Filmbilder

Akira Kurosawas Rashômon fick flera priser när den kom och kändes säkert fräsch då med sin historia (eller avsaknad av densamme) om hur ett överfall i en skogsdunge gick till. I dag sitter jag mest och irritar mig på överspelet, Toshirô Mifunes rollfigur som återigen verkar ha någon slags högfungerande autism (han nämner att han en gång utdelade exakt tjugofyra svärdslag i en strid), Kurosawas unkna kvinnosyn men även den hysteriska japanska Joan Crawford-kopian i filmen. I en scen yttrar hon att "I'm already tired of this melodrama" och jag kan bara hålla med. Även om den amerikanska remaken The Outrage, med Paul Newman som mexikansk skurk, också har sina brister gav den mig mer.

Betyg: 3-

Kvällens andra Kurosawa var också hans svansång - över två bitvis tålamodsprövande timmar om en professor, hans hängivna studenter och en försvunnen katt. Beroende på humör kan man antingen se det som en fin om än lite sentimental livsskildring eller otroligt påfrestande rövslickeri och kattmani. Just i kväll kändes det mer åt det första hållet så betyget på Madadayo slutar även här på en svag trea.

Efter Hugo och Josefin följde en ganska svag Kurosawakväll med två av hans lesser efforts. Den första, Shizukanaru kettô, handlar om en kirurg (en för en gångs skull inte allt för överspelande Toshirô Mifune) som smittas av syfilis under en operation. Även om filmen bitvis är lite för melodramatisk och utdragen är det en mänsklig berättelse om samvetskval och efterkrigstid, som Kurosawa skulle återkomma till i Nora inu (Stray Dog) senare samma år.

Betyg: 3-

Med Hugo och Josefin visade långfilmsdebutanten Kjell Grede tidigt att det går att göra både bra och sevärd film som kan ses av både barn och vuxna, vilket också gjordes på Cinemateket i eftermiddags. Inga Landgré är i bra form (jag såg henne senast i Det är aldrig för sent) liksom barnskådisarna och mysfarbrorn Beppe Wolgers. De som nu läst boken brukar ju säga att den är bättre och det må hända, men det här är en mycket fin svensk sommarfilm av lagom längd och betyget kan inte bli något annat än en fyra.

El secreto de sus ojos vann en Oscar för bästa utländska film i år, den andra efter La historia oficial från 1985. Här finns de typiska Oscaringredienserna: ett lättsmält drama med inslag av mysterium och romantik med en twist och lite klassisk musik på det. I övrigt ett ganska oinspirerande och trist foto och endimensionella roller, men klart sevärt en regnig höstkväll.

Betyg: 3

Shichinin no samurai brukar framhållas som en av de bästa filmerna genom tiderna och Akira Kurosawas mästerverk, men imponerade tyvärr inte på mig ens på Cinematekets stora duk. Visst var den banbrytande på sin tid, men det räcker inte med att skapa historia, man måste engagera tittaren också.

Jag fattar varken intresse eller tycke för varken bönderna (som Kurosawa skildrar ganska nedlåtande med sina Buttericksskalper och dumspelande) eller samurajerna (en halvnaken Toshirô Mifune med ADHD går mig mest på nerverna). En del stridsscener är sevärda, men samtidigt daterade med den variabla filmhastigheten som mest ter sig märklig och de uppenbara fejkstriderna där det är allt för tydligt att ingen ens spetsas på låtsas.

Visst ligger det ett intressant mänskligt drama under allt detta, men det har skildrats bättre i andra av Kurosawas filmer.

Betyg: 3+

Läsvärt: Japansk films kompromisslösa samuraj (SvD).

I dag var det Stig Wesslén-kväll på Cinemateket med samtal, kortfilm och långfilmsdokumentären I lapplandsbjörnens rike från 1940. Den är förstås ganska daterad, med Wessléns högtravande narration och sina hoppiga, inzoomade bilder på djurlivet. Men, ur ett historiskt perspektiv är den desto mer intressant med sin skildring av den tunga filmkameran och mödorna att kamouflera, ljuddämpa och få den på plats och sin första skildring av bland annat en albinobjörn i det vilda. Jag rekommenderar en titt, det finns goda chanser att fånga Wessléns dokumentärer på SVT lite då och då.

Betyg: 3

Till det som är vackert inleddes av filmregidebutanten Lisa Langseth (tillsammans med Andrea Reuter, som inspirerad av filmen kommit direkt från en konsert i Berwaldhallen till Cinemateket).

Alicia Vikander är strålande i huvudrollen som förortstjejen som upptäcker klassisk musik och inleder ett förbjudet förhållande med dirigenten/mansgrisen Samuel Fröler (som är riktigt bra på att spela obehaglig). Skämskudden åker upp flera gånger och bitvis känns manuset lättuträknat, men Langseth lyckas alltid ligga ett steg före mig och särskilt slutet känns som en oväntad och intressant vattendelare. Jag rekommenderar en titt, men kanske inte nödvändigtvis på bio. Se även: La pianiste.

Betyg: 3+

Man kan undra om posterdesignern sett filmen i fråga, The Thief of Bagdad, med teaterhunken John Justin och barnskådespelaren (som här vuxit till sig lite) Sabu, som slåss mot den ondskefulle Jaffar spelad av gamle stumfilmsräven Conrad Veidt.

Det är fråga om ett klassiskt matinéäventyr i sprakande Technicolor, som inspirerat både Martin Scorsese och Francis Ford Coppola. The Thief… fick på sin tid kritik för att koncentrera sig allt för mycket på (i dag charmigt ostiga) effekter och mindre på manus, men jag tycker att smeten håller ihop oväntat bra trots de många kockarna. Att den även inspirerat till bland annat Disneys Aladdin säger väl en del och betyget blir en frikostig fyra.

Legend of the Guardians: The Owls of Ga'Hoole (vad är det med fantasytitlar?!) är Zack Snyders (Dawn of the Dead, 300, Watchmen) senaste projekt och den andra filmen efter Ava(r)tar jag ser i 3D - en mörk familjehistoria om kampen mellan gott och ont med datoranimerade ugglor i rollerna (bland en och annan fladdermus och kråka). Det är inte svårt att dra vissa allegoriska paralleller till t.ex. nazismen och trots Snyders hang-ups, såsom en fascination för slow motion, är Legend… en ganska underhållande rulle som kan fungera för både små och stora, åtminstone på bio.

Betyg: 3