Filmbilder

Dags för lite Brigitte Bardot: Les femmes som jag såg i januari kom året före Les novices. Här spelar Bardot syster Agnès, en uttråkad nunna som rymmer till Paris där hon träffar Mona Lisa (Annie Girardot), en godhjärtad… hora, som lär Agnès allt om yrket. Agnès känner sig inte helt bekväm som prostituerad och skaffar sig istället arbete som ambulansförerska - ett arbete som lätt kan kombineras med torsktransporter (och då inte matfisken).

Les femmes är ganska oförarglig underhållning där Bardot mest går på rutin (Girardot och en herrelös hund är båda mer underhållande). Enligt uppgift var hon inte vidare nöjd med regissörens insats och bad Chabrol ta över (dennes manusfavorit Paul Gégauff skrev manus tillsammans med regissören). Bardot gjorde bara fyra filmer efter denna innan hon drog sig tillbaka, kanske passade hon inte in i sjuttiotalet.

Betyg: 2+

Jag gräver vidare i min Cannonlåda där jag i natt hittade den här märkliga filmen från Kanada (det måste vara något i vattnet där) av regissören bakom bland annat The Towering Inferno. James Coburn spelar av någon anledning titelns Patman, en manlig skötare på ett lite finare mentalsjukhus. Han känner och försöker hjälpa alla på avdelningen, men när en kvinnlig patient begår självmord börjar han tappa greppet om verkligheten.

Mr. Patman (eller Crossover) är en udda upplevelse, med ett nästan bitpopsliknande synthsoundtrack, mörk, otäck stämning och en del gamla kända ansikten som skymtar förbi. The stuff that late nights are made for.

Betyg: 2

Wavelength är ett intressant misslyckande: en konspiratorisk och lite mörkare sci-fi från en tid när sentimentala Spielbergfilmer som Close Encounters of the Third Kind (1977) och E.T. (1982) var högsta mode. Carradinebrodern Robert spelar en ung gitarrist i stil med John Martyn, som tillsammans med sin flickvän Iris (en inte helt bekväm Cherie Currie) upptäcker att några utomjordingar störtat och hålls fångna i en hemlig militärbunker.

För soundtracket står i dåtidens tecken Tangerine Dream. Wavelength har en del intressanta grepp (såsom en berättarröst i noirstil) och scener, men det blir tyvärr ganska fånigt efter ett tag med bland annat synliga bommikrofoner och skalliga småbarn i gummidräkter som spelar utomjordingar kommunicerandes med valljud.

Betyg: 2-

Det har gjorts en hel del filmer om att förlora oskulden genom åren. Little Darlings är ett exempel, med Tatum O'Neal (16) och Kristy McNichol (17) i huvudrollerna som två femtonåringar på sommarläger som båda slår vad om att ha sex innan sommaren är slut. Matt Dillon skymtar förbi i sin andra filmroll.

Det är en ganska smakfull men bitvis tafatt historia med trevlig tidig åttiotalsstämning och musik, där främst O'Neal mest verkar gå på tomgång. De fina scenerna dras tyvärr ner av taffliga försök till komedi á la Meatballs, men betyget blir ändå en svag trea i slutändan. Inte helt oväntat är en remake på gång, säkerligen tämligen tom med twentysomethings i rollerna.

I förtexterna till Rece do góry berättar Jerzy Skolimowski:

The basic part of this film was made i 1967. For fourteen years it's been withheld by the censorship. Deciding about the present shape of the film, I chose to treat it as a diary, to search, in the part from 1967 and the footage from 1981, answers to the questions: Who we were? And who we are now?

Det ger en bra bakgrundshistoria till en svårbeskriven, till stor del experimentell film där en lång prolog från 80-talet satt till musik av bland andra Krzysztof Komeda och hans namne Penderecki inleder 60-talsfilmen. Fascinerande på flera sätt, även om prologen känns lite mer intressant än huvudfilmen: en stark trea. (Den 13 december 1981 infördes undantagstillstånd i Polen.)

Dags att avrunda filmnatten med lite exploitation från ökända Cannon som kapitaliserar på crackepidemin i Los Angeles slum i slutet av åttiotalet.

