Filmbilder

Fatherland är förmodligen en av Ken Loach mest obskyra filmer, vilket är lite orättvist då den faktiskt har en del att säga.

Trevor Griffiths, även känd för att ha skrivit åt Warren Beatty för hans mastodontverk Reds från 1981, står för manuset. Det baseras delvis på den östtyska Gerulf Pannachs livsöde och det är också han som innehar en dämpad men välspelad huvudroll som "Klaus", vilket förstås skänker en viss autenticitet. I både filmen och verkliga livet är/var han en protestvissångare, något som i första delen snart drar åt sig uppmärksamhet från de östtyska myndigheterna. Han och några andra han umgås med förhörs och trakasseras under flera månader innan han till slut tillåts resa ut ur landet. Kvar tvingas han lämna sin, visserligen emotionellt avlägsna, fru och deras lilla son.

Efter att ha lämnat den förtryckande och sönderfallande kommunismen i öst reser han strax till London i väst, där den andra delen tar vid. I stark kontrast till det land han lämnat blir han nu istället exploaterad av skivbolag som vill kapitalisera på hans "avhopp" och utnyttja honom för billiga politiska poänger. Det är han inte särskilt intresserad av, utan ger sig istället ut för att söka upp sin far. Fadern, en konsertpianist, lämnade också honom och Östtyskland för många år sedan och lever nu ett anonymt liv i Cambridge. För att hitta honom tar Klaus hjälp av en fransk-holländsk journalist - som också är på drift på sitt sätt.

Fatherland är politisk på samma sätt som alla Loach filmer (den amerikanska titeln Singing the Blues in Red är väl vald), men på ett ganska balanserat sätt. Kritiken mot politik och samhälle riktar sig mot både västs ofta hänsynslösa kapitalism och östs stela kommunism. Samtidigt är det en reflektion över brutna familjeband, återföreringar och hur människor, oavsett sina åsikter, kan bli en slags fångar i sitt eget land. Trots sina poänger känns filmen bitvis något uppbruten och åldrad vilket kanske är en av anledningarna till att den setts av så få. Jag kan ändå rekommendera den till de som är nyfikna på Loach och Tysklands delning, som ju faktiskt är en ganska stor del av vår nutidshistoria.

Betyg: 3+

Lågbudgetfilmen The Wolves of Kromer adapterades från från en teaterpjäs, en slags parabel på homofobi och skvaller om bögar. Den utspelar sig i den lilla byn Kromer i norra England, där varulvar smyger omkring utanför husknutarna.

Två nya har just anlänt (modeller utan någon större skådespelartalang i slitna jeans och lössvansar) och orsakar uppståndelse bland de skenheliga invånarna. Bland dem är två äldre damer som planerar ett mord på en tredje för att sedan skylla det på nykomlingarna - och en jakt på dem inleds.

Idén är väl charmig, men utförandet lämnar en del att önska med sin amatörism (trots narration av Boy George!) och billiga videolook - jag hade kanske lite höga förväntningar.

Betyg: 2+

Pink Angels är en mycket märklig liten produktion. Handlingen avklaras fort: Sex tuffa motorcyklister samlas vid sidan av motorvägen för att planera en utflykt till Los Angeles. Men det här är inte vilket motorcykelgäng som helst: det är fullständigt galna bögar på väg till ett drag show-konvent och med känsla för BH, läppstift och höga klackar. Tänk Easy Rider regisserad av Greg Araki, men där alla är långt dragna parodier på sig själva. Man kan fråga sig vem publiken är, men milt underhållande är det (knappt). Betyget blir en popcornosande drive-in-tvåa.

Jag såg den för The Knifes soundtrack, okej?

Betyg: 1

Ari Folman, regissören till Waltz with Bashir, var själv med i Israels invasion av Beirut 1982, och gjorde filmen som en slags uppgörelse med sig själv och ett försök att minnas vad som egentligen hände. Till sin hjälp har han intervjuat sina medsoldater som var med vid invasionen och alla har de olika syn på vad som egentligen hände.

I filmen blandas (upplevda) händelser med rena dagdrömmar och man förstår varför Ari valt att animera (i mycket välgjord Flashanimation!) istället för att använda det filmade material animationen är baserad på direkt. Stilgreppet fungerar - för att titta på "pratande huvud" blir faktiskt ganska trist i längden - och hur filmatiserar man egentligen en dröm? De sista minuterna består dock av arkivmaterial från tiden, en passande avslutning som tar oss tillbaka till verkligheten.

