Filmbilder

Ett av de där sällsynta tillfällena då jag vill sätta en nolla i betyg.

Betyg: 1-

Uwe Boll skulle vara stolt.

Betyg: 1

En käck liten poster för Happy Endings, där olika livsberättelser vävs ihop i indiestuk med tillhörande förklarande texter. Skådespelarlistan med bland annat Lisa Kudrow, Maggie Gyllenhaal och Laura Dern förborgar, men trots ett ganska välskrivet manus och persongalleri når inte Don Roos ända fram med sin film. Allt för ofta känns den som en utdragen tevefilm från Hallmark, fast av något högre kvalitet; en nedklippning till cirka nittio minuter skulle göra mycket. I slutändan(!) är detta ändå en positiv och varm dramakomedi som jag kanske inte skulle rekommendera starkt men som jag inte ångrar att jag sett.

Betyg: 3

Slucajni zivot klockar in på strax över timmen och blev Ante Peterlics enda långfilm. Den utspelar sig under några dagar, under vilka två vänner vandrar runt på måfå i Zagreb - ett slags slumpmässigt liv som den passande engelska titeln Accidental Life antyder. En charmig, senkommen nya vågen-film med ett svängigt jazz-soundtrack, fina öststatsvyer och Jarmuschkänsla.

Betyg: 3+

Duktiga Alejandro Amenábar både regisserade, skrev manus och komponerade musiken till Abre los ojos, hans andra långfilm efter Tesis. I centrum står den framgångsrika och snygga unga César som bor i Madrid. Han har allt han vill ha, inklusive en flirt, Sofía (Penélope Cruz). En dag försöker hans svartsjuka ex ta livet av sig genom att krascha sin bil med honom i den och Césars ansikte förstörs. Strax därpå dyker hon mystiskt upp, påstår sig vara Sofía, och kan bevisa det.

Abre los ojos betyder "öppna dina ögon" och är en återkommande fras i filmen, som svävar i ett slags drömland där det aldrig går att veta vad som är verkligt eller inte förrän slutet. Fyra år senare gjorde Cameron Crowe en remake där Tom Cruise i princip spelar sig själv, och den såg jag faktiskt först. Den bleknar dock i ljuset av originalet, även om Vanilla Sky inte är någon direkt usel film. Abre los ojos är en mycket bra science fiction som jag kan rekommendera starkt.

Betyg: 4

Futureworld är, inte helt oväntat, uppföljaren till dåtida succén Westworld från 1973. Nyligen framlidne Michael Crichton stod för regin för den första filmen, men var inte inblandad här, vilket syns på resultatet. Här har två journalister, Peter Fonda och Blythe Danner, fått ett scoop om att det råkapitalistiska konglomeratet Delos nya Futureworld kanske inte fungerar så perfekt som de vill ge sken av.

Istället för den första filmens äventyrliga anda är det här mer en slags detektivhistoria, men Fonda och de härliga sjuttiotalsmiljöerna väger upp en del av bristerna (som Danners irriterande röst). Yul Brunner gör i sin sista roll ett kort återbesök som pistolman och som kuriosa kan nämnas att Futureworld var den andra filmen efter Westworld som använde en slags primitiv CGI.

Betyg: en "tacky" trea.

Delta Pi eller Mugsy's Girls, som den även kallades, börjar som ett dåligt teveprogram från åttiotalet och därifrån går det mest utför. Laura Branigan, en av dåtidens stora sångerskor som tyvärr dog alldeles för tidigt, spelar i sin första och näst sista långfilm den ärtiga tjejen Monica. Hon och hennes medföreningssystrar har problem med ekonomin och föredrar fester framför studier.

En dag ser de en annons för gyttjebrottning i tidningen och bestämmer sig för att delta. Föreningsmamman Mugsy (mystanten Ruth Gordon från bland annat Harold och Maude i en av sina sista roller) ställer givetvis upp som lagledare. Delta Pi är åttiotalscamp på hög nivå med billig humor, soundtrack på porrfilmsnivå och lite gyttjebrottning på sidan av. Betyget? En intvålad tvåa.

I den tredje och sista delen av Tammy-trilogin har den äldre damen (Beulah Bondi) som Tammy tog hand om i förra delen blivit dålig och lagts in på sjukhus. Tammy följer självklart med och börjar arbeta som assistent. Det dröjer inte länge innan hon blir kär i en ung läkare (en ung Peter Fonda i sin långfilmsdebut) och som vanligt känner sig lite bortkommen i sin nya miljö, samtidigt som hon hjälper folk att få nya perspektiv och löser konflikter. Här har Sandra Dee hårdragit sin karaktär till bristningsgränsen och jag börjar bli ganska mätt på trilogin, så betyget landar återigen på en svag trea.

Rykten säger att actionkungen Michael Mann inte vill kännas vid sin brittiska produktion The Keep och att den därför inte släppts (eller kommer att släppas) på DVD - därför fick jag se den på gammal god video. Detta är en bisarr och förvirra(n)d(e) historia om nazister som vaktar ett citadell i Rumänien där en farlig demon sägs hålla till. När den släpps lös måste nazisterna mycket motvilligt anlita en judisk professor (en "ung" Ian McKellen) som säger sig vara den enda som kan hjälpa dem.

Tangerine Dream står för det väldigt åttiotalistiska soundtracket, och hela filmen är nästan som en stiliserad musikvideo med starka effekter, färger och vinklar, som man kan förvänta sig från en nybakad regissör. Nu var dock Mann inte helt nybakad så jag kan förstå att han inte är särskilt nöjd med resultatet, men som surrealistisk åttiotalsrulle blir betyget en syntig tvåa.

Se även: Thief från 1981, en mer sammanhållen actionrulle med samma sköna åttiotalskänsla.

Den egensinniga Nicolas Roeg, en av mina favoriter, regisserade 1983 den här historian från en roman. Rollistan imponerar med Gene Hackman i spetsen som Jack McCann, en arktisk utforskare som bokstavligt talat hittar ett berg av guld efter många års ensamt letande. Flera år senare lever han i lyx på en karibisk ö som han äger. Hans rikedomar her honom ingen ro och han måste hantera Helen, hans uttråkade och alkoholiserade fru, och sin dotter Tracy som har gift sig med en karriärist (Rutger Hauer) som på många sätt liknar honom. Samtidigt vill maffian åt hans ö för att bygga ett kasino och han dras djupare in i olika konflikter.

Eureka är en labyrintisk och lång film som skiftar mellan genialitet och knepighet trots att skådespelarna gör så gott de kan. Roegs bildkompositioner är som alltid sevärda, men ockultisminslaget fungerar inte riktigt. Efter två timmars bitvis effektsökande film med doft av dyr såpopera ropar jag knappast "Eureka" - detta är på många sätt ett "flawed masterpiece" i klass med Quintet av Robert Altman. (Man kan för övrigt spekulera i om Paul Thomas Anderson hämtat lite inspiration till There Will Be Blood här.)

Betyg: 3-