En hårfager Gregg Thomsen spelar Rick, pojkvän till Melissa (Cheryl Kay, som verkar ha valts enbart för sitt utseende i sin enda roll). Tillsammans vill de ta sig ur fattigdomen, men när Rick återvänder till sitt gamla gäng för att hämnas sin brors död går allt fel och Melissa lämnas ensam i en crackhandlares klor.

Tarantino ska visst gilla Crack House vilket jag kan förstå med tanke på blandningen av fantastiskt ostig dialog (sista halvan har några oslagbara ordutbyten), åttiotalsrap och sleaze. Så här skrev TV Guide när det begav sig; visst låter det det oemotståndligt?

Crack House isn't so much a crime drama as a collection of cliches tossed into a cinematic cuisinart, spiked with blood-pellet violence, racist pandering, and sicko sex.

Det är bara att beklaga att filmer som den här inte görs längre!

Betyg: 2+

För en hel del år sen såg jag en del av Nionde kompaniet på en gammal VHS och i natt kompletterade jag med en DVD (som förvisso såg ut att komma direkt från videoband). Colin Nutley hör knappast till en av mina favoritregissörer, och hans debutlångfilm är en ganska trist militärfars i åttiotalsformat. På plussidan ligger (som vanligt) Jens Fischers svenska sommarfoto, tidsskildringen och avsaknaden av Helena Bergström.

Betyg: 2-

Rusalka är en relativt okänd (trots att den var Rysslands Oscarbidrag 2009) rysk film från 2007, som jag nyligen blev tipsad om och letade upp. I centrum står Alisa, resultatet av en natt mellan sin bystiga mamma och en sjöman. Hon är en naiv och upprorisk flicka som efter att hon förhindrats att gå i balettskola bestämmer sig för att sluta prata. Efter en serie förvecklingar hamnar hon som ung vuxen i Moskva, där hennes världsuppfattning får sig en törn.

Rusalka har jämförts med succén Amélie från 2001 och visst finns det likheter i de digitala manipuleringarna och den lite tokiga handlingen. Samtidigt känns detta lite allvarligare och ryskare (D'oh!) vilket är både bra och dåligt. Längden är inte ovanlig i sammanhanget, men en nedklippning skulle nog kunnat göra gott särskilt för en ickerysk publik. Det lite konstlade soundtracket fastnade jag inte helt för.

Sammanfattningsvis är Rusalka trots sina brister ett helt klart uppfriskande inslag i modern rysk film, bland en ström av ganska hjärndöda actionrullar.

Betyg: 3

Ridley Scott, regissör av bland andra Alien och min favoritfilm Blade Runner, har en lång historia av problematiska inspelningar och bråk med filmbolag. Legend, som kom tre år efter BR, är inget undantag. En ung Tom Cruise innehar, efter genombrottet med Risky Business, en roll han i dag inte vill kännas vid som alvpojken Jack. Tillsammans med sina alvvänner måste han rädda prinsessan Lili (då blott 15-årige Mia Saras debutroll) och kämpa mot "Darkness", utsökta Tim Curry i enorm kostym, som vill utrota alla enhörningar och skapa evig natt.

Fantasyfilmer var populära på åttiotalet (till exempel Hensonregisserade The Dark Crystal, 1982 och Labyrinth, 1986) och Legend hade svårt att hävda sig, vilket ledde till ett flertal nedklippningar och till och med byten av soundtrack (från Jerry Goldsmith till Tangerine Dream). År 2002 släpptes så slutligen Scotts Director's Cut på 114 minuter. Även om framförallt budgetbristerna fortfarande syns (efter att 007-studion brann ner fick resterande miljöer hastigt och så billigt som möjligt återuppbyggas) är den ett klart lyft från tidigare versioner.

Hur är då själva filmen? Stilen känns igen - det är omsorgsfullt skapade studiomiljöer med silat ljus och mjuka vindar i början för att övergå mot det fuktiga, mörka helvete "Darkness" vill uppnå. Här finns inte ett spår av CGI, vilket alltid är trevligt. Det är gummi och latex som gäller tillsammans med gamla goda specialeffekter. Tom Cruise är alltid rolig att se i tidiga roller, även om rollen som Jack egentligen skulle kunnat axlas av vem som helst. En typisk trea.