När jag ser min första långfilm från Todd Solonz, Storytelling, slår det mig i första hand hur avlägset 2001 känns. Själva filmen, eller filmerna, berör mig inte så mycket och jag är inte säker på att det som Solonz försöker föra fram riktigt når mig, vilket för all del inte betyder att det är ointressant eller osevärt. En ljummen trea.
Bette Davis fullkomligt tuggar i sig varje scen i den här underbara kolsvarta komedin från Hammer om hennes enögda rolls årliga årsdag till minnet av makens död. Knappast ett mästerverk (teaterbakgrunden syns), men en mycket njutbar historia om en mamma och hennes klor!
I taket lyser stjärnorna gjorde mig glatt överraskad: även om den knappast är något svenskt (ungdoms)filmmirakel dristar jag mig till att säga att det är en av de bättre och varmare ungdomsfilmerna sen Fucking Åmål, vilket inte är så tokigt. Det enda som egentligen drar ner helhetsintrycket för mig är det skakiga handkamerafotot som känns ganska sökt. Plus för låtsastevekockarna á la Om jag vänder mig om.
Betyg: 3+
Det var ett bra tag sedan jag såg en film av Michael Powell - Contraband kom fem år efter The Phantom Light - och här har regissören utvecklats ytterligare. Det är svårt att sätta en specifik genre på Contraband - en del brittisk noir - en del semipropaganda och en del svart Hitchcocks humor mixas ihop till en brittiskt torr och underhållande spionthriller.
En märkbart sliten Conrad Veidt, som dog tre år senare, spelar den danska kaptenen som blir indragen i en spionhärva i ett mörklagt London. Just mörkläggningen (filmens amerikanska titel är Blackout som synes ovan) och frågeställningen kring Danmarks neutralitet är intressanta inslag i filmen. Lägg till det anspelningar på bondage, expressionistiskt foto och ett "White Negro"(!)-dansnummer och resultatet blir ett trevligt sätt att tillbringa en och en halv timme på.
Betyg: 3+
Från noir till pre-code med Stolen Heaven, där Nancy Carroll (foto ovan) spelar en ung prostituterad kvinna i en mörk stad mitt i depressionen. En natt träffar hon Joe, som just rånat en radiofabrik. Hon bestämmer sig för att skydda honom från polisen och tillsammans bestämmer de sig för att sätta sprätt på alla pengar och sen ta livet av sig tillsammans.
Stolen Heaven är ett aningen föråldrat melodrama (det sistnämnda kan ju förvisso vara ganska roande) med scenkänsla, men skådespelarinsatserna och stämningen (särskilt i början) räddar trean.
En kort liten natt-noir: Parole, Inc. börjar med en sedelärande liten textrulle om korruptionen inom det villkorliga frigivningssystemet i USA och fortsätter till en härligt retro inledning med agent Richard som talar in till en vaxdiktafon från sin sjukhusäng. Vi får sedan följa honom när han går under ytan för att avslöja ett korrupt frigivningsråd. Parole, Inc. ligger någonstans mellan brott och noir/A och B och är ganska rutinmässig, men det är å andra sidan sällsynt med riktigt dåliga 40-talsthrillers och betyget blir en trea. Absolut sevärd - en gång!
Efter att ha läst nyheten om att Roy Andersson-wannaben Ruben-Schmubens De ofrivilliga inte gått vidare till en Oscarnominering var det väl dags att se den till slut. Inte helt oväntat lever den inte upp till hajpen.
En av mina lärare brukade alltid tjata på mig om vad jag försökte säga med det jag gjorde - och jag är väldigt nyfiken på vad Östlund vill säga med den här DV-filmade sketchsamlingen där det mest spännande är att kameran rör sig. För berusade och/eller pinsamma människor har jag och de flesta nog av i verkliga livet utan att behöva beblanda sig med dem under en hel film (särskilt när de kommer från Sveriges anus, Göteborg).
Ett litet plus för Maria Lundqvist, men det räcker inte längre än en farligt svag tvåa.
Jag hade inga större förväntningar på Cloudy with a Chance of Meatballs (med den underbara tyska titeln Wolkig mit Aussicht auf Fleischbällchen) men blev positivt överraskad. En absurd, härlig och välanimerad film med skön dialog som "You know what you are, Flint Lockwood? A shenaneganizer!" och det fantastiska konceptet "råttfåglar". Lägg till det en subtil moral/samhällskritik (Roger & Me känns inte helt avlägsen i sammanhanget!) som inte trycks ner i halsen á la WALL·E och betyget slutar på en betydligt starkare trea än den sistnämnda.
Ledsen Cameron, men din idealistiska FernGully-Pocahontas-pojkdröm (gjordes möjligen manuset och postern också i unga år?) imponerar inte på mig. Det enda som räddar den här halvsuddiga View-Master-sörjan från en etta är Sigourney Weaver (och då inte som blå apekatt) och några få (svaga) ljuspunkter. Att Avatar ligger på IMDb:s topplista är årets aprilskämt i förskott.
Betyg: 1+
I Curly Top, som kom två år innan Heidi, spelar Shirley Temple en föräldralös flicka som bor tillsammans med sin syster Mary (Rochelle Hudson, som bland annat bidrog med sin röst åt ett antal animerade Bosko-kortfilmer) på ett barnhem.
En dag kommer den rike Edward på besök och faller handlöst för de tu. Han syr ihop en historia om att han agerar åt en klient och bestämmer sig för att skämma bort dem i sin pampiga strandvilla i Southampton, men räknar inte direkt med komplikationen att bli kär i Mary. Arthur Treacher har även här en butlerroll (typecasting?) vars "My word!" bara överröstas av Temples flitigt använda "Oh, my goodness!".
Curly Top balanserar ofta på klämkäckhetsgränsen (särskilt när sackarinsöta Temple står i centrum) och moralen känns inte helt fräsch, men antingen irriterar man sig på det eller följer flödet. Jag väljer att göra det senare och delar ut en trea i betyg - och bjuder på ett postergalleri för första gången på länge!
Välkommen till Filmbilder, min filmdagbok med kommentarer, recensioner och klassiska filmposters, lobbykort, foton och klipp.
Om du ser en handpekare ovanför en bild kan du klicka på den för att se den i större format.
Om ett inlägg har etiketten DVD finns filmen utgiven på DVD som kan köpas till exempel på axelmusic.com, discshop.se eller play.com (jag rekommenderar alla tre).
Du visar för närvarande arkiven på Filmbilder för januari, 2010.
