Filmbilder

Leopoldo Savona gjorde en del obskyra spaghettiwesterns under sexiotalet. Killer Kid kom samma år som El Rojo (som jag sett, men inte skrivit om) och handlar om en armékapten som låtsas vara en bandit för att avslöja vapensmugglare. Av de två gillade jag El Rojo med Richard Harrison som hämnare bättre än det här mexikanska revolutionshopkoket, som får en al dente-tvåa.

Jag fortsätter på drive-in-banan med Cindy and Donna.

Filmen inleds på bästa manér med en anknytande och aningen bisarr låt ("When will you put your toys away and give your love"?!). Titelns Cindy och Donna är halvsystrar, med samma gnabbiga och trashiga mamma (vars skådespelerska själv kommenterat sin insats på IMDb), men med olika pappor. När Cindy ser Donna ha sex med hennes pappa går det snabbt utför för henne: hon börjar med att röka på med sin kompis Karen och hångla vilt med henne. Samtidigt börjar Donna vakna sexuellt allt mer och har ihop det med tre(!) unga killar. Snart blir Cindy förförd av Donnas pojkvän, men när Donna upptäcker dem gulla i sängen kastar hennes pojkvän ut henne och tragedin är ett faktum.

Cindy and Donna är en riktigt sleazig historia som tyvärr dras ner av inslag som inte känns helt fräscha i dag, titelsången ger till exempel en fingervisning för att inte tala om alla frustande, svettiga män som gör vad de vill med kvinnorna i filmen utan att de förstnämnda protesterar det minsta. Den gnabbiga trashmorsan och den tidiga sjuttiotalskänslan tillsammans med ett ganska genomtänkt soundtrack höjer betyget till en tveksam tvåa.

Drive-in-vibbarna kommer direkt i Malibu High med musik som låter hämtad ur ett dåligt barnprogram från sjuttiotalet och något som ser ut att vara inspelat fem år före 1979. Jill Lansing (i sin tydligen enda roll) spelar med dubbelhaka och tio år för gammal high school-tjejen Kim Bentley som raskt förfaller från att ha sex till lärare till knark, prostitution och en karriär som lönnmörderska(!) efter att hennes pojkvän dumpat henne. Malibu High är en härlig studie i stelt skådespeleri, amatörmässigt foto, några av de värsta sexscenerna som grasserat vita duken och ett fruktansvärt soundtrack - och i sitt sammanhang får den förstås en hångeldrypande tvåa.

Se även: Thriller - En grym film

Being There, eller Välkommen Mr Chance! som den fick heta på svenska, skulle komma att bli Peter Sellers svansång (sista film) och också en av hans mest finstämda och lågmälda. Här spelar han Chance (vi får aldrig veta hans riktiga efternamn), en efterbliven och vänlig medelålders man som arbetar som trädgårdsmästare och bor hos en äldre man. När han dör flyttar hembiträdet till ett ålderdomshem och strax kommer en advokat och säger att även Chance måste flytta. Problemet är bara att han aldrig varit utanför husets väggar så länge han kan minnas och inte har en aning om hur livet ser ut förutom det han sett på teven, som han alltid har påslagen och tittar på när han inte är i trädgården.

Han ger sig ut på Washingtons gator och stöter ganska snart på ett gäng som hotar honom - då försöker Chance helt enkelt stänga av dem med sin fjärrkontroll som han tagit med sig i fickan. Efter en lång promenad stannar han till slut upp vid ett skyltfönster med teveapparater där en av dem visar en livebild av honom från en videokamera, något han inte förstår. Han rör sig konfunderad bakåt och står till slut vid trottoarkanten, när en bil backar på honom och han fastnar med benet. I bilen sitter den rika industrimagnaten Rand (Melvyn Douglas, som vann en Oscar för bästa biroll) och hans yngre fru (Shirley MacLaine). För att undvika besvär och skadeståndskrav får han följa med dem hem till deras enorma herrgård, där Rand har ett privat litet minisjukhus, eftersom han lider av anemi.

