Filmbilder

Ridley Scotts dotter Jordan Scotts debutfilm Cracks har i min mening fått oförtjänt dålig kritik. Visst finns det inslag av Flugornas herre i flickskoleinternatmiljö med en air av lesbisk galenskap men det är samtidigt, om än inte fräscht, väldigt underhållande och over the top på ett sätt Scott kanske eller kanske inte tänkt sig när hon gjorde filmen.

Betyg: 3-

Den magiska cirkeln, om Salaligans härjningar på 30-talet, är en intressant tidsskildring och infallsvinkel på hur (små)samhället påverkar människor socialt (vilket säkert delvis kan härledas till Stefan Jarls manusarbete) i murrig Interscope med många kända ansikten. Sevärd, men viss påläsning rekommenderas före titten.

Betyg: 3

Claude Chabrols naturalistiska fjärde film Les bonnes femmes släpptes året efter Les cousins (som var den sista filmen jag såg i fjol). Medan Les Cousins var en fin nya vågen-föregångare med bra (ute)foto känns det som tiden redan sprungit ifrån Chabrol ett år senare, för det är helt enkelt rätt ospännande att följa de ganska banala fyra väninnorna, deras banala liv och banala småprat. Inte dåligt, men inte heller något man inte kan vara utan.

Betyg: 3

Jag var inte särskilt förtjust i Slumdog Millionaire, Danny Boyles comeback of sorts för två år sen, och fastnar tyvärr inte heller för 127 Hours med undantag av den alltid fagra (och skickliga) James Franco. Det blir helt enkelt för tråkigt efter och innan de första och sista tio minuterna och att allt ser ut som en käck Jappreklam från 1997 gör inte saken bättre.

Betyg: 2

Fatih Akin serverar årets, ja kanske filmhistoriens, mest påfrestande soundtrack till Soul Kitchen, om en otursförföljd tysk-grek med restaurangambitioner. En ganska ojämn komedi med några ljuspunkter som en (väldigt) arg kock.

Betyg: 2

HBT-regissören Ferzan Ozpeteks debutfilm Hamam imponerade mig inte nämnvärt trots att den blev officiellt utvald till Cannes när den kom och fick en svag tvåa. Hans tredje film Le fate ignoranti (med den lite lustiga amerikanska titeln The Ignorant Fairies) gick några varv i DVD-spelaren i kväll.

Historien om frun till en AIDS-forskare som efter hans död i en bilolycka börjar nysta i hans förflutna och upptäcker homosexuella otrohetsaffärer är lite mer utvecklad och Ozpetek har lite mer kött på benen, men helheten har fortfarande framtoningen av en utdragen tevesåpa med övermättade färger.

Samtidigt som ett bögkollektiv skildras utan försök till humor- eller ironisering lyckas regissören inte helt undvika klyschorna och betyget slutar på en svag trea.