Filmbilder

Det har blivit en hel del Svenska Ord nu i veckorna och i kväll sågs Släpp fångarne loss, det är vår! om (vilket produktivt sjuttiotal!). Den förnöjer fortfarande, även om manusmissarna, farstendenserna (trots att den ärligt marknadsförs som en familjefars på postern) och det på näsan klistrade slutet inte känns lika fräscha den här gången. Även om fyran sänks till en trea ger framförallt Danielsson, Järegård, Krook och Nyman den ett stort plus i kanten. Och vilken catchig titellåt, sen!

Betyg: 3+

Till att börja med lite kuriosa: postern ovan hamnade i domstol för sin likhet med ett omslag till The New Yorker.

Filmen i fråga, Moscow on the Hudson, är en trevlig åttiotalsrulle från Paul Mazursky (killen har för övrigt ett intressant förhållande till köpcentrum) med Robin Williams i huvudrollen som den i New York avhoppande ryssen Vladimir Ivanoff, fyra år efter Popeye.

Det är skönt att se honom lite mindre flamsig än i senare roller, och följa hans karaktär från eländet, men familjen, i Ryssland (givetvis inspelat i Helsingfors!) till hela immigrationsprocessen i USA med allt vad det innebär. Tyvärr är helheten lite löst sammanhållen, men jag hade inte en tråkig minut och betyget blir en stabil trea.

"Var får de allt ifrån", sa vännen jag såg denna tredje Svenska Ord-film i rad - och jag är böjd att hålla med. Äppelkriget är ännu en av parets sjuttiotalssuccéer, med en underbar Monica Zetterlund som häxa samt många sköna vyer från Skåne och ett Klara-Stockholm fortfarande under rivning och ombyggnad.

Även om den tappar lite understundom, som alla Hasse och Tage-filmer har en tendens att göra, är det helt klart en av deras bästa prestationer. Som Jurgen Schildt skrev: visst har man roligt. Om inte fullt och helt så ändå styckevis och delt. Se även den korta intervjun i Svensk Filmdatabas.

Betyg: 4

Ägget är löst! är en märklig, nästan sällsam Svenska Ord-film: från en ganska ordinär början bland smaklösa sjuttiotalsmiljöer, till en insiktsfull och poetisk mittdel i skogssjön och ett närmast postapokalyptiskt avslut.

Om mittenavsnittet plockats ur och släppts som kortfilm skulle betyget kanske kunnat närma sig en femma, men i övrigt tycks både Alfredsons och min koncentration bitvis brista, därför får det lösa ägget nöja sig med en trea med ett plus i kanten.

Picassos äventyr är ännu en sjuttiotalslyckträff från Svenska Ord: inspelad i Tomelilla precis som Ägget är löst! med skickligt användande av kulisser och platser. Även om det som vanligt är en ojämn film finns det gott om skratt och spex och även en gnutta kulturhistoria! Det är för övrigt även en internationellt gångbar historia tack vare idén med dialog helt på fikonspråk (Lena Nymans sång är till exempel ett finskt recept på Kalakukko!) I Ungern lär den fortfarande visas varje år på bio och en teateruppsättning har gjorts. En av 1978 års bästa svenska filmer - i tuff konkurrens med En vandring i solen och Höstsonaten.

Betyg: 4

Jag skulle förmodligen inte sett Beata Gårdelers långfilmsdebut (eller läst den självbiografiska romanen av Lotta Thell som den är baserad på) om det inte vore för att en vän hade hyrt den på DVD. Med I skuggan av värmen gör även Malin Crépin långfilmsdebut - en bitvis ganska stark sådan - som en heroinmissbrukande väktare.

Men någonstans bland det i grönt ljus badande fotot och en ganska stel Joel Kinnaman, som mest ser ut som en bortkommen Carl-Einar Häckner utan cylinderhatt, tappar jag både intresse och tålamod. Det räcker inte med snygga Stockholmsmiljöer, några visserligen välspelade avtändningsscener och lite socialrealistporr för att övertyga mig att sätta ett högre betyg än tre.

Det förhindrar inte att jag ser fram emot att se vad Gårdeler och Crépin presterar i långfilmsväg framöver, för det finns definitivt potential.

Oliver & Company var en av de första tecknade långfilmerna som använde sig av datoranimation i större utsträckning - och det var också huvudanledningen till att jag såg den. Själva manuset (baserat på Dickens klassiker), om den orange katten Oliver som tvingas klara sig själv i New York, är ganska svagt och den förutnämnda datoranimation ser i dag primitiv ut. Utöver det drar den sliskiga synthmusiken och några stereotyper (en del roligare än andra) ned betyget, även om jag kan tänka mig sämre sätt att tillbringa lite mer än en timme på. New Yorks coolest quadropeds!

Betyg: 3

The Whisperers är en relativt (tyvärr) obskyr film från Bryan Forbes (The Stepford Wives är kanske annars hans mest kända produktion) där Edith Evans innehar huvudrollen som den paranoida äldre kvinnan Maggie.

Titeln kommer av de viskningar hon tycker sig höra från radion, rören och kranen i sitt lilla kyffe i Manchesters slumkvarter. Maggie tillbringar dagarna med att besöka biblioteket, sjunga psalmer för att få soppa och köa för några shillings på socialkontoret. Hennes make har lämnat henne och sonen bryr sig inte, tills han en dag kommer med ett brunt paket som förändrar situationen helt. Den förvirrade Maggie, som bitvis levt i en fantasivärld där hon kommer från en välbärgad bakgrund, lever nu ut sin fantasi helt och hållet, tills den får ett abrupt slut och cirkeln sluts.

The Whisperers skulle kunna vara en fulländad slags "angry old woman"-film, om det inte vore för de melodramatiska inslag som regissören har en förkärlek till. Den lågmälda stämningen, det kontrastrika svart-vita fotot och framförallt Evans magnifika insats som Maggie räddar fyran.

En vän hade hittat Dennis Wheatleys roman med samma titel på semestern och vi bestämde oss för att se denna sista Hammer Horror. Tyvärr verkar mest namnen och några fragment ha överlevt i en ganska udda adaption med en del kända namn, bland andra Nastassja "ögonen" Kinski och alltid lika närvarande Christopher Lee.

De samsas med oanade mängder gore, naket och en riktigt tramsig gummidjävul och allt slutar i ett slags psykedeliskt färgskiftande antiklimax som hämtat ur Kubricks 2001. Hammerpurister anser ofta denna film höra till de sämsta, men trots alla brister finns trots allt hantverket där i grunden i form av bland annat intressant kameraarbete, därmed får tvåan ett litet plus i kanten.

Betyg: 2+

SOPOR kom exakt ett år efter folkomröstningen om kärnkraften och anspelar på flera sätt på den. En ganska spretig och tidsbunden fars som har sina ljuspunkter (som Grynet Molvigs hattar och den allmänna stjärnglansen), men som känns för barnslig för vuxna och för vuxen för barn. Fast kärringen är revolutionär!

Betyg: 2+