Filmbilder

I den sista och bästa filmen i MPI:s filmbox spelar en av mina skådespelarfavoriter James Mason en kirurg som opererar en liten flicka och blir kär i hennes mamma på kuppen. De är båda gifta men inleder ändå en hemlig romans som slutar abrupt när mamman blir brutalt mördad. Mason är inte nöjd med den officiella utredningen och bestämmer sig för att ta saken i egna händer vilket givetvis slutar tragiskt enligt konstens alla regler.

Livet i mina händer innehåller alla de rätta ingredienserna för en brittisk noir och även om den inte är helt utan brister är den klart sevärd. Greppet att låta Mason berätta sina handlingar i tredje person är intressant och fungerar bättre än man kan tro. Tyvärr är det den bildmässigt svagaste överföringen från boxen och jag hoppas att den släpps igen någon gång i bättre kvalitet.

Se även: Kort möte (1945), David Leans romantiska mästerverk med liknande stämning minus ett mordmysterium.

Betyg: 4-

I februari 1958 reste det första japanska forskarteamet till Antarktis. Med sig på resan tog de femton slädhundar som hjälpte dem på färden, men på grund av det hårda vädret var de tvungna att retirera med helikopter och lämna kvar hundarna inför ett andra forskarteam, som dock inte kom. Hundarna fick klara sig själv tills två av forskarna återvände efter nästan ett år och den här filmen dokumenterar den tiden. Den tog nära tre år att spela in och Hokkaidō fick stå modell för Antarktis.

Det är både spännande och sorgligt att följa hundarnas kamp för överlevnad och de storslagna vyerna och musiken av Vangelis är imponerande. 2006 släppte Disney en remake, Eight Below, som visserligen är bra, men inte riktigt når upp i samma klass. Jag rekommenderar filmen varmt(!) och den finns att köpa på DVD med engelsk text från yesasia.com för cirka 100 kronor inklusive frakt.

Betyg: 4+

Ken Russell är en mycket intressant och märklig regissör, som bara gjorde mer och mer bisarra och osammanhängande filmer ju äldre han blev (han är dock inte död än). Han har gjort flera filmer om kända kompositörer och hans filmversion av The Who:s rockopera Tommy är relativt välkänd.

Denna "biografi" (från samma år!) har taglinen "It out-Tommy's 'Tommy'" vilket sannerligen stämmer. Liszt spelas även här av The Who:s sångare Roger Daltrey och framställs som en barock popsångare som framträder inför skrikande, viktorianska tonårsfans. Däremellan får vi bland annat se Ringo Starr som påven, exploderande ånglok, stumfilmsparodi och mycket naket och sex i nära två timmar.

Det är fullständigt over-the-top mer eller mindre konstant och betyget kan inte bli annat än en svag trea (det blir något tröttsamt i längden).

I den kanske mest exploitativa och våldsamma filmen från Shaw Brothers smugglas illegala invandrare in från Kina till Hongkong där de tillfångatas av ett gäng och våldtas, torteras och mördas. Detta är fullständigt sjuk exploitation med en slutscen som får Den sista färden att se ut som dagis och stora likheter med Salò. Jag är mållös.

Betyg: 3-

Sci-Fi-temat fortsätter med denna något bortglömda 50-talsrulle om en man som får en ny TV att hålla honom sällskap medan hans fru hälsar på sin syster. Det är inte vilken TV som helst och mannen får motvilligt finna sig i att först bli serverad, sen intimiderad av vad som visar sig vara en ondskefull robot sänd från framtiden (Terminator, någon?). Nu måste han samla all sin list för att förstöra robot-TV:n innan den förstör honom och tar över världen (här kan man förstås läsa in den sedvanliga 50-talskommunismrädslan). Tyvärr urartar det hela lite mot slutet men fram tills dess är detta en underhållande och välgjord satir. Titelns "Twonky" är för övrigt ett annat namn för något som är oförklarligt.

Betyg: 3

Turkarna hade en fäbless för nollbudgetremakes på amerikanska filmer under 70- och 80-talet, givetvis helt utan respekt för allt vad copyright innebär. Således kan man se och förundras/förfäras över turkiska kopior på Star Wars, Stålmannen, James Bond och en uppsjö andra filmklassiker. Här har vi en rip-off från tidigt 80-tal på Spielbergs E.T. och jag sammanfattar min recension på klassiskt filmpostervis:

SE när E.T. bläddrar i en porrtidning!
FÖRUNDRAS över när han fiser ett stort gasmoln!
NJUT av en fantastisk färd över Istanbul i en barnvagn!
TA BORT bokstaven "i" på slutet av titeln, och du har mitt omdöme på denna film!

Betyg: 1-

En bra tumregel är att ju fler alternativa titlar en film har, desto sämre är den. Den här amatörmässiga produktionen som man kan tänka sig visades på den lokala drive-in-biografen har hela fem: Coven, Demon Master, Demon Tower, Master of Evil och The Devil Master. Filmens flortunna handling kretsar kring en djävulsdyrkande krets hippies som uppkallar en demon från helvetet, vilket räcker i ungefär 20 minuter.Resterande 50 minuter fylls ut med meningslös dialog (som är så dåligt inspelad att man knappt hör den), flummande och lite karate till tonerna av fruktansvärt synth-plink-plonk. Detta är inte riktigt så dåligt att det inte ens blir underhållande, men inte långt ifrån.

Betyg: 1+

Shakespeares Macbeth har satts upp otaliga gånger men denna minimalistiska TV-adaption från Thames Television med Ian McKellen och en hysterisk Judi Dench är en av de bästa (som jag sett i alla fall). Rekommenderas!

Betyg: 4

Solaris är Steven Soderberghs remake av Andrej Tarkovskijs klassiska sci-fi från 1972. Jag hade inga höga förväntningar från början och de infriades inte heller, detta är filmproduktionsmässigt ett habilt hantverk, men också en fullständigt onödig och överflödig remake med CGI som redan känns föråldrad. Se istället Soderberghs Sex, lögner och videoband från 1989, en betydligt bättre och intressantare film även om den inte tillhör samma genre.

Betyg: 2-

Tre unga rullskridskoservitriser blir av med sina jobb på en drive in-diner när ägaren kastar in handduken, och de bestämmer sig för att ta över den. Allt går bra tills en ondskefull affärsman vill riva dinern och bygga en bensinstation istället, men tjejtrion kämpar emot.

Så kan man summera handlingen i denna något udda anka i sexploitationgenren regisserad av en kvinna och med för genren ovanliga feministinslag. (Självklart även med ingredienser som disco, stjärn- och hjärtövergångar och Star Wars-inspirerat intro.) En ganska underhållande "late night movie", varken mer eller mindre.

Betyg: 2