Filmbilder

Anders Thomas Jensen har sedan slutet av nittotalet skrivit en rad filmmanus. Han står för både manus och regi av De grønne slagtere, som jag nyligen såg om. Det är en nattsvart men mycket underhållande komedi om två slaktare som tröttnar på sin arrogante chef och startar eget. Affärerna går inte direkt lysande för Svend (en oigenkännelig och ymnigt svettande Mads Mikkelsen) och hans protegé, den haschrökande Bjarne, tills de en dag av misstag får en lysande affärsidé. Mer än så bör inte avslöjas, men detta är en film jag starkt kan rekommendera för de som gillar absurda och mörka komedier av det slag vårt skickliga grannland är så bra på. En ekologisk fyra.

John Travolta har väl aldrig varit känd för att vara någon särskilt stor skådis, förutom till kroppshyddan. Här spelar han en alkoholiserad litteraturprofessor som bor med en lika alkoholiserad före detta elev (Gabriel Macht). De har under flera år bott i ett nedgånget hus i New Orleans tillsammans med Scarlett Johanssons mamma. När hon dör åker den förlorade dottern hem till vad hon förmodar ett tomt hus, men de båda männen påstår att mamman testamenterat huset till alla tre. Nu måste de lära sig att leva tillsammans och under året dyker dolda hemligheter och oväntade relationer upp.

A Love Song for Bobby Long kom 2004, ett ovanligt bra filmår, och den går absolut att titta på. Men Shainee Gabels debutfilm (hon har inte gjort något mer efteråt) har väldigt lite substans och mycket yta. Manuset är okej, fotot är okej, musiken är okej, men det egentliga budskapet sparas till den sista kvarten och möjligen skulle detta fungera bättre som en kortfilm. Sammantaget är det alltså en helt okej film i mängden och som sådan blir betyget en trea i mängden.

Se även: The Heart Is a Lonely Hunter från 1968, som det refereras friskt till. En betydligt mer berörande och finstämd film.

Martin Scorseses remake från 1991 är inte fy skam, men det var här det började. Dåtidens hunkar Gregory Peck och Robert Mitchum spelas ut mot varandra i post-noiren Cape Fear, namngiven efter träskmarkerna där den rafflande finalen utspelar sig.

Regissören J. Lee Thompson var ett stort fan av Alfred Hitchcock - och visst skulle Hitch kunna ha gjort en film som denna. Martin Balsam som spelade privatdetektiv i Psycho är här polis och husregissören Bernard Herrmann står för musiken, som faktiskt verkar återanvända en del.

Nu står Cape Fear för all del bra på egna ben som en för sin tid kontroversiell film (det antyds ganska tydligt att Mitchums karaktär är beredd att våldta familjens dotter för att få som han vill) och en sevärd thriller. Betyget blir en fyra.

Caged är en något orättvist bortglömd film i WIP-genren (Women in Prison) som förmodligen drunknade bland 1950 års hårda konkurrens om biobesökarna. Vackra Eleanor Parker innehar huvudrollen som Marie Allen. Hon döms för ett brott hennes sedermera avlidna pojkvän begick (lite som Annika Östberg) och hamnar i ett hårdkokt kvinnofängelse med tuffa damer och stenhårda fängelsevakter. Där måste hon finna sig till rätta och dessutom försöka ordna arbete och boende om hon ska ha en chans att komma ut. Saker blir inte bättre av en graviditet och en mamma som inte vill ta hand om barnet.

Caged har starka film-noir-undertoner med kontrastrikt svart-vitt foto, vass dialog (av Virgina Kellogg, som själv wallraffade i ett kvinnofängelse) och dolda lesbiska undertoner. 188 centimeter långa Hope Emerson gör sin kanske livs största roll som ondskefulla fängelsemamman Evelyn Parker, som börjar varje morgon med ett "Line up, you tramps!". Även de andra skådespelarna gör föredömliga insatser och detta är tillsammans med ännu mer obskyra Women's Prison en av femtiotalets bästa WIP-filmer.

Betyg: 4

Medelklassångest i skärgården med halvnaken Nyqvist.

(Fett Photoshop-FAIL på postern för övrigt.)

Betyg: 2-

Ännu en tiokronorsfilm från Ginza, denna gången Mike Leighs lågbudgethistoria om arbetarkvinnan Vera Drake som i Storbritanniens efterkrigstid "hjälper" unga kvinnor att bli av med sina oönskade barn. Mycket mer än så handlar inte Vera Drake om, vilket både är brist och tillgång. Även om miljöskildringarna och skådespelarna båda är bra får jag i slutändan tyvärr inte ut så mycket av att se en skör (och skickligt ålderssminkad) Imelda Staunton gråta i en timme. Betyget landar till slut på en trea för Leighs experiment.

Se även: Secrets & Lies, Leighs humanistiska mästerverk.

Ännu en debut: Vadim Perelmans House of Sand and Fog. Här kretsar handlingen kring en före detta knarkare (Jennifer Connelly som bor i ett slitet hus vid kusten. Hon hankar sig fram från dag till dag men ljuger för sin familj om sin pojkvän (som lämnat henne) och öppnar inte posten. En dag knackar polisen på dörren och kräver att hon omgående tömmer huset och flyttar på grund av en obetald företagsskuld.

