första frilansroll och och duktiga Laird Cregar har en rolig biroll. Detta var vackra Gene Tierneys andra film.

Filmen är inte helt utan brister (fejkfranskengelskan blir till exempel lite irriterande i längden) men det är ett helt okej äventyr med bra musik av Alfred Newman (nu ska jag sluta namndroppa!).

Betyg: 3+

Charlie Chan är en Hawaiiansk detektiv och karaktär som först kom till liv i en serie böcker. Mellan 1931 och 1938 producerade20th Century Fox hela sexton Charlie Chan-filmer med Warner Oland, en svenskfödd skådespelare som emigrerade till USA med sin familj från Nyby i Västerbotten 1892.

I den här episoden spårar detektiven ett stulet vapensystem till Olympiaden i Berlin, där han måste ta tillbaka det och samtidigt försöka undvika fiendeagenter och spioner. Det hela börjar inte särskilt förtroendeingivande: en svenskfödd skådis med fejkade asiatiska ansiktsdrag och något påfrestande låtsashackig engelska samt en unge som brister ut i "gee, pop" var femte minut, men efter en stund blir det faktiskt lite spännande.

Charlie Chan-karaktären har fått en del välförtjänt stereotypkritik genom åren, men i slutändan är detta ett charmigt 30-talsmysterium. Som kuriosa kan nämnas att filmen drogs in från biograferna ganska snabbt på grund av ganska uppenbara orsaker och att swastikan på Hindenburg retuscherades över manuellt med svart tusch, filmruta för filmruta. Stackars Oland hann bara göra två filmer till innan han blev dement och avled i sviterna av en lunginflammation under en Sverigesemester.

Betyg: 3

En härlig julklassiker är Miraklet på 34:e gatan om en jultomte som måste bevisa för New Yorks tvivlande invånare att han verkligen är den riktiga tomten. Jag såg den (ve och fasa) färglagda versionen som dock inte var så hemsk som man kan tro och filmen i sig är ett utmärkt omväxlande alternativ till en annan perenn: Livet är underbart. (Om affischen inte ser särskilt "julig" ut kan det bero på att filmen släpptes först i maj!)

Betyg: 4+

En fin handmålad poster för Stjärnornas krig.