Shutter Island (2010)
Den blåsiga och regniga kvällen tillbringades passande nog på bio för första gången sedan A Single Man, med Scorceses Shutter Island, hans första långfilm sedan The Departed, vilken var något av en besvikelse för mig. Leonardo DiCaprio, som inte är en av mina skådisfavoriter, gör här en habil insats även om jag tycker mer om Mark Ruffalo (jag är glad att hans roll inte gick till Robert Downey Jr.!), en grånad Max von Sydow i ett trevligt inhopp och Patricia Clarkson.
Storyn, baserad på Dennis Lehanes bästsäljare med samma titel, är som upplagd för ett klassiskt mysterium och det är också vad som levereras i ett hommage till femtiotalet med bakprojektioner och cirklande kameror á la Hitchcock. Även det stämningsfulla soundtracket, utvalt av Robbie Robertson, för tankarna till filmarvet (György Ligeti och Krzysztof Penderecki har bland annat använts flitigt av Stanley Kubrick)
Trots alla referenser står Shutter Island ganska stadigt på egna fötter med undantag av en del överprocessade/exploaterade scener och en liten överlängd och Scorcese bevisar sin plats bland mästarna. Ändå är det inte direkt någon film jag lägger på minnet och känner för att se igen, vilket påverkar betyget.
Betyg: 4-
Läs gärna Stig Björkmans intressanta intervju med Scorcese i DN, som dock inte berör just Shutter Island.