Trots att allt beror på ett byråkratiskt misstag tvingas hon lämna huset, som snabbt säljs av kommunen till en iransk invandrare (Ben Kingsley) och hans familj. Familjefadern, en före detta överste, har tvingats ta lågbetalda arbeten i USA och planerar att renovera huset och sälja det med förtjänst. När misstaget väl utretts vägrar han sälja tillbaka huset till kommunen för inköpspriset och en ond spiral inleds.

House of Sand and Fog berättas i långsamma och måleriska drag - en tragisk historia om hur vad som kan tyckas vara en småsak kan förändra mångas öden. Samtidigt berör filmen sällan - jag vet inte om det beror på Connellys "Guldlock"-karaktär som bara flyter med strömmen - eller att amerikanska juden Kingsley spelar en iransk överste i exil. Jag får aldrig grepp om eller sympatier med några av karaktärerna vilket gör det svårare att uppskatta det goda hantverk som detta trots allt är. Betyget landar till slut på en dimmig trea.

2002 regisserade manusförfattaren till Tillbaka till framtiden, Bob Gale, sin förmodligen första och sista långfilm. Interstate 60 är ett juvenilt, konservativt moralkakeförsök till komedi, som med nöd och näppe var värt en tia på Ginza och två timmar av mitt liv.

Betyg: 2-

Chelovek-Amfibiya börjar på starkt Sovjetvis med flimrande färger och en dånande stämma över undervattensscener från en Leningradbassäng. Vi rör oss raskt ovanför ytan till den lilla fiskeby där handlingen utspelar sig. Folk är uppskrämda av rapporter om ett märkligt monster som de kallar för "sjödjävulen". Det visar sig vara en lokal vetenskapsmans son, som genmodifierats så att han kan leva under vattnet, vilket ger honom vissa fördelar men ställer till med en hel del problem i övrigt (han är till exempel kär i en vacker fiskardotter).

Chelovek-Amfibiya är en underhållande liten sci-fi med charmigt usla effekter, mättade färger och fint foto med många vidbilder och vinklar. När man ser "sjödjävulen" är det lätt att tro att detta bara är ännu en B-film i mängden, men det finns faktiskt en del att hämta här. Den muterade läkarsonens upplevelser och problem går att applicera på många andra "utstötta" och det känns lite uppfriskande om än otillfredsställande att slippa ett lyckligt slut där allt löser sig för alla.

Bland annat de tidigare nämnda bassängscenerna med färgstarka konstgjorda växter ackompanjerade av vacker musik med elektroniska inslag av den produktiva kompositören Andrei Petrov, gör att betyget blir en välförtjänt trea.

John Grogans självbiografiska storsäljare Marley och jag kom ut 2005 och det var väl mer eller mindre självklart att en film skulle göras förr eller senare. Jag fick boken av samma vän som jag såg Mannen som älskade Yngve med i går och tyckte att den var charmig om än lite amerikanskt sliskig. I filmen spelar Owen Wilson och Jennifer Aniston journalistparet John och Jennifer som efter sitt bröllop flyttar till Florida.

För att sakta ner hennes biologiska klocka (är det här femtiotalet?) ger han henne en liten labradorvalp, som får heta Marley efter reggae-Bob. Även om Marley snabbt växer upp till en enorm femtiokiloshund är han fortfarande lika klumpig och vild. Hans outtömliga energiförråd och de fadäser det leder till inspirerar John till otaliga kolumner men prövar också bådas tålamod till gränsen. Samtidigt skaffar de till slut barn och vi får följa deras karriär och Marley ända till det bittra slutet.

Där boken var en relativt välskriven historia i dagboksform är filmen en ganska platt historia med grabbig framtoning och smaklösa skämt om bland annat juckande hundar, tomma hus och tomma livmödrar. Allt ser märkligt retuscherat ut i blekta, onaturliga färger och även om jag älskar hundar blir det mest påfrestande att se tjugotvå ganska själlösa labradorer vara hysteriska efter en halvtimme. Owen Wilson gör så gott han kan med manuset och det är roligt att se Alan Arkin som chefredaktör, medan Jennifer Wilson är lika hest pipig, trist och träig som vanligt.

Målgruppen för Marley och jag känns inte helt klar, barn är det ju inte då äktenskapsproblem och trauman avhandlas på löpande band med en starkt moralisk underton och jag är tveksam om några andra vuxna än hundmotsvarigheten till "The Crazy Cat Lady" i The Simpsons uppskattar det hela. Som om det inte vore nog tar filmen, i likhet med nästan lika oinspirerade Djävulen bär Prada från samma regissör, aldrig slut. När det efter nittio minuter fortfarande är trettio kvar bryr jag mig faktiskt inte ett dugg om hur det går för John och Jennifer (som avslutar sin mer framgångsrika karriär för att ta hand om barnen) eller den galna hunden.

Betyget kan inte bli något annat än en etta, för jag kan verkligen inte rekommendera det här till någon. Läs boken eller se en Lassiefilm istället!