Chance fundersamma och ordfattiga uttryckssätt, tillsammans med den lyxiga kostym han ärvt av den äldre mannen, gör att han uppfattas som lugn och fattad och Rand fattar snart tycke för honom. Hans privatläkare är misstänksam, men håller cyniskt minen då Rand säger att Chance gjort tanken på att snart dö lättare. Snart möter Rand presidenten (han visar sig vara en av hans viktigaste bundsförvanter). Chance (vars namn misstolkats som högklassiga "Chauncey Gardner") deltar också i mötet och han uppför sig välartat som han lärt sig från teve. När presidenten frågar om hans idéer och tankar om framtiden börjar han prata om det enda han egentligen vet, trädgårdsarbete; hur säsongerna skiftar, om vikten av att förstå att hösten måste få ta sin tid innan våren och om att sköta sin trädgård.

Presidenten tolkar förstås plattityderna på sitt eget sätt och citerar Chance med viss omskrivning vilket leder till att den sistnämnde strax blir uppringd av journalister, inbjuden till pratshower och hoppar in som ersättare vid en fest hos en sovjetisk ambassadör, där han gör succé. Jag ska inte avslöja allt för mycket, men kort sagt är den simpla Chance på god väg mot en raketartad politisk karriär i Washington.

Being There är en lysande sjuttiotalsfilm från Hal Ashby, som tidigare bland annat gjort Harold and Maude, och en av de vassaste filmsatirerna genom tiderna. Som tittare kan man själv välja vad man vill läsa in i den, är det en politisk satir eller en parodi över television eller bara en väldigt bra komedi? Att vem som helst skulle kunna klättra på den politiska stegen kanske ter sig otroligt i början, men inte så märkligt i slutet och särskilt inte i ljuset av senare tiders utveckling med mediernas snuttifiering och till exempel president Bush. Är inte en president som bara svarar "ja" och uttrycker sig kort och luddigt en perfekt marionett?

Även om Being There är tidsbunden till slutet av sjuttiotalet växer den på många sätt bara med åren. Sellers tolkar tyst och stilla Mr. Chance i en av sina bästa roller; även de andra skådespelarinsatserna är starka. Särskilt slutet tål att diskuteras länge, även om eftertexterna som Sellers emotsatte sig starkt tyvärr drar ner intrycket något.

Filmens tagline är "Life is a state of mind", eller "Livet är ett sinnestillstånd". Visst kan det vara så - och oavsett det sinnestillståndet kanske det ibland räcker att bara "vara där". En bitterljuv film som jag kan rekommendera starkt.

Betyg: 5

Den viktorianska The Innocents var en av de sista svart-vita skräckfilmerna från Storbritannien - innan Hammer Horror tog över - och vilken film sen! Jack Clayton, en inte särskilt produktiv regissör som slog igenom med diskbänksdramat Room at the Top, regisserade efter Henry James spöknovell The Turn of the Screw och bland andra Truman Capote bidrog till manuset.

Deborah Kerr gör sin kanske bästa roll (det tyckte hon i alla fall själv) som den oerfarna och unga guvernanten Miss Giddens. Hon får kring sekelskiftet uppdraget att ta hand om två märkliga barn, Flora och Miles, i ett slottsliknande gotiskt lantställe. Barnens farbror som har vårdnaden vill helst slippa dem och ger henne hela ansvaret. Det dröjer inte länge förrän Miles blir hemskickad från sin internatskola för dåligt uppförande och Miss Giddens börjar se märkliga syner.

Det visar sig att den förra guvernanten hade ett förhållande med en tjänare i huset, som utnyttjade och misshandlade henne tills hon tog livet av sig genom att dränka sig i den närbelägna sjön. Tjänaren, som blev en slags förebild för Miles, dog strax därpå, och det är deras spöken Giddens nu ser, eller tror sig se. Hon tar på sig uppdraget att rädda barnen, som hon är övertygad om är besatta av den förre guvernanten och tjänaren, samtidigt som hon sjunker djupare ner i förtvivlan och oförklarliga upplevelser.

The Innocents är en atmosfärisk och fantastiskt filmad och ljudsatt historia som till skillnad från många andra i sin genre lämnar mycket öppet för tolkning samt vågar ha ett slut som sticker ut. Clayton använder djupt fokus, vinjetterat svart-vitt foto och slow motion för att förmedla en spöklik känsla utan att det känns uträknat eller överdrivet. Kerr ger allt i sin roll som guvernanten som ser spöken (eller kanske har psykiska sådana, det vet varken hon eller vi) och som vill göra gott, "även om det skadar de hon hjälper" och barnskådespelarna är riktigt duktiga och läskiga.

