Filmbilder

Om bara några dagar flyttar jag till Kungsholmen, men i kväll sågs Peter Weirs Picnic at Hanging Rock om med en vän. Picnic kom året efter den udda B-filmen The Cars That Ate Paris och baseras på en bok om några skolflickor som försvinner mystiskt efter en picknick vid en klipppformation i Australiens bush. Det är en poetisk, mystisk och vacker historia med intressanta kolonialistiska och lesbiska undertoner, som kompletteras med panflöjtsmusik som för en gångs skull fungerar och inte låter som hissmusik. Rekommenderas starkt - femman är nära!

Det märks att det är sommar på filmtittandet, men i kväll såg jag passande nog om Svenska Ord-klassikern Att angöra en brygga med bland annat härliga Monica Z och jag gillade den bättre den här gången än för fem år sedan - med vissa undantag känns den förvånansvärt fräsch för att vara snart 45 år(!) gammal. En lekfull svensk sommarfilmsklassiker.

Betyg: 4

Sliten Carrey på tomgång förför lammkött bland pinsamma produktplaceringar.

Betyg: 2

Galleri (3 bilder)

Døden er et kjærtegn är något så ovanligt som Norges första noir, regisserad av Norges första kvinnliga regissör Edith Carlmar som hennes första film av tio, efter en kontroversiell men numera bortglömd roman av Arne Moen (den skymtar förbi i de snitsiga förtexterna i galleriet). Ett fint foto och en typisk noirhandling om en rik femme fatale-direktörsfru som får en inte fullt så rik bilmekaniker på fullt fall räcker gott och väl till en mycket stark trea.

Just a Gigolo är ett sällsamt fiasko: David Bowies första roll (trots att filmen släpptes året efter The Man Who Fell to Earth) och Marlene Dietrich sista, filmad i Paris till ett pris av en kvarts miljon dollar och sedan inklippt. Delar av råmaterialet brann upp och David Hemmings fick göra sitt bästa av det som fanns kvar.

Handlingen kretsar kring Bowie, eller Paul Ambrosius von Przygodski, som återvänder till ett dekadent Berlin efter första världskriget för att arbeta som gigolo (åt bland andra Kim Novak). Många stjärnor skymtar förbi, men helheten är ganska förvirrad om än absurt underhållande och får en ganska svag trea.

I kväll såg jag om ovanstående film på DVD efter ett biobesök förra året - och den håller även för hemmavisning. En rörande och spännande berättelse om ett livsöde och ett samhälle i förvandling - femman sitter som en smäck hur svag den än må vara.

Galleri (2 bilder)

Marilyn Monroe gjorde sin första krediterade filmroll i Ladies of the Chorus, som klockar in på knappt över timmen. Även om Marilyn känns igen är hon i högsta grad en oslipad diamant (se fotot i galleriet) i sin roll som sin före detta burleskmammas dotter, som blir kär i en rik man från "fel klass". En kort men god fredagsfilm med bitchig dialog och fina framträdanden - en typisk trea.

"Someday a real rain will come and wash all this scum off the streets" sa Travis Bickle en gång i tiden, och i dag har det sannerligen regnat, vilket är bra för filmtittandet. Sista kontraktet, som jag såg, är inte riktigt lika bra, men en habil och något rörig soppthriller baserad på en mystisk bok. Mikael Persbrandt, som ser väldigt ung och fräsch ut, är alltid ett nöje att se men över huvud taget känns åttiotalsskildringen mer intressant än innehållet och betyget blir en tvåa med ett litet plus i kanten.

Närgånget men rörigt om trashig maffia, utan mersmak.

Betyg: 3

Klippet skulle komma att bli Jan Halldoffs sista film efter en rad mer eller mindre framgångsrika men oftast sågade produktioner under 60- och 70-talet. Pierre Lindstedt lyfter filmen i sin huvudroll som Svenne, en frånskild lastbilschaufför som målar på fritiden. Han kommer på en lysande idé: att göra ett stort klipp genom att sälja SJ-pallar. Utöver Lindstedt medverkar flera ur åttiotalets skådespelarelit, bland andra en gänglig Kjell Bergqvist som "Berra".

Klippet sågades jäms med fotknölarna när den kom och Halldoff kritiserades bland annat för den för tiden påtagliga produktplaceringen. Sett i efterhand är det en underhållande bit tidigt åttiotal med gott om finlandsfärjor, lastbilsliv och nylonjackor, som håller intresset uppe fram till det aningen märkliga och tragiska slutet (originalversionen på två och en halv timme vore intressant att se). Om man har eller har haft en del inblick i lastbilsvärlden blir det desto roligare, och Halldoffs svansång får en trea.