Filmbilder

At first i was like WTF, but then i LOL'd.

Betyg: 2+

Michele Soavis ganska obskyra La setta (med manus av bland andra Dario Argento) är en riktig mindfucker som beskrivits som Rosemary's Baby på LSD. Med magnifikt foto och scenografi, stabila skådespelarinsatser (Kelly Curtis är sin lillasyster Jamie Lee upp i dagen) och läskig stämning är fyran nära, men den försvinner bland en löjlig och anakronistisk inledning, ett motorcykelgängssidospår och en viss övertid. Och även om många trådar knyts ihop i slutändan lämnas lika många lösa, vilket visserligen är en del i ett mysterium, men inte i en renodlad skräckfilm.

Non si sevizia un paperino (egentligen "Don't Torture Donald Duck") brukar sägas vara en av Lucio Fulcis bättre insatser och jag är böjd att hålla med trots de sedvanliga bristerna i form av dålig dubbning, platt foto och zoomglädje. En genomtänkt och stabil antietablissemangsgiallo med en särskilt minnesvärd scen (och en slutscen som tyvärr inte är lika minnesvärd).

Betyg: 3

Cronos är en tidig film från Guillermo del Toro, om en man som upptäcker en märklig guldskarabé som gör honom en smula blodtörstig. En skräckkomedi som det är lite svårt att få grepp om, med sin blandning av Werthers Original-reklamfilm och mexikansk Draculamyt - det blir varken himmel eller pannkaka av det hela och kan egentligen mest rekommenderas till del Toro-komplettisten.

Betyg: 3

Wendy and Lucy, om en kvinnas försök att bryta sig fri och starta ett nytt liv tillsammans med sin hund, hamnade på flera kritikers årstopplistor när den kom för två år sedan, säkert för att den berörde ömma punkter i samband med recessionen som då just inletts. Nu gjordes Wendy and Lucy innan den startat, men budskapet är för den delen inte helt fel. Särskilt inte om man varit i någon form av liknande situation och/eller gillar hundar. Dessutom känns det skönt med en stilla kamera efter den förra filmen och lite hederlig amerikansk indie.

Betyg: 3+

Flickan är en del av den "nya vågen" av svenska filmer utan mycket till handling men med utstuderat foto/musik. Här handlar det om just en flicka (mycket bra spelad av Blanca Engström, ovan) som någonstans i början av Sverige i början av åttiotalet lämnas ensam med sin faster en sommar då henns förmodat biståndsarbetande föräldrar reser till Afrika. Fastern försvinner ganska snart bort med en sliskig man och flickan lämnas att klara sig själv.

Fotot är det inget fel på, även om de urblekta lågkontrastfärgerna snabbt blir tröttsamma, liksom den påflugna "produktplaceringen" av typiska åttiotalsförpackningar och -miljöer som inte verkar ha något syfte förutom att visa hur duktiga filmteamet varit på att hitta och skapa dem. Vuxenskådespelarna gör habila insatser medan de övriga barnskådisarna känns rätt amatörmässiga vilket förtar upplevelsen något.

Musiken i form av pianoklink och våta stråkar gör inte mycket till eller från och även i sina mest Tarkovskijska stunder känns Flickan mer som en imitatör än ett hommage. Den säger mig helt enkelt absolut ingenting och jag känner mig mest tom i slutet.

Betyg: 2

Spellbound, en av de första filmerna om psykoanalys, togs emot väl när den kom 1945 men har sedan sjunkit något i anseende, mycket på grund av de daterade idéerna den är uppbyggd på. Ingrid Bergman gör en strålande insats som psykiatern Constance Peters men en ganska stel Gregory Peck passar inte alls i sin roll som en möjlig mördare med minnesförlust.

Förutom några höjdpunkter som Dalís drömsekvens (inte ens regisserad av Hitchcock) är det hela som Hitchcock själv uttryckte det "just another manhunt story wrapped up in pseudo-psychoanalysis". Vilket nu inte gör Spellbound till en dålig film - allt är mästerfullt genomfört - utan snarare ett helt okej film noir-mysterium.

Betyg: 3+

Almodóvars 16 mm-debutfilm (efter en obskyr 8 mm-långfilm och ett antal kortfilmer) var Pepi, Luci, Bom y otras chicas del montón eller Pepi, Luci, Bom and Other Girls Like Mom (man undrar onekligen hur hans mamma var!) från 1980. Den baserades på en fotonovell han tidigare publicerats och filmades under helger med frivilliga skådespelare och är i många avseenden mer som en samling sketcher än en klassisk långfilm i tre akter.

Almodóvarkännetecknen finns här i en av hans råare och perversare (i ett ofta roligt avseende) filmer och hemkommen från en Spanienresa blir det extra roligt att se Pepi då många av de dråpliga situationerna faktiskt inte känns så avlägsna eller konstiga - det skulle faktiskt kunna ha hänt på riktigt! Samtidigt är det en amatörfilm och som sådan kan inte betyget bli mer än en trea för underhållningen och det historiska värdet.

Myra Breckinridge, en mycket märklig film och satir över Hollywood, blev sågad jäms med fotknölarna när den flöt fram ur en ström av "hippa" nya filmer i början av sjuttiotalet och har kallats en av världens sämsta filmer. Så dålig är nu inte denna skådespelarspäckade halvkultfilm - den har snarast växt med åren och är särskilt sevärd för en filmnörd med tanke på alla klurigt insatta filmklipp och referenser. Udda är bara förnamnet (en halvt förvirrad ålderstigen Mae West är en av höjdpunkterna och Raquel Welch gör en av sina intressantaste insatser). "You were great in Cinemascope and Technicolor, but you can't cut it in black and white!"

Betyg: 3

Les amants du Pont-Neuf blev när den kom lika omskriven för sina budget- och produktionsproblem som för själva innehållet om två människor som hamnat i samhällets utkant av olika anledningar och inleder en romans. Vi får följa det udda paret i en kärlekshistoria med många minnesvärda men också melodramatiska scener som kanske dras till sin spets lite för ofta.

Av någon anledning har jag svårt för Juliette Binoche och Denis Lavant tilltalar mig inte heller riktigt vilket gör att berättelsen inte riktigt berör. Dessutom kunde filmen gott avslutats tjugo minuter tidigare då den sista delen känns lite påklistrad och överlång. Les amants du Pont-Neuf är klart godkänd, men inte riktigt efter förväntningarna, den kändes förmodligen lite fräschare när den kom för snart tjugo år sedan.

Betyg: 3