Filmbilder

Med tre distanskurser på gång samtidigt blir det inte mycket tid över till film, men en om dagen måste ju ses! Jag är så seg att jag nöjer mig med att sammanfatta den här med den otroliga svenska baksidestexten:

PUNKARE, ROCKARE, NEW WAVARE —
VÄLKOMNA TILL CITY.
SÅ LEVANDE ATT MAN KAN DÖ!

The City är stället i L.A. Det är där pulsen aldrig stängs av. På podiet dansar utkastaren, rena tjuren, med en av punkbrudarna. Snygg, långbent, sexig. Ställets regel nummer uno är att inte dras in till golvets mitt . . . håll ryggen mot väggen och ge aldrig, aldrig någon din högra hand . . . Breakdansarna knycker, vickar, svänger, vrickar med sexlamporna tända i ögonen. Punkarna stöter, stöter, stöter i feber-rus. The City är en röktät orgie i dans, våld och kokain. När du inte dansar slåss du för livet.

Cal är en av killarna som hittat vägen till City, han gör lyckan som utkastare, men tjejerna han stöter på tänder inte på honom, eller så ger dom honom världens överraskning i sängen. När hans gamla tjej dyker upp samlas hon in av hallickarna och sätts på tjack. När Cal skall försvara äran och stället blir det blodbad. Cal repar sig. Maffians söner kommer tillbaka. Till slut är det bara mellan dom och Cal striden står. Men han slåss för sig själv och för sin gamla tjej. Maffian bara för ett nytt ställe. Och Cal har blivit otrolig på "numb-chucks", de dödliga koreanska sammanbundna stafetterna. När pulsen varvar upp är Cal beredd . . .

Betyg: 2+

Det är lördag och dags för lite mer svensk sjuttiotalsfilm (tyvärr finns det nog inte tillräckligt underlag för att göra det till en tradition, men men). Hallo Baby är en bitvis självbiografisk historia om och med Marie-Louise De Geer Bergenstråhle. Regissören, hennes dåvarande man, sammanfattade den lilla handling som finns så här:

I en storstad växer en flicka upp. I filmens början är hon ett barn, i filmens slut har hon fött ett eget barn. I sitt liv i staden möter hon hela tiden nya människor i de mest skilda situationer. Människorna omkring henne spelar olika roller inför varandra. Flickan försöker att leva med i staden och hitta en egen roll. Filmen följer hennes växlande behov av auktoritet, självständighet och gemenskap.

Filmen fungerar inte alltid, men är av ett slag som inte görs länge, en riktigt fantasi- och flärdfull produktion på bästa De Geer-vis.

Betyg: 3+

Regissören Stewart Raffill har tryckt ur sig en hel del skräp genom åren, men den här sörjan om en äcklig rullstolsbunden snorunge som blir vän med en lika äcklig, bajsbrun utomjording (känner ni igen handligen från en annan film?) klår det mesta.

Utomjordingen, som heter Mac (tänk Big) älskar förstås Coca-Cola och allt annat som är skamlöst produktplacerat från början till slut (Ronald McDonald gör ett "gästframträdande" - jo tjena). Det här gillar inte ens målgruppen och då är det riktigt illa med tanke på vad barn sväljer med hull och hår. Årets hittills klaraste och svagaste etta!

Jules Dassin var en av flera franska regissörer som kom till Hollywood från Frankrike under andra världskriget och (ofta) gjorde stenhårda films noir. Här är en fängelse-noir om en intagen (Burt Lancaster) som tröttnar på det överfulla fängelset och en sadistisk fångvaktare (Hume Cronyn) och utformar en spektakulär rymningsplan.

Dassin ödslar inte en minut utan kör på från första minuten med den typiskt hårda 40-talsstilen och snabb dialog och skådisarna gör riktigt bra ifrån sig. En minnesvärd scen som David Lynch inspirerades av till Twin Peaks är när den tidigare nämnda fångvaktaren spelar Wagner på högsta volym för att dölja skriken från den fånge han misshandlar!

Betyg: 4

När man är trött och sliten är det skönt med en kortkort gammaldags mordgåta som utspelar sig i en stor gammal herrgård om natten med regn och åska utanför. Här ska en excentrisk miljonär fördela sin förmögenhet bland husfolk och släktingar då han inte kan hitta sin sondotter. Mitt i natten dyker två kvinnor upp som båda påstår sig vara den försvunna sondottern och mysteriet kan börja. En halvdammig och gammaldags rulle som dock fortfarande fungerar - betyget blir en trea.

1950 kom det här mexikanska melodramat som på senare år fått en ny, om än liten, publik. Ninón Sevilla spelar unga kvinnan Elena, som när hennes mamma rymmer med en ny man och hennes pappa tar livet av sig försöker skapa sig ett nytt liv i storstaden. Hon äter middag med en man som drogar hennes champagne och säljer henne till en bordellmamma. Elena blir en sensation, men hon planerar hela tiden att hämnas sina plågoandar.

Äventyrerskan kan ses på flera sätt: som camp, en slags mexikansk noir eller neorealism. Hur man än väljer att titta på filmen är det en underhållande såpig historia med fina musikaliska inslag. Som kuriosa kan nämnas att Andrea Palma i rollen som Rosaura även tillverkade hattar på fritiden - något Greta Garbo var väldigt förtjust i. I utbyte mot sina vackra hattar fick Andrea gratis skådespelarlektioner av Garbo vilket syns tydligt ibland.

Betyg: 4-

En av Hammers husregissörer, Roy Ward Baker, regisserade 1969 detta western-science fiction-hopkok om några skurkar som planerar att "kidnappa" en värdefull safirasteroid och kraschlanda den på månen.

Som så många andra i sin genre är den hopplöst och underhållande tidsbunden med en stor portion PVC-kostymer, syntetperuker och svängig sextiotalsmusik. Gillar man den här sortens "formidable aventura espacial" är det bara att tuta och köra - vilket jag gör och sätter en stabil tvåa.

I dag har jag bytt rum och flyttat saker nästan hela dagen, så jag tog den mest korkade film jag kunde hitta i arkiven - en riktig svengelsk kalkon av ökände Mats Helge. Här finns alla ingredienser: en biffig hjälte, gott om anskrämligt nittiotal och sunkigt syntharrangemang. Vad filmen egentligen handlar om är svårt att säga, men uselt är det.

Betyg: 1-

En härligt exploitativ amerikansk poster för den lika härligt skruvade brittiska sjuttiotalsproduktionen Death Line - en mysrysig skräckfilm med med Donald Pleasence i sitt esse, om ett kannibalistiskt tunnelfolk i Londons Underground. Rekommenderas varmt till alla kultfilmsälskare!

Betyg: 3-

Rena sjuttiotalsgaloren i bloggen, nu med Themroc, en anarkistisk, nästan dogmatisk, fransk satir utan dialog.

Michel Piccoli, en skådis med diger prestationslista, innehar huvudrollen som arbetaren med samma namn som avskedas och börjar leva som grottmänniska. Det innebär bland annat att han gladeligen ägnar sig åt incest och äter upp poliser när han är hungrig.

Detta är en film som inte liknar någon annan och betygsättningen blir svår, men än så länge får den en stark trea.