I början rusar en flock aggressiva hundar fram genom gatorna och tittar upp mot ett ensligt fönster där Ari själv sitter och ser ner mot dem. (Vi får senare veta att han fick i uppdrag att skjuta de hundar som kunde skälla och på så sätt avslöja honom under hans uppdrag). I en annan återkommande drömscen vadar han och hans medsoldater nakna i vattnet mot Beiruts strand medan lysraketer faller ned ovanför dem.

Ari konstruerar sin film som en drömsk dokumentär, som försöker reda ut hur massakern kunde ske, varför ingen stoppade den och om han och de andra soldaterna egentligen var medvetna om vad som hände. Svaren varierar som sagt, och de presenteras som animerade drömmar och segment, ofta lite milt cyniskt satta till populära popdängor från tiden, som OMD:s Enola Gay. Slutsatsen blir att någon universell sanning om vad som egentligen hänt, och varför, är omöjlig att komma fram till. En journalist frågade Ari om han gjort filmen som en slags terapi. Jodå, svarade han, men det var i så fall en ganska usel terapi; han hade egentligen inte kommit fram till några nya svar.

Och så är det väl, det finns inga enkla lösningar eller svar i ett krig och i slutändan är det förstås de enskilda soldaterna som får ta det största ansvaret och bära den tyngsta bördan. Utredningar och ursäkter från det invaderande landet - i det här fallet Israel - är ganska enkla för makthavarna (Ariel Sharon förklarades som "indirekt ansvarig" och fick avgå), men desto svårare för soldaterna. De upplever kriget och massakern på nära håll och kommer hem skuldbärande och traumatiserade, oftast utan att få någon hjälp eller stöd, och förväntas att gå vidare som om inget har hänt.

Andra har tolkat Waltz som en stark kritik mot Israel i sig, men den är snarare det är en mycket stark frågeställning och kritik till de blodiga krig som fortfarande pågår i vår tid. Som sådan är den knappast politisk, även om politik är inblandad, utan en film som alla kan se och kanske lära sig något av oavsett sina personliga åsikter. Själv gick jag och fick lite välbehövlig påläsning om händelsen efteråt. Varken Ari eller vi får kanske några klara svar, men däremot en mycket stark filmupplevelse, som jag kan rekommendera varmt - betyget blir en välförtjänt fyra.

Se även:
• Apocalypse Now
• Zozo

Anything Else avrundade kvällen, en romantisk komedi (jag avskyr genren, men det är ju Allen!).

Jason Biggs, ett märkligt val, spelar en ung komikförfattare som är ihop och bor tillsammans med med hysteriska/neurotiska Christina Ricci (inte en av mina favoriter) i New York. Woody Allen spelar till skillnad från i Another Woman med i filmen, här i rollen som en äldre mentor. Påfrestande Danny DeVito är också med på ett hörn, som Biggs överbetalda agent.

Tillsammans genomgår de en rad dråpliga och romantiska förvecklingar, allt förvisso genomsyrat av Allens neurotiska och vassa stil, men det hela faller ganska platt i slutändan. Ibland känns det dessutom nästan som att man tittar på tre olika versioner av Allen och idéen med att bryta den tredje väggen med jämna mellanrum fungerar inte något vidare, kanske på grund av ovana skådespelare.

Betyget blir en ganska skakig tvåa, detta är inget som sticker ut ur mängden, men som duger att se en lat ledig dag.

En film från Woody Allens Bergmanperiod fick inleda kvällens "double feature".

Här spelar Gena Rowlands en medelålders filosofiprofessor som just fyllt femtio och gift om sig med en doktor, mer för smidighetens skull än kärlekens. Hon håller på att skriva en bok och har hyrt en andralägenhet för att kunna koncentrera sig bättre på sitt arbete. Den ligger ovanpå en psykiatermottagning och genom den gamla ventilationen hör hon alla samtal som hålls.

Hon intresserar sig särskilt för Hope, en deprimerad, gravid kvinna (Mia Farrow) och kommer så småningom att träffa och samtala med henne. Samtidigt umgås hon med andra i sin och sin mans relativt välmående vänkrets. Frågan är bara om de verkligen är hennes vänner? Genom att lyssna och samtala upptäcker hon under filmens gång sig själv på många sätt och lyckas gå vidare från en punkt där hon på många sätt fastnat.

