Filmbilder

Efter ett antal Varg Veum-rullar som jag inte bemödat mig att skriva om, ett biobesök i helgen och en Dekalog kände jag för lite klassisk svart-vit långfilmsångest.

Who's Afraid of Virginia Woolf? var en kontroversiell film när den kom och även om tiderna förändras som Dylan sjöng en gång i tiden är det fortfarande en stark upplevelse med fantastiskt foto, knivskarpt manus och starka skådespelarinsatser från en plufsig Taylor och en James Mason-lik Burton.

En omtumlande om än inte odödlig klassiker, som inte kan få något annat än en fyra med ett stort plus i kanten. Jag gör som Taylor och citerar Bette Davis: "Fasten your seatbelts. It's going to be a bumpy night!"

Stephen Daldry visar återigen sin känsla för kvalitet framför kvalitet med The Reader, hans tredje långfilm efter Billy Elliot och The Hours.

Kate Winslet gör en välförtjänt Oscarbelönad insats som spårvagnskonduktörskan som förför den unga studenten Michael Berg (vackra David Kross, ett namn att lägga på minnet) och… ja, mycket mer än så kan man inte avslöja utan att förstöra en fin filmupplevelse. Ralph Fiennes är perfekt för rollen som den vuxna Michael och med några få undantag (som till exempel en något trevande tysk brytning) är detta det bästa jag sett hittills i år.

Betyget blir en stark fyra - en inspirerande och tänkvärd film som vanligt från Daldry - och jag ser redan fram emot hans nästa.

I dag har jag ett strömavbrott att skylla filmbristen på, men det ska förhoppningsvis åtgärdas i morgon. Tills dess får och med mitt nuvarande schema får nog Jean Harlow, vars ögonbryn väl är raka motsatsen till Joan Crawfords, pryda förstasidan resten av veckan.

Galleri (3 bilder)

Med en distanskurs på gång blir det ont om tid över att se film, så jag bjuder på ett filmprogram för Glenn Ford-noiren Framed från 1947 så länge.

En stark thriller! Med berått mod drev den blonda lockfågeln in honom i en fälla.......så farlig att han misstänktes vara en mördare!!

Fredagsfilmen: Parrish; ett ångande sextiotalsmelodrama med såpoperaundertoner om två rivaliserande tobaksplantager i Connecticut.

Claudette Colbert spelar, i sin sista filmroll, mamman till Parrish (sextiotalsidolen Troy Donahue, en slags dåtida Zac Efron). Hon blir kär i och gifter sig med en av plantageägarna, en härligt överspelande Karl Malden. Han har inte mycket till övers för Parrish, som vill lära sig tobaksyrket från grunden (något även vi får lära oss genom långa och pedagogiska inslag). Samtidigt suktar förstås varenda kvinna på plantaget efter honom (bland annat numera sönderopererade Connie Stevens), vilket dramatiseras med fotografen Harry Stradling Sr:s dimmigaste filter och Max Steiners svulstigaste stråkar.

Parrish fick en hög budget och marknadsfördes hårt, men blev ett fiasko med få besökare. Så här i efterhand är det en underhållande intvålad kalkon, ungefär som om Douglas Sirk skulle ta sig själv på allvar, eller som en fattigmansversion av A Place in the Sun.

Betyg: 3

Trailer:

Så här kunde en bionotis te sig i Kristianstadsbladet 1955. Ett urklipp som omsorgsfullt tejpats upp på fint papper med stämpeln "A-B Stockholm Film", säkert för att skickas som filmtips till biograferna. Natt i Paris har jag inte lyckats hitta någon närmare information om, men Fasornas djungel eller White Goddess var egentligen till en långfilm ihopklippta avsnitt från teveserien Ramar of the Jungle. Högklassig underhållning var det alltså inte, men för dåtidens publik var det uppenbarligen spännande och visst är det roligt att läsa det charmiga femtiotalsspråket?

