Filmbilder

Den andra filmen i kväll fick pris för bästa kostymdesign, vilket inte var så överraskande med tanke på att det är ett klassiskt kostymdrama. Susanne Bier skulle från början stått för regin men relativt okända Saul Dibb tog över.

Hertiginnan i fråga är Georgiana Cavendish, som har släktband med prinsessan Diana och liksom henne levde ett ganska tumultartat och tragiskt liv. Hon spelas av Keira Knightley som gör ett ganska bra jobb även om hon inte är en av mina favoriter. Även de andra skådespelarinsatserna är godkända, särskilt Ralph Fiennes som make och riktigt ärkesvin.

Kostymdrama tillhör inte min favoritgenre och filmen blir lite seg emellanåt, men betyget blir en stabil trea, här utan plus i kanten.

Jag tar en liten tjuvpaus i mitt uppehåll (som snart är över) med två filmer som nyligen var aktuella på Oscarsgalan och börjar med den här, en europeisk Woody Allen-bagatell med hans vanliga konstnärliga, neurotiska och rika personer som försöker finna mening med livet.

Det kanske låter negativt, men tvärtom, det är väldigt avslappnande att se Woodys välfungerande och -beprövade formula och bilderna från ett soligt Spanien får mig nästan att längta till sommaren. Penélope Cruz som vann en Oscar för bästa biroll ger den stabila trean ett plus i kanten.

Stockholm Marathon kan mycket väl vara den svagaste delen i Ekmanserien - långsamt och segt berättad och med om möjligt ännu uslare dubbning än Polismördaren. De sista tjugo minuterna är det enda som räddar den mycket svaga trean. Nu ska jag ta en paus från Beck och plugga, i mars blir det bättre och mer film!

Betyg: 3-

Polismördaren är en långsamt berättad historia där både foto och musik (Stefan Nilsson) har fått sig ett uppsving från Polis polis potatismos. Tyvärr är dubbningen katastrofal och vissa skådisar håller inte riktigt måttet, men som en nittiotalsskildring av ett mord och svensk glesbygd är det en klart godkänd del i Ekmanserien.

Betyg: 3

Med Milk, som jag i kväll såg förhandsvisningen av, är Gus Van Sant åter i form efter steadicamonanin med Elephant, märkliga Last Days och överarbetade skejtfilmen Paranoid Park.

Jag och förmodligen många med mig kände inte till så mycket om Harvey Milk, som gjorde enormt mycket för HBT-rörelsen i San Francisco och USA under relativt kort tid. Milk är både tankeväckande och tänkvärd och även om vissa stilgrepp inte fungerar så bra är den helt klart en av förra årets - och Sean Penns - bästa filmer.

Jag ser fram emot att läsa på om både Harvey och HBT-historia samt se dokumentären The Times of Harvey Milk som inspirerade Gus. Gå och se!

Betyg: 4+

Polis polis potatismos är den andra delen i serien med Gösta Ekman som Beck. En habil produktion - särskilt jämfört med den senare teveserien - med väl avvägda doser humor, samhällskritik och spänning. Sen är det förstås en bonus med scenerna från Malmö för en gammal gåsapåg som jag. SF:s DVD-produktion är tyvärr som den oftast brukar vara erbarmerlig vilket framgår av titelkortet ovan. Betyget blir en stabil trea.

Sherlock Holmes är den enda stumfilmen om den kända detektiven med samma namn som överlevt. Den återfanns på sjuttiotalet och släpptes sedermera på video. Holmes anlitas här av prins Alexis, som står oskyldigt anklagad för att ha stulit en större summa pengar, något som egentligen den ökände skurken Moriarty står bakom.

Mycket mer handling än så står inte att finna och det hela känns mest som en lång transportsträcka med murrig och mörk bild samt trista skrivmaskinstextkort som blir ganska tröttsamma att läsa efter en stund. Dessutom består det musikaliska ackompanjemanget av slumpmässig klassisk musik som passar rätt illa.

Det är lite synd att detta är den enda stumma adaptionen som överlevt, men de många välkända skådespelaransiktena och det faktum att jag sett sämre gör att betyget blir en tvåa.

Aki Kaurismäki har tillsammans med brorsan Mika stått för en dryg femtedel av Finlands totala filmproduktion under sina karriärer. Trots kvantiteten är de flesta av deras filmer sevärda, så även denna av Aki.

Molnen på drift är ett par i yngre medelåldern som bor i en sliten, himmelsblåmålad lägenhet med möbler och TV på avbetalning. Kvinnan arbetar som hovmästare på en sliten restaurang som bara de äldre stamkunderna fortfarande besöker och mannen som spårvagnsförare. Det är ekonomisk kris efter Sovjetunionens fall och det dröjer inte länge innan båda blir arbetslösa och sakta "klättrar" neråt på samhällsstegen.

Aki berättar historian långsamt i långa tagningar och uttonande sekvenser - det är lätt att dra jämförelser med Roy Andersson vilket kan vara vanskligt - men det är absolut inga negativa sådana. Har man sett fler filmer av regissören är det lätt att känna igen sig vilket har sina både för- och nackdelar. De förstnämnda överväger dock och även om det bitvis nästan blir för mycket misär och uttoningar landar betyget på en stabil fyra, Moln på drift ligger helt klar i toppskiktet av Akis produktion.

Tretton år före mästerverket(?) Låt den rätte komma in regisserade Tomas Alfredson den här filmen om den eviga oskulden Bert. Till skillnad från Sunes sommar minns jag några fragment från Bert och jag tycker nog lite bättre om denna, med sin stiliserade, surrealistiska tonårsvärld och sina vuxenkarikatyrer.

Betyg 2+

Tro det eller ej, men det här är faktiskt första gången jag ser den här filmen. Inte för att jag missat något - den är mer som en lång samling sketcher än en långfilm. Peter Haber bär upp filmen på sina axlar och jag är svag för svensk sommar så betyget blir i alla fall en tvåa.

Betyg: 2