Giliap (1975)
Ett hopp ett år tillbaka i tiden till filmen som gjorde att Roy Andersson lade långfilmskarriären på hyllan i tjugofem år.
Giliap, om den melankoliske servitören med samma smeknamn, fick ett svalt mottagande när den kom även och även om den omvärderats något senare har den knappast fått samma anseende som till exempel En kärlekshistoria.
Efter att ha sett Anderssons övriga produktion kan man se på Giliap med nya ögon och inse att det faktiskt är en bra film som sticker ut jämfört med annan svensk, ofta ganska trist, sjuttiotalsfilm.
Ingmar Bergman intresserade sig för övrigt för regissören och skrev så här:
För mig är Roy Andersson ett inte helt okomplicerat kapitel. Jag har skrivit:
Jag tycker inte om Roy Anderssons produktioner. Det hindrar inte att jag beundrar hans dödsförakt, hans mod och hans omutliga genomförande av sina visioner. Dessutom gör han de bästa reklamfilmerna i världen.
Att utesluta Roy Andersson ur en sådan här lista av personliga skäl vore en fadäs. Jag såg om Giliap i somras. Det blandade intrycket kvarstår. Men restaureringen och den nya kopian är fantastiskt fin. Roy Andersson är en begåvad person och jag tänkte på honom nyligen när jag såg en fransk film, L'humanité, av Bruno Dumont. Där finns det som Roy Andersson vill åt men jag är inte så säker på att han någonsin når fram till det. Det handlar om att bry sig om människorna i berättelsen. Den franske regissören Dumont är uppenbart besatt av människorna, han älskar dem.
Betyg: 3+

lördag 14 februari, 2009 kl. 23:19
[...] Aki Kaurismäki har tillsammans med brorsan Mika stått för en dryg femtedel av Finlands totala filmproduktion under sina karriärer. Trots kvantiteten är de flesta av deras filmer är sevärda, så även denna av Aki. [...]