Filmbilder

Ännu en svansång, här Olle Hellboms Rasmus på luffen. Jag har aldrig varit särskilt förtjust i vare sig honom eller Lindgren, men här gör han faktiskt en bra adaption och lyckas filma hela essensen av svensk sommar. Underbara Allan Edwall drar upp betyget till en stark trea.

Running on Empty (som för övrigt är en bra låt av Jackson Browne) är en av Sidney Lumet och River Phoenix bästa filmer.

Phoenix spelar Danny Pope alias Michael Manfield, sonen till ett par som sprängde ett napalmlaboratorium under Vietnamkriget och varit på flykt från FBI sedan dess. Nu börjar Danny bli vuxen och föräldrarna och han själv måste besluta om han ska fortsätta fly eller skaffa sig ett eget liv.

Lumet lyckas göra ett melodrama på pappret till en berörande och äkta filmupplevelse som jag kan rekommendera starkt.

Betyg: 4

Wittgenstein blev Derek Jarmans sista film och den handlar som man kan gissa om den kända filosofen Ludwig Wittgenstein. Det är en ganska teatralisk adaption som tar sig stora friheter och utspelar sig helt på en scen som badar i ljus medan kanterna och allt utanför ligger i mörker. Bertrand Russell och Maynard Keynes "deltar" också i den intressanta och vildvuxna filmen som trots sina brister är sevärd, särskilt om man är filosofiintresserad.

Betyg: 3+

Den andra delen i Teenage Apocalypse-trilogin introduceras som "A Heterosexual Movie by Gregg Araki". De heterosexuella(?) i det här fallet är Jordan White och Amy Blue, två ångestfyllda tonåringar som plockar upp en ung liftare, Xavier Red. Tillsammans reser de ut på en psykosfylld roadtrip genom USA fylld av sex och våld.

Utöver sexet och ångesten som den första delen kretsade runt är det även gott om svordomar och våld här, vilket inte är något problem i sig om det integreras i handlingen, men ofta känns det som Araki bara är ute efter simpel provokation. Fotot är stabilt och det finns en del intressanta inslag men sammantaget känns det som den svagaste delen i trilogin.

Betyg: 3-

Fyra år före murens fall regisserade relativt okände Wieland Speck Westler för västtyska ZDF. "Westlern" är Felix från Västberlin som blir kär i Thomas från Öst. Till en början besöker Felix honom regelbundet men han måste återvända varje kväll innan tolvslaget. Det dröjer inte länge innan de östtyska myndigheterna blir misstänksamma och Thomas bestämmer sig för att försöka fly till väst.

För att få så hög autencitet som möjligt - östberlinarna kunde ju se filmen på västteve - reste Speck till Östberlin och filmade olika scener med en 8mm-kamera utan ljudupptagning. På vägen tillbaka smugglade han ut olika vardagsvaror för att sedan filma scener med ljud i väst.

Westler är en sorglig och stillsam kärlekshistoria med tidig indiekänsla som jag kan rekommendera till alla som är intresserade av HBT-film och/eller det delade Berlin.

Betyg: 3+

Tatuerad Torso är den första i en Irene Huss-serie som hittills består av sex delar. Egentligen vet jag inte varför jag skriver om den här, men jag fick den för en tia och den är inte en del av en teveserie, så låt gå.

Den blodiga handlingen följer boken i mångt och mycket och adaptionen utmärker sig med låg budget, många klyschor och ett halvdant kamerarbete - men mellan lågvattenmärkena finns det faktiskt en del humor och spänning. Lasse Brandebys cigarillrökande chef och Angela Kovács kvinnliga titelpolis är stabila val i en annars ganska slätstruken rollbesättning.

Slutbetyget landar på en typisk tvåa, okej söndagsunderhållning, men inte mer.

Martin Ritt regisserade den här underdogfilmen om kvinnan med samma namn som titeln, spelad av Sally Field som vann en välförtjänt Oscar för sin insats.

Norma och hela hennes familj arbetar i en textilfabrik i södra USA. Alla arbetar för minimilön och utan några som helst rättigheter, tills en fackföreningsrepresentant kommer till den lilla staden för att försöka övertyga arbetarna och Norma att bilda ett fack. De går enorma motgångar till mötes men ger inte upp utan kämpar för sin sak.

Normas mod får mig att vilja skaffa både ett arbete och ett medlemskap i facket och trots en del överflödiga partier (och en väldigt tidsbunden om än välsjungen titelsång framförd av Jennifer Warnes, som också fick en Oscar) blir betyget en stabil fyra.