Filmbilder

En sevärd och udda afrikansk-amerikansk sjuttiotalsfilm - för den som har sett "all" blaxploitation och skräckfilm.

Betyg: 3

Galleri (3 bilder)

On a Clear Day You Can See Forever blev musikalexperten Vincente Minnellis sista musikal och näst sista film. Barbra Streisand innehar med tjock jiddischaccént huvudrollen som den aningen bortkollrade Daisy Gamble och en charmig Yves Montand spelar med frengelska doktorn som av misstag hypnotiserar henne och upptäcker att hon har levt ett tidigare liv.

Det är en väldigt tidsbunden film på gott och ont - det märks att Minnelli trivs och gör bäst ifrån sig i scenerna som utspelar sig under 1800-talet - även om till exempel Jack Nicholsons sökare Tad Pringle är ett uppfriskande inslag. Från början var en tretimmarsversion planerad och det är nog trots allt ganska bra att den inte blev av, för även om On a Clear Day har sin charm är man ganska mätt på Streisand & Co. efter två timmar.

Betyg: 3

Den brittiske demonproducenten Alexander Korda producerade den här charmiga fantasyn efter H. G. Wells korta novell med samma titel från 1898 (som även den högerkristna Bruce Almighty inspirerats av).

Roland Young spelar det timida butiksbiträdet med det lustiga namnet George McWhirter Fotheringay som en dag får obegränsad makt att utöva mirakel av tre gudar som som bokstavligen ser ner på jorden. Det leder givetvis till allt allvarligare komplikationer, trots Georges vilja att göra gott.

The Man Who Could Work Miracles är en humanistisk och vimsig brittisk komedi med för tiden fina specialeffekter som nästan tar slut för snabbt - en film jag kan rekommendera!

Betyg: 4-

Doña Bárbara är ett mexikanskt melodrama på hög nivå, efter en omtyckt roman av Rómulo Gallegos. Titelns Doña Bárbara är en kvinna som efter en gruppvåldtäkt i sin ungdom blivit hårdhudad och gjort sig en förmögenhet på sina stora landarealer.

Hon har hela tiden utökat sin egendom genom att utnyttja män och myndigheter och den hemvändande Santos är den enda som har något kvar. Han misstänker att hon stulit boskap av honom men kan inte bevisa något. Det dröjer inte länge innan både Doña och hennes dotter Marisela, som hon inte bryr sig om, blir kära i Santos. Nu gör Doña allt för att få Santos att gå under.

Mexiko har en lång tradition av välgjorda melodraman och Doña Bárbara är ett välgjort sådant, med stilfullt svart-vitt foto och mycket vackra María Félix i huvudrollen. Möjligen drar den ut lite väl länge på tiden med lite över två timmar, men detta är klassiskt filmskapande och betyget blir en något naggad fyra.

Se även: Aventurera, ett annat sevärt mexikanskt melodrama med Garbolika Andrea Palma.

The Girls on the Beach är en film som nästan måste känts föråldrad redan när den kom, i slutet av rock/strandfilmseran och med en flortunn handling om några unga kvinnor som måste samla in 10 000 dollar till sin förening. Skådespelarna består mest av halvamatörer och så förstås de musikband som annonseras på postern, först och främst The Beach Boys. Trots sina brister är detta ett charmigt tidsdokument med skön jukeboxmusik och betyget blir en tvåa.

Om Serial Mom var mainstream är A Dirty Shame den raka motsatsen - en återgång till genomruttet, renodlat och alldeles, alldeles underbart skräp.

Betyg: 3

Många har nog sett kortfilmen The Wave på VHS i skolan eller på Internet. Den baserar sig på ett relativt odokumenterat experiment som utfördes i en amerikansk skola 1967 och Die Welle baseras i sin tur på novelladaptionen av manuset. Här har historien om gymnasieläraren som utför ett veckolångt experiment förflyttats till nutidens Tyskland, vilket känns ganska naturligt.

Rainer Wenger, som läraren heter i den här adaptionen, är en lätt anarkistisk lärare som bor på en husbåt tillsammans med sin partner (som också är lärare). Vid det lokala gymnasiet har det blivit dags för projektvecka, där temat är demokrati och eleverna kan välja mellan att lära sig mer om anarkism eller autokrati. Rainer vill självklart undervisa i anarkism, men blir tilldelad autokrati. För att lära sina elever vad det innebär inspirerar han dem att starta en lokal rörelse, "Die Welle" eller "Vågen". Alla bär likadana kläder och följer blint sin nya ledare. Det dröjer inte länge innan allt börjar spåra ut med katastrofala följder.

De flesta har väl frågat sig någon gång hur diktaturer och fascismstater har kunnat uppstå och uppehållas och Die Welle ger ett slags svar på det. Genom att likforma en grupp människor, få dem att känna gemenskap och blint lyda en ledare är inte steget långt till en slags autokrati. Den lilla klassen, som snabbt växer, utesluter alla som vägrar följa reglerna vilket (kanske lite väl) hastigt leder till allt farligare och större konflikter.

Skådespelarna gör bra insatser, även om en del porträtt känns ganska grovhuggna och överdrivna. Dessutom har man inte helt lyckats med gymnasiemiljön - den känns stiliserad och inte helt autentisk. Detsamma gäller fotot, som är trendigt men något tröttsamt urblekt med varierande steadicam- och handkameraarbete. Slutet är i min mening onödigt påklistrat och utdraget, även om det säkert säljer.

Die Welle är i slutändan en helt okej film, men inte någon jag känner för att se mer än en gång. Kanske är jag fel målgrupp - men jag tror inte heller att det är något som (tyska) gymnasieungdomar tycker bättre om. Det är lätt att säga att originalet är bäst, men personligen tycker jag att den här historien fungerar bättre på engelska i kortfilmsform. Jag ser hellre Lord of the Flies eller Das Experiment på samma tema, men betyget landar till slut på en godkänd trea.

Den tidiga indiefilmen Kissed befattar sig, precis som föregående film, med sexualitet, men på ett helt annat sätt. Molly Parker gör en lågmäld, viskande insats som Sandra Larson, en flicka och sedermera kvinna vars fascination för döden så småningom utvecklas till nekrofili. Vad som lätt skulle kunnat bli en exploitativ produktion blir istället en fascinerande, långsam men kort, meditativ film om ett tabubelagt ämne. Sevärd - en gång.

Betyg: 3

Henning Carlsens film med den långa titeln, efter en fyrtiotalsroman av Jens August Schade, var den tredje i en rad dansk-svenska samproduktioner. Handlingen sammanfattas ganska väl av titeln och en kritiker skrev den passande rubriken "platt fall för porrfilmen med Harriet Andersson". Det känns onekligen lite märkligt att se en helnaken Andersson åma sig i en dammig filmadaption av en lika dammig roman och betyget slutar på en tvåa.

Se även: Svält, en betydligt bättre film, med Per Oscarsson i huvudrollen.

Night of the Demons ockultism inspirerade mig till att se den här B-filmen om några ungdomar som upptäcker en mystisk bok och släpper lös stop motion-animerade demoner i skogen. Equinox började som en 16mm-amatörfilm med extremt låg budget, innan en producent gick in med mer scener och pengar och tog åt sig äran som regissör. Både filmen och postern är retro - de skulle nästan lika gärna kunna komma från 1950. En "late late night movie" med glimten i ögat.

Betyg: 2+