Filmbilder

Betyg: 3+

Steamboat Bill, Jr. brukar, tillsammans med The General som jag såg i början av september, anses vara en av de bästa långfilmerna ur Buster Keatons senare period; innan han gick över till MGM (där The Cameraman som släpptes samma år redan bar spår av den nedgång som skulle följa med bland annat alkoholism som följd).

Här återfinns flera klassiska Keatonscener, framförallt den välkända orkanscenen förstås, där Keaton var nära att sätta livet till när en riktig husvägg föll över honom med sin fulla tyngd, förutom den lilla dörröppningen då. Även om inledningen kanske är lite långsam finns det minnesvärda ögonblick även där (hattscenen!) och gott om slapstick som gör att 71 minuter formligen blåser förbi.

Betyg: 4

Det var roligt att se danskexpatriaten Åke Sandgren introducera sin debutlångfilm Miraklet i Valby från 1989 på Cinemateket i eftermiddags - något så ovanligt som en nordisk sci-fi med en del religiösa spörsmål. Handlingen kretsar kring Sven, vars far arbetar på sjön och mor är inlagd på sjukhus. Han tar hand om hushållet och sin lillasyster Hanna (briljant spelad av Amalie Ihle Alstrup) som han underhåller med spekulativa serietidningar och videofilmer såsom Poltergeist.

På fritiden sysslar han med sin radiohobby i en husvagn (den fantastiska "Ägget") på ett fält, där han en dag får in mystiska latinska mässanden på radion - och det dröjer inte länge innan han och hans två kamrater (en av dem spelad av svenskan Lina Englund som senare gjorde karriär inom teatern och filmer som Vinterviken) reser tillbaka till medeltiden i sin husvagn-cum-tidsmaskin, där den sistnämnde kidnappas. Nu måste de undvika att själva kidnappas och samtidigt rädda svenskan.

Miraklet i Valby vann flera priser när den kom, bland annat en Guldbagge, och även om den är skavd av tiden(!) och ett visst överanvändande av Roxette är den fortfarande en underhållande ungdomsfilm med intressanta idéer och fint foto av Dan Lausten (Silent Hill m.fl.). Utmärkt eftermiddagsmatiné.

Betyg: 3

I kväll kom den kända (film)kompositören Michael Nyman till Cinemateket för att samtala med Johanna Koljonen och förevisa några av sina kortfilmer och NYman with a Movie Camera, en märklig scen-för-scen-remake av Dziga Vertovs Mannen med filmkameran - skapad av en klippare från Nymans DV-kassettsamling. Nu visade Cinemateket en version som inte ens Nyman (sade sig ha) sett förut men det känns inte som betyget förändrats oavsett version eller visningsmetod. Nu funderar jag på om Nyman är arrogant, blasé, självgod, geni eller en salig blandning…

Betyg: 2-

Jag blev grymt besviken på David Finchers hajpade The Social Network om grundadet av Facebook. En pratig men tom film med osympatiska rollinnehavare och, med undantag för alltid intressanta Andrew Garfield, för mig ointressanta skådisar (särskilt en nedbantad Justin Timberlake) och ett påfrestande soundtrack. Att Fincher sedan tramsar runt med datoranimerade andedräkter och inmonterade ansikten på fejkade tvillingar och en mycket märklig roddscen ur modellperspektiv som känns fullständigt malplacerad gör inte saken bättre.

Det är möjligtvis en smula intressant att en biografi/historisk film (även om fiktion och verklighet här blandas på ett ganska orespektfullt sätt) görs så kort inpå det den skildrar och att Fincher inte skyr de tekniska termerna, men allt går att läsa på Wikipedia och två timmars facebookande känns mer givande än ett biobesök. (Kanske lider jag av hajpallergi?)

Betyg: 2

The Long Goodbye, Robert Altmans hårdkokta post-noir-tolkning av Raymond Chandlers privatdeckare Philip Marlowe (briljant spelad av en ihopsjunken Elliott Gould, som tänder en cigarett i varje scen) kan mycket väl vara ett av regissörens mest tillgängliga filmer. Det pastellfärgade, efterbelysta, flytande fotot signerat Vilmos Zsigmond bidrar till den sköna sjuttiotalskänslan och slutet känns oväntat och tillfredsställande. Plus för filmreferenserna (bland annat en improviserad förhörsscen och Ken Sansoms härliga filmnördsparkeringsvakt). It's okay with me!

Betyg: 4

Efter Marie Antoinette som fick sämst mottagande efter debuten The Virgin Suicides och av många omtyckta men för mig ganska ljumna Lost in Translation har Sofia Coppola slickat såren och återkommit med Somewhere, om en Hollywoodskådis på dekis (Stephen Dorff) boendes i berömda Chateau Marmont som oväntat får sin dotter på halsen (Elle Fanning, en gul Fjällrävenbeklädd och mindre påfrestande version av sin storasyster) och omvärderar sitt liv.

Och inte så mycket mer än så, faktiskt, i den här bitvis självbiografiska berättelsen som kräver sitt sinnelag. Jag råkade vara i rätt stämning och gillade Coppolas "stream of life" med sina Fellinska inslag som en galen filmgala och en scen mot slutet som doftar av La dolce vita (men även slutet av Lost in Translation). Men, vill man bara se saker som händer ger jag mer för en film som t.ex. Jeanne Dielman.

Betyg: 3+

Dussinregissören Hannes Holm är väl ingen man direkt förknippar med kvalitet, eller uselhet för den delen. Han har helt enkelt tryckt ut fisljumna filmer på löpande band, men Himlen är oskyldigt blå, som är baserad på den sanna historien om Sandhamnsligan, är ett klart undantag. En stark sjuttiotalsskildring om familj, knark, korruption och relationer och en stark insats (trots att rollen gör att det är svårt att se om det är bra eller bara slappt skådespeleri) av Bill Skarsgård. Peter Dalle gör även han sin klart bästa skådisinsats på länge. Jag rekommenderar ett biobesök och så klart Ted Gärdestads låt med samma namn.

Betyg: 4

Galleri (2 bilder)

Woody Allen är tillbaka med sin senaste film, You Will Meet a Tall Dark Stranger, som jag bevistade förhandsvisningen av på Cinemateket i kväll. Inget är nytt under solen, vilket kan kännas antingen betryggande eller frustrerande beroende på hur man känner för dagen. Det är samma slags relationsdrama som vi sett tidigare, med en släng av av Anthony Hopkins välgestaltad gubbsjuka och en släng spiritualism. Redan vid förtexterna, som haft samma utseende i över tjugo år, känns det som att man vet vad man får och det är en ganska skön känsla även om jag hoppas att Allen vågar prova på något nytt nästa gång som inte utspelar sig i, och ser ut som, turistreklam för Barcelona eller London.

Betyg: 3+

Stig Wessléns Sampo Lappelill som släpptes nio år (ungefär lika lång tid säger sig Stig i förtexterna ha arbetat med inspelningen) efter I lapplandsbjörnens rike är en märklig dokumentärupplevelse. Samer spelade av svenskar regisseras på bland annat Skansen(!) mellan inklippta partier från den första filmen, som inte var särskilt intressanta ens då, vilket resulterar i en väldigt otidsenlig etnochic röra. Dessutom tycker jag Sampo har en något ohälsosam hållning till sin hund, eller kanske vice versa…

Betyg: 2