Harry Potter and the Half-Blood Prince, den sjätte filmen i serien, känns som ett nödvändigt ont med visserligen stilfullt foto av Bruno Delbonell (Amélie m.fl.) som tyvärr dras ner i CGI-träsket. Den första tvåan i serien, gå förbi och direkt till sjuan…
Betyg: 2
Bröderna Herngrens självrannsakande Varannan vecka är möjligtvis intressant som historiskt dokument över yngre medelålderskrisande medie-Stockholmare i skilsmässa, för i övrigt är det en sorglig soppa av tevefilmsestetik, TV4-anpassad klippning och smygreklam. Ett pytteplus för Cecilia Frode.
Betyg: 1+
El secreto de sus ojos vann en Oscar för bästa utländska film i år, den andra efter La historia oficial från 1985. Här finns de typiska Oscaringredienserna: ett lättsmält drama med inslag av mysterium och romantik med en twist och lite klassisk musik på det. I övrigt ett ganska oinspirerande och trist foto och endimensionella roller, men klart sevärt en regnig höstkväll.
Betyg: 3
Süt är mittenfilmen i Semih Kaplanoglus baklängestrilogi om en poets uppväxt, vars första/sista del (beroende på hur man ser det) Yumurta jag såg i tisdags. Süt når inte riktigt upp till samma relativt låga höjder men är en sevärd om än aningens oinspirerad och pretentiös coming of age-historia. Nu väntar jag på att Bal släpps på DVD.
Betyg: 3
35 rhums var på sätt och vis Claire Denis återgång till det enkla, vardagliga filmskapandet efter den fragmentariska L'intrus som togs emot med blandade känslor. Här skildrar hon varmt den nästan incestuösa relationen mellan en pendeltågsförare i Paris och dennes dotter - och hur de samspelar med grannarna i sitt hyreshus.
En del inslag, som att det inte finns en enda vit person i filmen känns inte helt realistiska och sidoberättelsen den deprimerade tågförarkollegan/vännen som går i pension ger en lite påklistrad känsla. Men i slutändan är 35 rhums ändå en varm och fin skildring om relationer människor emellan utan att bli slipprig, något som är ganska ovanligt i dag.
Betyg: 3+
Yumurta är den första/sista filmen (beroende på hur man ser det) i Semih Kaplanoglus baklängestrilogi om en poets uppväxt. Här arbetar han (en sevärd Nejat Isler) i ett antikvariat när han får ett samtal från sin gamla hemby och reser dit. Något särskilt händer egentligen inte under nära två timmars Tarkovskijska landskapsvyer och scener vilket visserligen kan vara positivt ibland men lika ofta ledde till att jag sympatinarkolepserade med huvudrollsinnehavaren. Ser fram emot att se Süt på fredag!
Betyg: 3
Sandra Bullock (vars mjölkchokladhalsröst jag aldrig upphör att irritera mig på) spelar god medelklasshemmafru som tar svart fotbollsspelare under sina vingar. The Blind Side är socialt filmskapande helt enligt Hollywoodmallen med 2009 års utan konkurrens fulaste och mest påfrestande barnskådespelare, Jae Head, som får heta "S.J." i filmen, stackaren. Och amerikansk fotboll är. så. förbannat. tråkigt.
Betyg: 2-
Ful ankunge (Valérie Lemercier) förförs av kedjerökande främling (Vincent Lindon, ovan) i bilkö, i en film som kräver sin sinnesstämning. Utsökt foto av Agnès Varda, och bra ljuddesign. Att Vendredi soir hela balanserar på en fin neonlinje av skitnödighet och en del onödigt vimsiga inslag à la Amélie drar ner betyget något.
Betyg: 3+
Cinematekets kopia är oroväckande repig i början men hämtar sig snart, plus för bra engelsk text.
Fler sevärda filmer där trafikkaos är inblandat - och en läsvärd artikel om dem:
Suzhou he, med den ganska passande svenska titeln Sjöjungfrun i Shanghai, gjorde mig betagen i början med sina flyktiga kameravyer över titelns smutsiga flod och sitt, ur en osedd videofilmares synvinkel, narrativ om motorcykelbudet Mardar ("motor") som träffar och får ta hand om rikemansdottern Moudan ("pion"), som tycks skifta roll till "sjöjungfru" i en slipprig neonnattklubb efter ett självmordsförsök. Tyvärr blir filmstilen en aning irriterande efter en stund och Mardars sökande i Vertigo-stil oengagerande, men betyget håller sig trots allt (knappt) flytande.
Betyg: 4-
Hearts in Atlantis är något så ovanligt som en Stephen King-filmatisering som faktiskt fungerar, mycket tack vare att de övernaturliga elementen tonats ned till förmån för en nostalgisk femtiotalsskildring där kalla kriget och mörka krafter lurar i bakgrunden. Anthony Hopkins och (dåvarande) barnskådisen Anton Yelchin gör båda fina insatser och även Hope Davis, vars utseende är som klippt och skuret för rollen som avlägsen ensamstående mamma, spelar bra. ("I don't trust people who move their things in paper bags. To me a person's things in a paper sack just looks slutty.") Inget som lämnar något bestående avtryck, men ett lagom mysigt sätt att tillbringa ett par timmar på.
Betyg: 3+
Välkommen till Filmbilder, min filmdagbok med kommentarer, recensioner och klassiska filmposters, lobbykort, foton och klipp.
Om du ser en handpekare ovanför en bild kan du klicka på den för att se den i större format.
Om ett inlägg har etiketten DVD finns filmen utgiven på DVD som kan köpas till exempel på axelmusic.com, discshop.se eller play.com (jag rekommenderar alla tre).
