Filmbilder

Direkt från debuten till Susanne Biers senaste film, Hævnen, som jag såg förhandsvisningen av på Cinemateket efter "Actors Studio" med Bier herself. Hævnen är en välregisserad berättelse om hämnd och försoning med bra skådespelarinsatser (särskilt från barnskådisarna) och det är trevligt att se Persbrandt spela någon annan än Gunvald. Tyvärr glider Bier lite för ofta in i klichéer och melodrama à la medelklasssåpopera - bland annat känns slutet där Persbrandt verkar läsa direkt från en teleprinter inte särskilt trovärdigt. Klart godkänt, men inte direkt något Oscarsmaterial (Hævnen valdes till Danmarks bidrag).

Betyg: 3+

Susanne Bier långfilmsdebuterade 1991 med den stökiga, dansk-svenska familjedramakomedin Freud flyttar hemifrån… som fick ett fint mottagande när den kom. Den har inte helt stått emot tidens tand och känns i dag lite för bullrig (med usel dubbning) och lång men har ändå en del ljusglimtar som Gunilla Röör, 90-talsmiljöerna (Peter Anderssons lya vid Årstabron!) och driften/ironin över judendomen som (tyvärr) skulle vara betydligt svårare att skildra i dag. En sevärd debut där flera av Biers drag redan kan skönjas.

Sandra Bullock (vars mjölkchokladhalsröst jag aldrig upphör att irritera mig på) spelar god medelklasshemmafru som tar svart fotbollsspelare under sina vingar. The Blind Side är socialt filmskapande helt enligt Hollywoodmallen med 2009 års utan konkurrens fulaste och mest påfrestande barnskådespelare, Jae Head, som får heta "S.J." i filmen, stackaren. Och amerikansk fotboll är. så. förbannat. tråkigt.

Betyg: 2-

Eric Elmosnino är Serge Gainsbourg i den formfulländade snabbgenomgången av hans liv i filmform, signerad Joann Sfar.

Betyg: 4

Det var en härlig upplevelse att se Barnens ö i en restaurerad kopia på Cinemateket efter att ha varit hänvisad till piratkopior med dålig synk - på stora duken växer Kay Pollaks skildring av en iskall vuxenvärld i ett kokhett Stockholm 1979, bland affischer om löntagarfonder och riksdagsval. Samtidigt märks bristerna tydligare, som den ibland taffliga synkningen och (mindre viktigt) att Reine är en utklippt pappersfigur i fönstret på tunneltåget. Efter en stark inledning tappar filmen i andra och tredje akten som är lite löst sammanhållna men det är ändå en sevärd och stark adaption av boken, med passande elektroniskt musikackompanjemang av Jean Michel Jarre.

Betyg: 3+

Ful ankunge (Valérie Lemercier) förförs av kedjerökande främling (Vincent Lindon, ovan) i bilkö, i en film som kräver sin sinnesstämning. Utsökt foto av Agnès Varda, och bra ljuddesign. Att Vendredi soir hela balanserar på en fin neonlinje av skitnödighet och en del onödigt vimsiga inslag à la Amélie drar ner betyget något.

Betyg: 3+
Cinematekets kopia är oroväckande repig i början men hämtar sig snart, plus för bra engelsk text.

Fler sevärda filmer där trafikkaos är inblandat - och en läsvärd artikel om dem:

• Play Time (1967)
• Five Easy Pieces (1970)
• Trafic (1971)
• King of New York (1990)
• Falling Down (1993)
• Sånger från andra våningen (2000)

Zoltan Korda och Carl Boeses Die elf Teufel ("De elva djävlarna") kom mot slutet av stumfilmseran och var en av de första filmerna som kretsade helt kring fotboll. Gustav Fröhlich, som spelade överklasson-turned-hero i Metropolis tidigare samma år, är här fotbollsstjärna för arbetarklassklubben Linda (döpt efter klubbmaskoten och kärleksintresset med samma namn). Han lockas över till den konkurrerande, rika klubben International av en slags femme fatale men får samvetskval när det är dags för match.

Jag är inte särskilt intresserad av fotboll och en stumfilm i ämnet på 98 minuter hade lätt kunnat bli ganska långtråkig men Die elf Teufel piffas upp av ganska väl genomfört melodrama och en för tiden ovanligt rörlig kamera (som ju skulle komma att bli stillastående igen när ljudfilmen gjorde sitt genombrott) à la Der letzte Mann. Dessutom är det så här i efterhand intressant att sätta filmen i ett historiskt perspektiv - i en scen räknar klubben på att de skulle behöva spara ända till 1947 för att bygga sitt egna fotbollsstadion!

Betyg: 3

Barbro Boman, som länge var verksam som bland annat manusförfattare på SF, regidebuterade med skilsmässodramat Det är aldrig för sent 1956, som skulle bli den första av endast två filmer (två filmer till antalet var för övrigt allt som regisserades av kvinnor under hela femtiotalet!). Inga Landgré, som mångt och mycket håller allt under armarna, spelar Görel Rocke, gift med fattigarkitekten Arne (Bengt Blomgren) och genom flashbacks spelas trassliga mor-dotter-relationer upp som går igen genom generationerna. Det är en namnkunnig och lite tafatt debut med ett något påklistrat slut men med en del minnesvärda scener (bland annat en ute på Djurgården som skulle vara svårrealiserad i dag) och tidsskildringar som är värd att se åtminstone en gång.

Betyg: 3

Den turkiske Ferzan Ozpeteks debutfilm Hamam blev officiellt utvald till Cannes när den kom och omskrevs för sina homosexuella undertoner. I dag känns det som ett ganska tamt och trist äktenskapsdrama med murket foto och ljud och en dålig bismak av mjukporrfilm - utan porr. Lägg till det ett obegripligt och plötsligt slut som verkar ha klistrats på när pengarna tog slut och en usel kopia och DVD:n åker direkt i papperskorgen.

Betyg: 2-

Suzhou he, med den ganska passande svenska titeln Sjöjungfrun i Shanghai, gjorde mig betagen i början med sina flyktiga kameravyer över titelns smutsiga flod och sitt, ur en osedd videofilmares synvinkel, narrativ om motorcykelbudet Mardar ("motor") som träffar och får ta hand om rikemansdottern Moudan ("pion"), som tycks skifta roll till "sjöjungfru" i en slipprig neonnattklubb efter ett självmordsförsök. Tyvärr blir filmstilen en aning irriterande efter en stund och Mardars sökande i Vertigo-stil oengagerande, men betyget håller sig trots allt (knappt) flytande.

Betyg: 4-