Filmbilder

Lust och fägring stor blev den egensinnige Bo Widerbergs sista film, två år senare dog han av magcancer (han ser märkbart plågad ut i intervjun från dansk teve på DVD:n). Ämnet, kärlek mellan elev och lärare, har avhandlats många gånger förut men Widerberg sätter sin personliga prägel på det med härliga fyrtiotalsmiljöer från Malmö som bonus. Några scener känns överflödiga och filmen skulle mått bra av lite vassare klippsax men helheten får en fyra, helt klart 1995 års bästa svenska film och ett värdigt avslut på karriären.

Festival är förståeligt nog Karl Johan Larssons första och sista film. Martin Aliaga och en guldfisk, som har mer talang än de flesta andra inblandade, räddar ettan.

Ett trevligt återseende efter IKEA-besök och olyckor och roligt att se den färdiga versionen efter att ha sett förhandsvisningen på Cinemateket när det begav sig.

Betyg: 4

Jag sitter inte helt ovilligt fast i B-filmsträsket ett tag till, i natt med Prey, en udda liten brittisk sci-fi som filmades på tio dagar med en budget av 50 000 pund. För den oinsatte räcker det till en lågmäld handling om ett aningen dysfunktionellt lesbiskt par vars tillvaro olämpligt störs av en köttätande utomjording. Bra är det inte, men sevärt och speciellt, med improviserat manus och en blandning av elektronisk och klassisk pianomusik som bakgrund.

Betyg: 2+

Sein Name: The Destructor!

Från B-filmskungen Phil Rosen och -studion Monogram Pictures (det har blivit en del sånt på sistone) kommer den här korta långfilmen med en snaskig historia om en man som återupplivas samtidigt som en annan avrättas i elektriska stolen. Inte helt oväntat har den första mannens själ tagits över av gangstern och han ger sig ut på en brottsvåg. En lättglömd fyrtiotalsbagatell, som påminde mig om att se lite mer från årtiondet snart.

Betyg: 2

Om The Stud var en usel film, så hade den åtminstone lite riktig discomusik från tiden och inte bara ihopknåpad wannabe-sådan som i The Bitch. Och om Joan Collins var lite småläskig då är hon desto värre nu: att se en nära femtioårig tant i vad som mest liknar drag ger inga plus i kanten.

Betyg: 1

The Stud (eller Disco-hingsten som den passande nog fick heta här hemma) är baserad på tantsnuskdrottningen Jackie Collins roman med samma titel från 1969. Syrran Joan Collins har huvudrollen som mansslukerskan Fontaine Khaled (hennes karriär var på dekis och hon bad Joan skriva manus) och allt är precis så snuskigt och sunkigt som man kan förvänta sig. Jag ser redan fram emot att se den lika discosvängiga uppföljaren The Bitch (eller inte)!

Betyg: 1+

En magnifik turkisk poster för sleazethrillern Stripped to Kill (eller Öldüren Striptiz!), något oväntat från en kvinnlig regissör, Katt Shea (sponsrad av Roger Corman). En bitvis noirig standardhistoria med en galen strippmördare och gott om neon, pastell, tuttar och gräslig dubbning.

Betyg: 2

Massacre at Central High är något så ovanligt som en intelligent B-film i high school-miljö, regisserad av Russ Meyers nederländske protegé Rene Daalder. Derrel Maury spelar David, den nya studenten på Central High, som ger sig i kast med skolans mobbartrio. När de mobbade blir nya mobbare bestämmer han sig helt sonika för att spränga allt i luften (tankarna går bland annat till Columbine). En trots sina brister intressant politisk allegori med fin tidskänsla.

Betyg: 3

Se även:

• Heathers
• High School

Nyligen frånfallne tonårsfilmskungen John Hughes Weird Science brukar inte ses som en av hans bättre prestationer, och visst har den sina brister även för de som älskar åttiotalet (som jag). Men, i sina bästa stunder är det en fantastiskt urflippad tidskapsel med essensen av decenniet: drömmen om den perfekta tjejen, frånvarande materialistiska föräldrar, gallerior, hemdatorer, kärnvapenrädsla, nördar…

De två huvudrollsinnehavarna är ganska tama och det är istället birollerna jag minns, i form av den svenska titelns drömtjej (Kelly LeBrock, döpt till Lisa efter Apples dator med samma namn), den vidriga brorsan Chet (Bill Paxton) och en ung Robert Downey Jr.

I bakgrunden mals på bästa Hughesvis dåtidens hits konstant, ofta som ren bakgrundsmusik på låg volym - New Wave-bandet Oingo Boingos titellåt fastnar lätt på hjärnan. En smärre kultklassiker och som en vän sa en slags "Mary Poppins twentyone years later".

Betyg: 3

Jag lyckades märkligt nog inte hitta någon poster som inte var sned eller urvattnad, så denna får duga tills vidare.