En del inslag kan jag tänka mig är mer kontroversiella i dag än de var när de filmades, som två ganska vuxna kyssar mellan Kerr och Miles, som hon ju tror är besatt av en äldre man. På sin tid visste man inte riktigt hur filmen skulle marknadsföras, vilket kan ses på affischen ovan. De flesta skräckfilmer var ju faktiskt "mysrysare" som man skulle kunna fnissa och skratta till, medan The Innocents är en helt annan slags film. Den fick inte heller något särskilt mottagande när den kom, men har kommit igen på sistone och växt med åren, som så många andra filmer som var före sin tid. En stark fyra.

Al Silliman Jr, bror till den Oscarvinnande manusförfattaren Stirling Silliphant, stod för regin av The Stewardesses som innehar flera rekord: den första 3D-sexfilmen, den första 3D-filmen filmad med en kamera och den 3D-film som dragit in mest pengar genom tiderna!

Nu innebär detta givetvis inte att det är en bra film. Tvärtom är det en riktigt sunkig historia om flygvärdinnor som inte gör något annat än att ta LSD, ägna sig åt (bland annat lesbisk) sex och intensiv onani med grekiska huvudlampor. Lägg till några vietnamveteraner, go-go-dansare och psykedelisk rock, blanda väl, och du har en fantastiskt campig exploitationrulle som Austin Powers säkert skulle betala dyra pengar för att se. Det gjorde jag som tur är inte själv, men det var ändå roligt att se en 3D-film igen och betyget blir en barrumpad tvåa.

Anton Corbijn har länge fotograferat kända band som just Joy Division, Depeche Mode och U2 och även regisserat en del musikvideor. Control är hans första långfilm, och en stark prestation. Fotot är i kontrastrikt svart-vitt, precis som hans kända foton på bandet och dess sångare Ian Curtis.

Sam Riley gör även han en (enastående) långfilmsdebut och är ofta skrämmande lik den riktige Curtis. I filmen får vi följa honom och hans band under några få, intensiva år. Han gifter sig som 19-åring med Deborah Woodruff, vars bok Touching From a Distance manuset är baserat på, men tappar snart intresset. 22 år gammal blir han pappa och 23 år gammal tar han livet av sig.

Bandet Joy Division bildas som Warsaw efter att Curtis träffat några musiker på en Sex Pistols-konsert i Manchester. Snart byter de namn till Joy Division, som bordellerna de tyska soldaterna besökte under andra världskriget kallades, och spelar in en demo. Musikmogulen Tony Wilson ser ett av deras framträdande och erbjuder dem snart att framträda i hans teveprogram - och så småningom ett skivkontrakt för hans nystartade Factory Records.

Det dröjer inte länge innan de ger sig ut på en turné, där Curtis får ett av sina första epileptiska anfall. Läkarna vet inte hur de ska behandla honom utan skriver ut en medicincocktail med en lång lista biverkningar, och ordinerar mindre alkohol och mycket sömn. En dag kommer den belgiska ambassadarbeterskan Annik Honoré för att be om en intervju till ett fanzine och de två faller för varandra. Deborah blir alltmer övergiven samtidigt som Curtis blir sämre och får fler anfall, tills det bittra slutet (det sägs att han såg slutscenen av Werner Herzogs Stroszek innan han hängde sig själv).

Biografier är alltid en svår balansgång, eftersom de flesta tittarna dels antas ha ett intresse för den/de filmerna handlar om och dels förmodligen redan vet vad som kommer att hända från början till slut. Även om det förmodligen är en fördel om man är intresserad av Joy Division, tror jag faktiskt att även andra kan se Control och få ut något av det. Corbijn lyckas på många sätt destillera ner hela känslan av grått brittiskt sjuttiotal, postpunk-scenen kring Manchester, Curtis gradvisa försämring och känslan av förlorad kärlek till två timmar utan att man tittar på klockan en enda gång. Vi får en slags lektion i musikhistoria samtidigt som Control är ett mänskligt och tragiskt drama som har potential att beröra många.

