Filmbilder

Jerzy Skolimowski är en intressant regissör, vars film The Shout jag tidigare sett och (knappt) skrivit om. Hans obskyra Walkower kom året före Bariera. De liknar varandra en del - båda är polska nya vågen-filmer i svart-vitt med lätt absurdistisk handling - här om en boxare som driver runt på gatorna. De flesta av de här filmerna är sevärda om än inte särskilt minnesvärda och även om jag gillade Bariera aningen bättre förtjänar Walkower sin starka trea.

Jag vet inte om man kan vänta sig allt för mycket av en uppföljare med undertiteln Sloppy Seconds, och Eating Out 2 är lite som en porrfilm utan porr med amatörskådespelare valda mer för sina muskler än för sin talang. Dock finns det ett uns humor och lite support av John Waters-veteranen Mink Stole, så betyget blir en uppföljartvåa.

Det var hög tid att se den sista delen i Gregg Arakis Teenage Apocalypse-trilogi. Indieälsklingen James Duval som varit med i alla filmer har återigen en roll som amatörfilmaren Dark Smith, en av flera high school-tonåringar vars märkliga liv vi får följa under en dag i Los Angeles.

Nowhere har kallats för Beverly Hills på syra, en inte helt främmande beskrivning. Den har alla Arakis kännetecken, ett indiesoundtrack, mättade färger, högtravande dialog och gott om provokation - på gott och ont. Precis som den teveserie den jämförts med handlar Nowhere mångt och mycket om ingenting - precis som det liv dess tonåringar lever. Ett värdigt avslut på trilogin som är något mer sammanhållet än The Doom Generation.

Betyg: 3

Dags för andra delen i Tammy-trilogin: Tammy Tell Me True. Här har då nittonåriga sextiotalsstjärnan Sandra Dee ersatt Debbie Reynolds, som vid tjugonio års ålder förmodligen inte skulle göra något vidare trovärdigt intryck. Dee spelar Tammy med en nasal stämma och den stackars geten från förra filmen har förmodligen vandrat vidare och har här ersatts av en större version. Tammys förälskelse har rest iväg för att gå på jordbrukscollege och hör inte av sig, så hon bestämmer sig för att också börja på college, givetvis med dråpliga resultat. Som de flesta uppföljare når inte denna upp till originalet, som i sig inte heller var någon höjdare, men produktionsvärdena finns där och betyget blir en ganska svag trea.

Åtta år efter Roman Polanskis skräcksuccé Rosemary's Baby kom tevekalkonen Look What's Happened to Rosemary's Baby. Här har satungen från förra filmen vuxit upp och uppfostrats i en bordell(!) i Södern, där han har svårt att anpassa sig till förväntningarna på honom. Annars duktiga Ruth Gordon gör en ganska trött repris på sin roll som Minnie Castevet och hela filmen är en billig och tam historia som aldrig borde gjorts. Nu finns det för all del sämre tevefilmer och därför blir betyget en djävulskt svag tvåa.

Tammy and the Bachelor är en mycket märklig film som börjar med ett panorama över träskmarkerna kring Mississippifloden till tonerna av The Ames Brother. Titelns Tammy är en osofistikerad sjuttonåring (spelad av då tjugofemåriga Debbie Reynolds) som bor på en flodbåt och ägnar dagarna åt att bland annat prata med sin get.

En dag kraschar Peter Brent (en ung Leslie "Nakna pistolen" Nielsen) med sitt flygplan i närheten och Tammy tar hand om honom. Skrikdrottningen i King Kong, Fay Wray, har för övrigt en roll som hans mamma. Detta är en intressant flickboksmusikal - inspelad i en illa dold studiomiljö med ett svulstigt ackompanjemang - och givetvis omöjlig att ogilla. Tammy får en trea.

Plumpt och purilt - precis som den avsedda publiken - och i det sammanhanget blir betyget en ytterst tveksam tvåa. Bonus för den klockrena tyska titeln och ytterligare ett Photoshop-FAIL.

I The Wrestler gör en sönderopererad Mickey Rourke sitt livs roll som den wrestlarföredettingen Randy 'The Ram' Robinson. Efter en storhetstid på åttiotalet är han nu gammal och grånande och bor i en trailerpark. Han försörjer sig som lagerarbetare på deltid och genom en udda match då och då. Under en sådan drabbas han av hjärtflimmer och måste genomgå en operation. Randys läkare säger att han måste sluta med wrestling, något som inte visar sig vara helt lätt för honom. Han skaffar sig ett arbete i en charkuteridisk där han både känner sig och är malplacerad.

På kvällarna frekventerar han en lokal strippbar, där en av stripporna, Cassidy (Marisa Tomei), är i en liknande situation som honom. Hon börjar också bli gammal och de unga kunderna kastar glåpord efter henne. Mellan dem växer sakta en vänskap fram. Samtidigt försöker Randy hitta sin dotter, som han inte haft kontakt med på flera år. Hon ger honom förståeligt nog inte något särskilt varmt mottagande, men de kommer också sakta närmare varandra.

När Randy till slut blir tillfrågad om att göra en återföreningsmatch med "The Ayatollah" som han mötte i ringen tjugo år tidigare, tackar han ja trots att han är väl medveten om riskerna…

The Wrestler kan mycket väl vara egensinniga Darren Aronofskys mest tillgängliga film. Fotot är kornigt i handkamerastil, något som visserligen ger en dokumentär känsla, men som jag ändå ställer mig kluven till. Musiken är välvald och består mest av passande hårdrockshits från åttiotalet. I början funderade jag på vad jag skulle tycka om filmen då jag inte är det minsta intresserad av wrestling, men jag tror att man kan uppskatta den lika mycket ändå och wrestlingscenerna är faktiskt medryckande.

