Filmbilder

Jag har läst lite men hört och sett desto mer om den inflytelserike beatpoeten Allen Ginsberg genom dokumentärer, kort- och långfilmer och mitt intresse för Bob Dylan. Howl, producerad av bland andra Gus Van Sant, handlar om den omskrivna och uppmärksammade rättegången kring dikten med samma namn.

Jag var till en början inte helt övertygad av blandningen mellan de datoranimerade sekvenserna på ett skosnöre, diktuppläsning och rättegång men föll fort in i flödet. James Franco, en favorit, imponerar som vanligt, Aaron Tveit spelar en fager livskamrat och Jon "Mad Men" Hamm gör en stabil insats som hans försvarsadvokat.

En lagom lång och sevärd film som väcker intresse.

Betyg: 3+

Jag har aldrig haft så mycket dödsångest och samtidigt hållit på att somna som under Melancholia.

Betyg: 3

Den fjärde filmen i serien (jag har bara sett den första tidigare) är inte helt oväntat massproducerat Disneyskräp som räddas från ettan av Johnny Depp och Penélope Cruz, som dock inte verkar helt bekväm i sin roll.

Betyg: 2

Spanjoren Rodrigo Cortés har gjort ett intressant val av amerikansk långfilmsdebut med sitt minimalistiska mysterium Buried, med Ryan Reynolds i en kista i Irak(?). Hitchcockreferenserna är kanske som mest tydliga på den fina postern, men även bitvis under filmen trots att Cortés knappast ens når upp till mästarens knän. Men, Reynolds går alltid att titta på, en osympatisk rollfigur till trots och Buried når ner till två av sex fot under (jag gör ett undantag från min vanliga femgradiga betygsskala).

Om Ferzan Ozpeteks lyckades väcka ett om än litet hopp om att undvika klyschor och utvecklas i sin regissörsroll efter Le fate ignoranti, grusades det ganska fort efter bara några minuter med Mine vaganti (med en återigen otroligt fånig om än säkert helt korrekt engelsk titel). En ofokuserad röra med stereotyp topping som inte föll mig i smaken, fylld med märklig italiensk humor och musik. Efter tre chanser tror jag att jag hoppar över Ozpetek i fortsättningen.

Betyg: 2-

Med The Rite bevisar medelmåttan Håfström än en gång att svenskar inte bör göra film i Hollywood. Synd att Anthony Hopkins medverkar i dylikt skräp, tur att ögonen kan vila på Colin O'Donoghue.

Betyg: 2-

John Cameron Mitchell är en intressant regissör som sannerligen inte stressar fram sina filmer. Jag gillar Hedwig and the Angry Inch för sin glamm- och kitschighet (och om sanningen ska fram för delarna från Östtyskland), tycker att Shortbus är ett intressant experiment men inte mer och visste väl inte riktigt vad jag skulle vänta mig av Rabbit Hole, som förhandsvisades på Cinemateket i kväll.

Så är efteråt är jag fortfarande inte säker på eller… tillfredsställd av Mitchells medelklassförortshistoria där Nicole Kidman (med lite mindre Botox) bearbetar och sörjer tillsammans med en hunkig Aaron Eckhart i en lantligt inredd villa. Jag fattar aldrig riktigt varken intresse eller sympati för de tus rollfigurer och filmen, om än välgjord och med subtil humor, går mig liksom förbi.

Betyg: 3

I rymden finns inga känslor.

Betyg: 3+

Jag var inte särskilt förtjust i Slumdog Millionaire, Danny Boyles comeback of sorts för två år sen, och fastnar tyvärr inte heller för 127 Hours med undantag av den alltid fagra (och skickliga) James Franco. Det blir helt enkelt för tråkigt efter och innan de första och sista tio minuterna och att allt ser ut som en käck Jappreklam från 1997 gör inte saken bättre.

Betyg: 2

Afterlife är den fjärde filmen i Paul W.S. Anderson oändliga tevespelssaga med frugan Milla Jovovich och jag finner den ganska svår att skilja från de andra filmerna (åtminstone förutom ettan).

Men, zombiefilmer med en viss budget har alltid sin charm, särskilt när de har glimten i ögat ("Prison Break"-Wentworth Miller i en fängelsecell, en ondskefull filmproducent). Mest sitter jag och önskar att Jovovich skulle få eller välja bättre roller och har en ambivalent önskan att jag sett den i 3D på bio (utan att betala).

Betyg: 2-