Jag kan starkt rekommendera denna på sätt och vis poetiska biografi som varken glorifierar eller glamouriserar dem den handlar om, ett misstag som annars är vanligt. En stark fyra.

Se även:

• 24 Hour Party People, om Factory Records uppgång och fall.
• Joy Division från samma år, Grant Gees utmärkta om än något torra dokumentär.
• Last Days, Gus Van Sants intressanta och knepiga film om Kurt Cobain, en annan ung och plågad artists sista dagar.

Martin Scorsese inledde åttiotalet med ett par nattsvarta och satiriska komedier, den här och After Hours. Här spelar en av komikens stora mästare Jerry Lewis en talk-show-värd som tröttnat på sitt showbizjobb. Just då dyker wannabekomikern Rupert Pupkin, briljant spelad av Robert De Niro, upp och ber om hans råd. Han är en ganska pinsam och tragisk personlighet, som fortfarande bor hos sin mamma och övar sin usla komik mot kartongmänniskor i sin låtsastevestudio. Marsha, en stalkande talk-show-groupie (spelad av Madonnas dåvarande tjejkompis Sandra Bernhard), övertygar honom om en galen plan som givetvis är dömd att misslyckas från första början.

The King of Comedy fick, precis som After Hours, inget vidare mottagande när den kom men har växt i anseende med tiden. Även om filmerna knappast är jämförbara var de båda före sin tid och i ljuset av vad som hänt sedan dess blir särskilt King en förebådande vision. Alla inblandade gör riktigt bra prestationer, särskilt De Niro, vars Pupkinroll inte inbringar någon sympati över huvud taget, snarare en önskan om en stor skämskudde.

Det är lätt att göra en dålig film som får en att må dåligt eller skämmas, men desto svårare att göra en bra som framkallar samma känslor men samtidigt är minnesvärd och stannar hos en. Ser man King för att se en rolig komedi blir man kanske besviken, men med rätt inställning är det en solklar fyra och faktiskt en av Scorseses bästa prestationer, som bara växer med åren.

September kom året före Another Woman och här spelar Mia Farrow Lane, en kvinna som återvänt till sitt barndomshem i Vermont för att återhämta sig efter ett psykiskt sammanbrott. Hon har en sommarromans med en författargranne och har planer på att återvända till New York för att återuppta sitt gamla liv. Snart svalnar författarens känslor för henne och hennes mamma anländer med ett oväntat besked.

Under ett långt höstdygn, både på året och i deras liv, samlas några människor i huset. Det dröjer inte länge innan Lane fastnar i ett nät av manipulation och passion. För att klara sig ur situationen som uppstått måste hon konfrontera en fruktansvärd hemlighet från det förflutna.

Efter att ha sett den första inspelningen tyckte inte Woody Allen att skådespelarna fungerade tillsammans och gjorde helt enkelt om filmen. Allt utspelar sig i samma hus och September liknar på en del sätt Interiors från 1978, fast här helt utan exteriörer(!).

Det blir ett ganska tungrott kammarspel som sågades av kritikerna, men som jag kan tänka mig växer vid en eventuell omtitt. Skådespelarna, särskilt Elaine Stritch som Lanes bitchiga mamma, gör alla bra insatser. Till slut blir det dock svårt att känna någon sympati med dem utan att istället tycka att de borde rycka upp sig och gå vidare i livet. Betyget blir en stabil trea.

Blonda Playboykvinnan och drive-in-drottningen Claudia Jennings och brunögda Tara Strohmeier har huvudrollerna i den här exploitationrullen. Den ena är på flykt från fängelset och den andra är helt enkelt en bankarbetare som är trött på sitt småstadsliv och -jobb.

Tillsammans ger de sig ut på en dynamitsprängd bankrånsturné fylld med biljakter på bästa Roger Corman-vis (hans New World Studios distribuerade). Allting går dock inte alltid som man tänkt sig, vilket de bittert får erfara.

The Great Texas Dynamite Chase eller mer klatschiga Dynamite Women är en klassisk drive-in-film som ibland drar ut lite för mycket på biljakterna och försöker sig på lite romantik som inte riktigt fungerar. Betyget blir en charmig kulttvåa.