Rubriken här ovan är egentligen missvisande, ty Sagas program består av två filmer — man kan inte kalla den första, "Natt i Paris", ett förspel, eftersom den upptager gott och väl en tredjedel av speltiden. "Natt i Paris" säjer mycket, men det säjer inte för mycket: svepet från varietéerna, de mondäna såväl som de enklare, är äkta parisiskt. Det är dans och musik och akrobatik av hög klass, avklädningsscener sådana som man troligen endast kan få se i dagens Paris, där absolut varenda tråd faller till golvet och blottar hänsynslöst allt det välskapta som dolts därunder. Läckert och naket, billig glädje och väl genomförd konst i en enda snurrig blandning Som det måste vara när man gör en planerad nattrond genom Städernas stad

Om "Fasornas djungel" skulle man kunna nöja sig med att säga, att den är precis vad namnet anger. En av de bästa djungelfilmerna vi någonsin sett, så spännande att det faktiskt kändes kallt efter ryggraden. Massor av vilda djur och vilda människor, som måste vara autentiska — det är utan tvekan tekniskt omöjligt att "göra" en sådan film, vilka studion än har tillgång till. Själva händelsen — den vita kvinnan som hypnotiserats av medicinmannen och blivit stammens drottning — är naturligtvis fantasi av det otroliga slaget. Men det betyder mindre. Man får så mycket man tål och mer till av fasor och skräck, som lurar i varje vrå av djungeln, och det finns tillfällen då mer än en blundar när spänningen når sin höjdpunkt. Som avkoppling kan man rekommendera Sagas nuvarande program — bättre sådan har sällan visats.

Några nyheter har tillkommit här på Filmbilder.

Först ut: slumpmässiga filmcitat i högerspalten. Tipsa mig gärna om ni saknar något!

Den kanske största nyheten: filmprogram, som en gång i tiden distribuerades till biograferna som marknadsföring för nya filmer. De kunde bestå av en eller flera sidor med till exempel handling, marknadsföringstips och bilder på reklam som kunde beställas. Under året kommer jag att lägga upp över 300 svenska filmprogram - de är i min mening en del av vårt kulturarv som jag tycker alla ska kunna ta del av. En del är mer intressanta än andra men jag utlovar en bra blandning.

Sist - och minst - sidor. Till att börja med en separat sida för alla etiketter då dessa börjat växa ganska drastiskt i omfång. Där finns en lista med alla etiketter som någonsin använts (till skillnad från de femtio mest använda som visas i ett etikettmoln och de numera hundra mest använda som visas i en lista i högerspalten). Framöver kommer eventuellt också separata skådespelarsidor med biografier och foton.

Jag hoppas ni ska gilla nyheterna och tackar för att ni läser Filmbilder!

Detta börjar nästan bli lite löjligt, men jag har lyckats se den tredje debuten i rad, nämligen naturfilmaren Arne Sucksdorffs spelfilmsdebut Pojken i trädet.

Pojken i fråga heter Göte och spelas av en ung Tomas Bolme. Han är en ensam pojke som trots - eller kanske på grund av - sin välbärgade familj har svårt att finna en mening med tillvaron. Han tillbringar dagarna med att sova och slöa och på nätterna tjuvjagar han tillsammans med några jämnåriga unga män (Heinz Hopf och Björn Gustafson). När de riskerar att bli avslöjade blir Göte desperat.

Pojken i trädet är en lågmäld och sevärd film med vackert AgaScope-foto av Gunnar Fischer (som tyvärr inte görs rättvisa av Sandrews usla utgåva) och för tiden exotisk jazzmusik av Quincy Jones. Dock lämpade sig kanske Sucksdorffs talanger bäst för renodlade naturfilmer - bland annat dubbning och genomförande är inte alltid i topp. Betyget blir ändå en stark trea för denna svenska film som sticker ut från mängden.

Från en debut till en annan. Cam Archers långfilmsdebut producerades av bland annat Gus Van Sant, en av regissörens idoler. Det är en indiefilm om Logan, en 13-åring som börjar upptäcka sin (homo)sexualitet. Wild Tigers I Have Known har sina stunder men också sina bitvis ganska påfrestande indie-shenanigans. En tafatt tvåa.

Robin Williams gjorde sin filmdebut i Popeye, Robert Altmans intressanta adaption av den klassiska serien. Här finns de vanliga Altmankännetecknen såsom överfyllda scener och överlappande dialog.

Williams gör en bra insats, Shelley Duvall är som född för att spela den påfrestande Olive Oyl och musiken av Harry Nilsson har sina stunder. Trots att alla gör så gott de kan passar nog serier bäst som just serier och inte som långfilm - det blir påfallande oroligt och ibland nästan pinsamt.

Betyg: 2+