Another Woman är kort men intensiv och ganska högtravande på sina ställen. Det behöver inte nödvändigtvis vara negativt, men ibland blir så intellektuellt och ångestfyllt att man nästan fnissar till för att "öppna ventilen" och jag kommer inte ifrån känslan att Allen kanske försöker lite för mycket. Samtidigt är det ett mänskligt drama om att upptäcka sig själv och gå vidare och som sådant får det en stark trea i betyg.

Jag har just börjat blogga på Pricerunners filmblogg vilket kommer leda till lite fylligare recensioner även är några gånger i veckan. Här kommer den första!

En lanthandel i Provence fick oväntad framgång hemma i Frankrike i slutet av 2007. Den gick upp på bio i Sverige för ungefär ett år sedan och finns att hyra och köpa sedan en tid. Regissören Éric Guirados sägs ha förberett sig för denna, hans andra, film genom att följa och göra små filmporträtt av resande försäljare under arton månader.

Huvudpersonen i filmen, Antoine Sforza, lämnade som tjugoåring sin lilla uppväxtby för Paris, där filmen tar sin början med en super 8-hemfilm och melankolisk musik. Antoine är på väg till sjukhuset, där han får beskedet att hans far, en resande lanthandlare, har lagts in efter en stroke.

Han åker motvilligt tillbaka till byn tillsammans med Claire, en kvinnlig bekantskap som han älskar men är rädd att binda sig till och tar med stor tveksamhet över faderns lanthandelsutkörning. Medan Antoine är snorkig och kort mot kunderna på samma sätt som han var på restaurangen där han arbetade i Paris, är Claire betydligt mer intresserad och vänlig.

Hon målar den lilla bussen i glada färger, döper den till "den flygande lanthandeln" och får fart på både affärsverksamheten och deras relation, åtminstone en kort stund. Samtidigt är de familjära relationerna spända, särskilt med Antoines bror och om möjligt än värre med fadern, som avskyr honom. När han blir utskriven och kommer tillbaka till byn blir situationen snabbt värre.

I filmen blandas det dagliga lanthandelsarbetet med sina udda och lite gemytligt tokiga kunder och vackra naturvyer med familjens konflikter, som legat och grott länge. Antoine har också egna problem han inte tagit itu med, som han döljer under ett kallt och hårt yttre. Ett tag ser det ganska mörkt ut för båda parter, men genom samtal, och vem vet, kanske lite frisk lantluft lyckas man lösa ganska mycket.

En lanthandel är ingen djup film och utger sig inte heller för att vara det. Vi kan ganska enkelt räkna ut flödet och vad som kommer att hända med Antoine och familjen och trivas med den insikten, samtidigt som den franska landsbygden och de udda kunderna ger filmen värme och humor. Det naturbelysta handkamerafotot i 16mm och den naturnära, mobila lanthandeln ger lite rustik indiekänsla och jag kan rekommendera filmen som en charmig fransk feelgood-bagatelle som passar utmärkt en grådaskig vårvinterkväll!

DVD-produktionen är som den brukar vara från Folkets Bio - avskalad men välgjord. Både bild, ljud och text har behandlats bra men det finns inget extramaterial - och frågan är om en sådan här film egentligen behöver något.

Claire, Antoine och "den flygande lanthandeln".

Betyg: 3

Huvudpersonen i Mandragora är sextonårige Marek (Mirek Caslavka), som lämnar sitt dystra småstadsliv för de vackra men förrädiska gatorna i Prag. Han lockas av en hallick att sälja sin kropp till de många turister som flockas till staden. Marek och hans vackra, gatusmarta kompis David beslutar att gå in i kötthandeln på egen hand. De dras ner i en helvetiskt värld där instinkten att överleva är deras enda hopp.

Mandragora är en tragisk filmberättelse med fint foto (som tyvärr inte görs rättvisa av den usla DVD-utgåvan). Skådespelarinsatserna (många var amatörer som själv var prostituerade), klippningen och musikläggningen lämnar dock en hel del att önska och betyget landar på en trea.

En familjefilm leder till en annan, i det här fallet The Last Unicorn från regissörduon Rankin/Bass om en enhörning som leder kampen mot en ondskefull kung som vill kidnappa all världens enhörningar. Röstlistan är imponerande med namn som Alan Arkin, Jeff Bridges, Mia Farrow, Angela Lansbury och Christopher Lee, vilket förvisso inte säger något om kvaliteten. Den är ganska hög, även om animationen är lite väl gullepluttig ibland och det tidiga åttiotalet ligger som en våt filt över allt (vilket inte gör mig så mycket personligen).

Betyg: 3