Filmbilder

Lucio Fulci är mest känd för sina geggiga skräckfilmer och en och annan giallo, men 1975 gjorde han denna spaghettiwestern om fyra småtjuvar, tre män och en kvinna, som vandrar genom Utahs vilda västern och jagas av en sadistisk bandit.

Filmen är producerad i Italien men dubbad på engelska, förutom några nyligen återfunna bitar. Fotot är fint men historian känns det som jag sett ett antal gånger förut och det är inget som direkt står ut bland hundratals andra liknande italienska produktioner. Dessutom känns det mer som att filmen är inspelad 1965 än 1975 och den märkliga countrypopen passar illa.

Fulci kommer nog bäst till sin rätt i skräckgenren, även om han inte är någon mästare där heller.

Betyg: 3-

Det blir mycket TV nu i dagarna, men det är väl inget fel med det? Fassbinders TV-filmsadaption av Ibsens "Dockhuset", är en avskalad och stilfull TV-produktion som tyvärr bevarats i erbarmerlig kvalitet och möjligen är lite för lång.

Betyg: 3+

På en väns inrådan såg jag detta julavskräde. Handlingen rör sig runt en äcklig snorunge med brylcremepolerat gråsprängt hår, ryckig gång och våtglansig, död blick, som ger sig av på tomtejakt med ett fult ånglokståg, eller något i den stilen. Allt ackompanjeras av svulstig musik signerad Alan Silvestri och livlös, ja, rentav äcklig 3D-animation samt en ständigt stigande aspartamnivå i blodet.

Betyg: 2-

De senaste dagarna har varit ganska lata juldagar med lite filmtittande, men i kväll blev det lite tid över för ännu en TV-film - en remake från 1973 av Miracle on 34th Street. För det första var en remake fullständigt överflödig, för det andra är den nästan omgjord bild för bild utan något nytt att tillföra och för det tredje har den här mycket av det allra sämsta från 70-talet (som en pipig, irriterande unge), men det är roligt att jämföra de två versionerna från två ganska olika men ändå lika tidsperioder.

Betyg: 2+

Vem kunde tro att jag skulle se en kanadensisk TV-film på Hallmark? Nåväl, denna är som så ofta "baserad på en sann historia" och handlar i om en tysk mor och hennes son som söker frid från kriget i en liten stuga på julafton. När tre amerikanska och sedan tre tyska soldater invaderar stugan övertygar hon alla att sluta fred för en kväll och dela en enkel julmiddag tillsammans. Linda Hamilton är inte helt övertygande och TV-känslan ligger tungt över filmen, men betyget landar på en stabil tvåa.

En annan jultradition är förstås Ingmar Bergmans mästerverk (som ligger på delad förstaplats med Persona i mitt tycke), även om bara en ganska liten del ägnas åt just julen. En film som tål att ses om många gånger för att upptäcka alla nyanser och det är förstås förkastligt att se något annat än den fem timmar långa TV-versionen som Ingmar ville.

Betyg: 5+

Årets juldagsfilm är Bad Santa från 2003 med Billy Bob Thornton i huvudrollen som en underbart elak och full (på riktigt!) varuhustomte som bryter sig in i kassaskåp och lär sig något nytt om sig själv och livet av en ensam pojke. En bitterljuv komedi som dock drar ut lite för länge på vissa skämt och är några minuter för lång, men jag rekommenderar den ändå varmt.

Betyg: 3+

En härlig julklassiker är Miraklet på 34:e gatan om en jultomte som måste bevisa för New Yorks tvivlande invånare att han verkligen är den riktiga tomten. Jag såg den (ve och fasa) färglagda versionen som dock inte var så hemsk som man kan tro och filmen i sig är ett utmärkt omväxlande alternativ till en annan perenn: Livet är underbart. (Om affischen inte ser särskilt "julig" ut kan det bero på att filmen släpptes först i maj!)

Betyg: 4+

Joan Crawford, en av mina favoritskådespelerskor, spelar i sin sista roll en antropolog som får nys om en troglodyt, en grottmänniska som överlevt istiden och är den felande länk mellan apor och människor man sökt efter. Tyvärr är Trog, som han kallas, en smula våldsam och alla är inte så förtjusta i att han hålls i fångenskap med risken att han rymmer och ställer till besvär.

Filmen är fylld med en stor dos hemskt 70-tal, en sluddrande och trött Crawford som läser dialog hämtad ur skolböcker och ett monster iklädd en maläten apkostym från Kubricks 2001. För att göra det lite gladare och hålla tittarna vakna är färgerna uppdragna så att de nästan blir självlysande och gärna i kombinationer som blått och rött eller "färgblindhetstest". En tragikomisk svansång för Crawford, som med sin blankögda närvaro höjer betyget till en ytterst svag tvåa.

Sista filmen för dagen: en underhållande neo-noir-bagatell från Frankrike med fint CinemaScope-foto, välgjord ljuddesign och ett trevligt Herrmannskt soundtrack. Inte helt oväntat är en Hollywoodremake (med Charlize Theron och Tom Cruise) på gång.

Betyg: 3