Sidohistorierna med dottern och strippan är välgenomförda och berör lika mycket som den fallne Randy (det är lätt att dra vissa paralleller med Rourkes egna liv). Samtidigt är detta en ganska förutsägbar och bitvis klichéartad historia. Det tar inte särskilt lång tid att räkna ut hur det ska gå för de inblandade, men det är inte bara negativt. Ibland är det skönt med en film som följer en klassisk dramaturgisk mall - om den gör det väl. Det gör The Wrestler, och även om den knappast hör hemma bland de bästa filmerna som någonsin gjorts är det en sevärd film och precis som Gran Torino en av de bästa från förra året.

Betyg: 4

Clintan intar återigen rollen som regissör och huvudrollsinnehavare i Gran Torino, där han spelar den pensionerade före detta Fordarbetaren Walt Kowalski, vars fru just har avlidit. Hans barn som han haft ett något avlägset förhållande till föreslår en flytt till ett lyxigt äldreboende, men Walt vägrar. Han bor kvar i sitt vitmålade och välskötta hus med amerikansk flagga, där han sitter på verandan och dricker Pabst Blue Ribbon (som Dennis Hoppers karaktär i Blue Velvet). Grannarna, som före detta Koreakrigssoldaten Walt inte är allt för förtjust i, är immigranter av kinesiskt Hmongursprung och Detroitgrannskapet har förfallit allt mer med åren. Närmast bor en större familj bestående bland annat av tonåringarna Sue och Thao.

Thao pressas av sin kusin att gå med i deras gäng, och som initiationsrit ska han stjäla Walts välskötta Gran Torino från 1972. Stölden misslyckas, men när gänget kommer tillbaka och försöker kidnappa Thao skjuter Walt skarpt. Han överöses av gåvor som tack och även om han i början kastar dem direkt i soptunnan mjuknar han så småningom upp. Thaos familj insisterar på att han ska arbeta för Walt i en vecka som straff för sin handling. Walt ger honom i uppdrag att renovera ett grannhus och ordnar så småningom ett arbete åt honom på en lokal byggfirma. Men Thaos kusiner vägrar att ge upp och snart dras alla parter in i en eskalerande våldsspiral.

Clint Eastwood har sagt att detta är hans sista film som regissör. Det har vi hört förut från andra, men om det nu är så är det ett värdigt avslut på en lång karriär. Walt Kowalski är i början en slags klichéartad men underhållande mall för griniga gubbar som hatar och morrar(!) mot allt och alla, till en protegé för den unga och vilsna Thao. Hans rasistiska åsikter försvinner aldrig riktigt, men han lär sig både ett och annat under sin oundvikliga resa mot slutet.

Gran Torino är inte utan brister. Hmongskådespelarna är till exempel ett problematiskt kapitel. De flesta roller spelas av amatörer, vilket ofta syns och distraherar, men samtidigt ger de ibland ett naturligt intryck. Kontrasten mellan dem och Clint märks, trots att han inte är någon fantastisk skådespelare själv och sjuttioåtta år gammal. Gran Torino är också en film som mot slutet ofta balanserar farligt nära melodrama, men alltid lyckas hålla sig på precis rätt sida. Men, detta är trots allt en av det något innehållsfattiga 2008 års bästa filmer och betyget blir en fyra med förbehåll.

Pineapple Express är en slags kompiskomedi, skriven av den småplufsiga och -skäggiga Seth Rogen, som har en rad amerikanska flamsfilmer som Superbad, The 40 Year-Old Virgin och Knocked Up bakom sig. Rogen spelar här den pårökta delgivningsmannen Dale Denton som ofta köper gräs av Saul Silver (schnygga James Franco som här har blivit helt nersunkad). Den senaste nyheten från storodlaren Ted (Gary Cole) är titelns "Pineapple Express", en riktigt stark blandning.

Dale köper ett storpack och ger sig ut i bilen för att röka på när han blir vittne till ett brutalt mord utfört av en kvinnlig polis och tidigare nämnda Ted. Han blir så förskräckt att han tappar sin spliff och ger sig av. Ted känner förstås till sin speciella blandning på doften och kommer fram till att han bara sålt den till Saul. Han skickar snabbt sina gorillor till hans lägenhet och nu inleds en rökmolnsfylld jakt på de båda haschtomtarna.

Pineapple Express har kallats en blandning av Cheech och Chong och Tarantino. De förstnämnda har gjort en helt okej sjuttiotalsrulle, mer om den senare, medan jag inte har mycket till övers för Tarantino över huvud taget. Efter en kvart med datoranimerad rök, prepubertala citat som "It's like… God's vagina!" och billiga bögskämt var jag beredd att stänga av, men filmen tar sig faktiskt en kort stund i mitten. Bland annat är en biljakt särskilt minnesvärd. Sedan verkar regissören få slut på knarkkomiska idéer och skruvar upp allt ett varv till hysteriska proportioner med billig action, explosioner och vapen och allt rinner mest ut i sanden.

Efter nästan två timmar är jag väldigt trött på de inte allt för begåvade karaktärerna och de allt mer desperata försöken till humor. Frågan är om detta är särskilt rolig ens under inflytande av titelsubstansen och betyget blir en tvivelaktig tvåa. Det finns betydligt bättre/ roligare filmer, både från regissören David Gordon Green och andra.

Se istället:

• Cheech och Chongs debutfilm Up in Smoke, om två smugglare i en bil av marijuana.
• George Washington, regissörens vackra barndomsskildring med en touch av Terrence Mallick.
• Withnail & I, en genomarbetad skildring av osannolik manlig vänskap.