Precious är ett starkt men överhajpat Hollywoodindiemelodrama som går från feelbad till feelgood utan några större överraskningar.

Betyg: 3

District 9 är en blatant och påfrestande allegori som jag inte orkar skriva mer än den här meningen om, det klart sämsta jag sett hittills i år.

Betyg: 1

Hitchcock vågade sig egentligen bara på komedigenren tre gånger trots humorn i hans andra filmer: med The Lady Vanishes, den udda Mr. & Mrs. Smith och The Trouble with Harry. Denna är med sin torra trettiotalshumor och vågade scener Hitch bästa talfilm från den brittiska perioden.

Betyg: 4

Western tillhör inte mina favoritgenrer, kanske för att den är så begränsad i sig.

Men i den barocka, freudianska westernoperan Johnny Guitar vänder en av mina favoritregissörer Nicholas Ray upp och ner på alla begrepp och konventioner och placerar dessutom underbara Joan Crawford i huvudrollen som Vienna, en saloonägarinna som kämpar mot lokalinvånarna som leds av bitchiga och lika butchlesbiska Emma (en slags allegorisk Joseph McCarthy spelad av Mercedes McCambridge).

Allt utspelar sig bland expressionistiska kulisser i nästan surrealistisk, självlysande Trucolor och jag är alldeles lyrisk. "I intend to be buried here - in the 20th century!"

Betyg: 4

I Los abrazos rotos går Almodóvar mest på en lite självgod tomgång, jag gillar nog hans smak bättre än hans filmer. (Rubén Ochandianos Ray X påminner förresten otroligt mycket om Andy från "Little Britain".)

Betyg: 3

Marilyn Monroe gör en av sina bättre insatser, bitvis nästan självbiografiskt, i den korta men hårdkokta dramathrillern Don't Bother to Knock, kryddad med ett ansjovisburkstätt manus och en knivsudd noir.

Betyg: 3+

Jag är otroligt svag för dysfunktionella familjer och personer på film och i den ofta felmarknadsförda Muriel's Wedding (en one-hit wonder för P.J. Hogan som sedermera sålde sig till Hollywood) faller alla bitar perfekt på plats.

Betyg: 4-

En av hamburgare, pizza och öl något plufsig Matt Damon, som knappast är någon av mina favoritskådisar, gör en av sina bästa (av mig sedda) roller i Steven Soderberghs udda komedi baserad på verkliga händelser. Jag gillade Soderberghproducerade Michael Clayton (mer än många andra, känns det som) med sin konspiratoriska stämning och den finns även här, tillsammans med en intressanta och välgjort gestaltade 90-talstidsmiljöer. Men The Informant! är inte helt utan brister - blandningen av drama och komedi fungerar inte alltid och det blir bitvis lite långtråkigt med businessbabbel och kontorsmiljöer. Betyget blir en trea.

Ingrid Bergman vann en Oscar för Gaslight, kanske något tidigt med tanke på hennes magnifika insats i Hitchcocks Notorious två år senare. Med det menar jag inte att hon spelar dåligt i Cukors 1800-tals-noir, snarare att hennes roll som den lättpåverkat neurotiske Paula Ahlqvist kräver en viss "suspension of disbelief". Charles Boyer passar utmärkt som illvillig make med sina Jack Nicholsonska ögonbryn och det är roligt att se Angela Lansbury i sin första roll, som ett bitchigt och trashigt hembiträde. Nog namedropping nu - Gaslight får en fladdrande gasfyra!

Min Shirley Temple-kronologi är "Totally F***ed Up", men vad gör det? I Little Miss Broadway eller Fröken ordnar allt blir den lilla steppande tösabiten återigen adopterad från barnhemmet, den här gången till en vaudevillegrupp som huserar i ett New York-hotell. Inte helt oväntat bjuds det på mycket dans och underhållning av bland annat buktalardockor, dvärgar och pingviner - fluffigt så det förslår men lagom långt och underhållande. Betyget kanske inte blir så överraskande - ännu en Temple-trea.