September (1987)
September kom året före Another Woman och här spelar Mia Farrow Lane, en kvinna som återvänt till sitt barndomshem i Vermont för att återhämta sig efter ett psykiskt sammanbrott. Hon har en sommarromans med en författargranne och har planer på att återvända till New York för att återuppta sitt gamla liv. Snart svalnar författarens känslor för henne och hennes mamma anländer med ett oväntat besked.
Under ett långt höstdygn, både på året och i deras liv, samlas några människor i huset. Det dröjer inte länge innan Lane fastnar i ett nät av manipulation och passion. För att klara sig ur situationen som uppstått måste hon konfrontera en fruktansvärd hemlighet från det förflutna.
Efter att ha sett den första inspelningen tyckte inte Woody Allen att skådespelarna fungerade tillsammans och gjorde helt enkelt om filmen. Allt utspelar sig i samma hus och September liknar på en del sätt Interiors från 1978, fast här helt utan exteriörer(!).
Det blir ett ganska tungrott kammarspel som sågades av kritikerna, men som jag kan tänka mig växer vid en eventuell omtitt. Skådespelarna, särskilt Elaine Stritch som Lanes bitchiga mamma, gör alla bra insatser. Till slut blir det dock svårt att känna någon sympati med dem utan att istället tycka att de borde rycka upp sig och gå vidare i livet. Betyget blir en stabil trea.